Den hopplösa väntan på sen

I föreläsningar och sommarprat uppmuntrar han till vila och tystnad och menar att där någonstans finns mötet med både oss själva och Gud. Och han värjer sig inte för att låna ritualer från judendomen för att hitta det sätt att vila som passar honom bäst. 
I ett samtal med Tomas Sjödin, pastor i pingstkyrkan, författare och föreläsare börjar jag förstå att vilan är vårt ansvar och minns en väldigt viktig röd soffa.

Min svärmor hade ett litet matrum med två stora möbelpjäser – ett generöst träbord med plats för många, och en knallröd soffa. 
Jag minns att jag, till en början, tyckte att den där soffan var lite märkligt placerad. Inte framför en tv i ett vardagsrum, utan något inklämd under ett fönster alldeles bredvid matbordet. Så småningom förstod jag poängen med den där möbleringen. Det har kommit att bli ett av mina viktigaste minnen av henne. 
Efter middagen låg hon utsträckt i soffan, medan vi andra satt runt henne. Någon dröjde sig kvar vid bordet, för att nyfiket och koncentrerat dissekera en tomat som blivit kvar från middagen. En annan satt med sin stol vänd mot soffan och fötterna vilande på min svärmors ben. Någon låg raklång på golvet.
Det var lugnt i det lilla universum som uppstod runt den röda möbeln. 
Någon hade placerat sig där för att vila efter maten och känslan av att denna någon hade tid och skulle stanna kvar i samtalen, vart de än tog vägen, hade en lugnande effekt på oss alla. Och vi blev alla kvar. 
Min svärmor lever inte längre, men idag har vi en dagbädd bredvid matbordet hemma hos oss. I den ligger två röda kuddar.

Jag kommer att tänka på det här när jag hör Tomas Sjödin prata om vilan när vi möts i Smyrnakyrkan i Göteborg. Han har så många ord för den. Så många att han till och med fyllt en bok på mer än 200 sidor om just det där att inte göra – och om allt det som blir möjligt när vi vågar tillåta oss att bli stilla. 
Jag nämner förstås boken ”Det händer när du vilar” nästan omedelbart när jag träffar honom. Och jag försöker förklara hur den fått mig att gråta eftersom jag upplevde att budskapet gav mig tillåtelse att ta rast. Som om jag väntat på den där tillåtelsen hela livet.
– När jag skrev boken 2012 levde vi i en annorlunda värld än vi har gjort de senaste åren, under pandemin. Men nu börjar jag se att vi är tillbaka i mer forcerade liv igen, som om vi måste ta igen allt som vi inte kunnat göra. Så det känns som att boken blivit aktuell igen, säger han och förklarar med det också varför ämnet vila är så återkommande i de föredrag han håller runt om i Sverige och som han även besökte Eskilstuna med i början av april. 

Det är, säger han, som om vi behöver lyfta vilans kraft med jämna mellanrum, för att komma ihåg.
– Jag satt själv med min fru och bad henne påminna mig om att inte gå tillbaka till det som var före pandemin när den är över. Stressen. När vi människor i västvärlden får frågan om vad vi önskar oss mest så är tid det vanligaste svaret. Vi önskar oss tid. Men jag ser att det vi behöver skapa för oss själva är en hållbar rytm. Jag tror att den kan se olika ut för oss, men vi behöver hitta ett sätt att varva anspänning med avspänning lite mer så att vi slipper leva ryckvis och prata om att vila ikapp.

Hur gör du själv, hur ser din rytm ut?
– Jag har skapat mig en dagsrytm där jag ser till att få stunder av tystnad dagligen. Men så har jag och min fru skapat en veckorytm som innehåller vila. Vi ger oss själva ett dygn i veckan där vi stänger av telefoner och skärmar och helst inte använder pengar, eftersom vi upplever att konsumtion är en av de företeelser som skapar mest stress i våra liv.

Det var insikten att det saknades plats att säga ”ja” till viktiga saker i livet som gjorde att Tomas Sjödin och hans fru skapade en ny veckorytm. En kväll när de försökte hitta ett datum för en vardagsmiddag tillsammans med vänner såg de sig tvungna att bläddra fram flera veckor för att hitta en dag som var lämplig. De såg att livet hade skenat och att något behövde förändras.
Inspirerade av den judiska sabbaten skapade de ett dygn i veckan, med början tidig kväll, då plats skulle ges för vila. 

Men behöver en pastor i pingstkyrkan verkligen snegla på judendomens traditioner för att hitta rätt in i vilan? Jo, just så var det. Tomas Sjödin hade svårt att känna sig helt tillfreds i den kristna traditionen att helga vilodagen. Där hörde han mer förmaningar och förbud. Det var en vila som innebar att säga ”nej”. I den judiska sabbaten fanns mer plats för ”ja”.
– Så när min fru och jag tillsammans skulle bestämma vad våra vilodagar skulle innehålla handlade det inte bara om att ta bort. Vi gjorde också en ja-lista – en lista med sådant som ger njutning och lust och sådant som vi upplever att vi växer av som människor. Det kan vara middagar med nära vänner, något som är oerhört viktigt när man inom judendomen går in i sabbat: att klä sig fint, duka fint och umgås med de som är nära.

Vid ett långt besök i Jerusalem såg Tomas Sjödin hur människor stressade för att hinna hem innan mörkrets intåg, då sabbatsljusen skulle tändas och vilan skulle ta vid.
– Det kan se lustigt ut, och för oss måste det ju inte vara precis så strikt. Vissa undantag kan vi göra, men undantagen får aldrig bli regel. Rutinerna har en viktig poäng. Utan tydliga regler och rutiner börjar vi tolka och förändra. Och då är risken att vi skjuter fram och skjuter upp.
Jag har tänkt på att många av oss ser vilan som något som kommer när vi är värda den, som något vi måste arbeta för att få, trots att vi alla vet hur viktig den är för hälsan.

Varför är det så svårt för oss att ge oss själva vila och tystnad?
– Ja, fast vi vet att vilan är nödvändig för att må bra så tycks vi inte tro att det gäller oss själva. Vi verkar intala oss själva att det stressade liv vi lever är tillfälligt. Vi tror att det ska bli bättre efter julstöket, eller att vi ska ta det lugnare när huset är renoverat. Vi tror att vilan väntar efter den här puckeln, eller nästa. Vilan kommer sen. Men ”sen” är ett ganska hopplöst uttryck. Det kommer så sällan.
Han säger att det är just det han hoppas att de åhörare som kommer till hans föreläsningar ska få med sig hem, att känna sig påminda om något de redan visste: att livet pågår nu, och det är viktigt.
– Vi är många som säger ”det blir som det blir”. Men det blir inte alltid som det blir, utan det blir som du ordnar det för dig. Vi har inte råd att bara åka med. Mycket av det vi tror att vi måste göra kan faktiskt vänta.
Med tystnaden, tror han, är det något annat. Den går vi kanske inte alltid och hoppas på att få så småningom. Kanske är vi snarare rädda för den, så rädda att vi fyller den med ljud från telefoner, tv-serier och youtube-klipp.
– Tystnaden skär upp konturer av oss själva, och de kan vara knivskarpa och få oss att se det vi kanske drar oss för att se, säger han och berättar om när han reste själv i USA och vaknade upp en dimmig morgon helt i tystnad. 

Han beskriver det som att tystnader från andra tillfällen i livet kom ikapp i den där tystnaden han vaknade till i Wyoming. Pappans bortgång, och den stund då sonen, som varit sjuk länge, somnade in hemma vid köksbordet.
– Det är tystnader jag inte vill glömma. Det kan vara sårbart att lyssna till dem, men ändå vill jag det. Jag vill gråta över de här personerna. Det är ett sätt att behålla banden till dem. Utan sorgen, inget band. Som jag ser det är tystnad inte frånvaron av ljud. Det är en chans att höra något jag tror vi längtar efter att höra – en röst inifrån oss själva, och även Guds röst. Det här är en insikt som kan stå i lite kontrast emot våra traditioner i pingstkyrkan, där gudstjänsterna präglas av mycket sång och liv. Men det är min övertygelse att det finns mycket att hämta i tystnad.

Tomas Sjödin är väl medveten om att människor som lever i ensamhet kan se på tystnaden på ett helt annat sätt. 
– Jag kan inte tala för dem, eftersom jag omöjligt kan sätta mig in i hur de har det. De har snarare något att lära mig. Mina böcker om vila och tystnad är skrivna ur ett helt annat perspektiv, ur mitt eget perspektiv. Så jag förstår om de inte talar till dem som lever i ofrivillig ensamhet och tystnad.

Det leder oss tillbaka till vårt behov av rytm, av både och. Av både ansträngning och vila, av livsljud och tystnad. Just det han själv försöker skapa i sitt liv. För där har tystnaden och vilan gett mervärde åt de dagar som handlar om att göra.
– Jag har fått lättare att säga ”nej” så att jag kan säga ”ja” till annat. Det har gett mig ett mer hållbart liv. Men vilan har också varit nödvändig för min kreativitet. Jag ser en tydlig koppling mellan skapande och vila. Precis som jag ser en koppling mellan idéer och tystnad.
Just nu är han mitt i skrivandet av en helt ny bok som ska komma ut i oktober. Bakom titeln ”Jag har slagit upp mitt tält i hoppets land” finns 365 dagtexter som är tänkta att förmedla hopp och vägledning i vardagen. Och Tomas Sjödin berättar om hur han tagit ledigt från sitt arbete i kyrkan under några veckor för att vara själv i en lägenhet i Spanien, där dagarna bestått av tystnad, att lyssna efter den egna rösten, idéerna och tankarna som ska formuleras till texter för oss andra att läsa.

Är skrivandet arbete eller vila?
– Det är båda delarna. Men under tiden jag skriver har jag väldigt lite interaktion med andra. Jag fokuserar på att lyssna inåt och att varva arbetet med att ta några dopp i havet. När jag kommer hem är jag utvilad.

Det är inte långt till pension för Tomas Sjödin. Men bandet till Smyrnakyrkan kommer att finnas kvar. När vår intervju är avslutad ska han vara med och dela ut matkassar till behövande. Ett arbete han ser som så meningsfullt att han vill fortsätta med det också efter pensionen. 
En av de sysslor som kommer att finnas på en ja-lista alltså.

Jag tänker på det när jag lämnar Smyrnakyrkan. Hur en person som värnar så mycket om vila kan hinna göra så mycket. Och att lära sig att säga ”nej” kan ge utrymme att säga ”ja” till det som är meningsfullt. ”Att vila är att ta ansvar”, skriver Tomas Sjödin i boken jag hela tiden återkommer till – ansvar för det liv vi fått och för de viktiga relationerna. Vi kan inte vara överallt och göra allt. 
Det tänker jag på. Och så kommer jag att tänka på min svärmor och hennes knallröda soffa, och det som uppstod mellan oss alla där när vi inte var på väg någonstans. Jag tänkte inte då att vi tog ansvar. Men nu ser jag det tydligt: att inte vänta på tillåtelse att få de där stunderna, utan att skapa dem och göra dem till en del av vår rytm – det är ansvar. 
Jag tänker på hur mycket vi delade även när ingen pratade. Och hur mycket som blev gjort när vi inte presterade ett enda dugg. 

Tomas Sjödin

Yrke: Pastor, föreläsare och författare Född: 6 augusti 1959 i Kramfors Bor: I Säve utanför Göteborg tillsammans med sin fru Lotta Böcker: Tomas Sjödin har skrivit ett tiotal böcker, däribland ”Det händer när du vilar”, ”Ljudet av tystnad” och ”Det är mycket man inte måste”, samt den senast utgivna ”Jag har slagit upp mitt tält i hoppets land”.