Den motvillige nostalgikern

Han är omvärldsbevakare, kulturantropolog och författare. Han har bänt sig in i den kristna religiositeten och är en något motvillig nostalgiker. Vi fick ett samtal med Mikael Kurkiala om kyrkan som motståndsrörelse, om att sätta ordet Gud i karantän och om hur han fann sin väg in i kristendomen via en ritual hos lakotafolket i USA.

Det är något med titeln på Mikael Kurkialas bok från 2019 som varje gång jag nämner den för bekanta skapar en tyst paus. Och sen: ”Så vackert, den vill jag läsa”. ”Gör det”, uppmanar jag. För det är en bok som sätter ord på en längtan jag tror många av oss bär på, den om en kollektiv gemenskap bortom konsumtion och sociala medier. Den där vi kan dela frågorna om vad det innebär att vara människa. En bok som dessutom lyftes av DNs kulturchef Björn Wiman som en av det årets mest läsvärda. Att en bok om vår avsaknad av andliga gemensamma rum lyftes i Sveriges största dagstidning är anmärkningsvärt i en samtid där religion anses vara något perifert vi ska ägna oss åt lite vid sidan av det vardagliga.

När Mikael Kurkiala växte upp i Österbotten i Finland var han, enligt egen utsago, en plåga för skolprästerna. En stridslysten tvivlare som ständigt utmanade och som inte kunde hitta sin plats i kyrkan, men som hade ett stort intresse för de existentiella frågorna. Det var först när han i mötet med en präst på Åland fick en roman av den åländska mystikern Valdemar Nyman i sin hand som något landade i honom. 
– Den gav inga konkreta svar på en enda fråga, men jag kom in i ett annat sätt att tänka, där jag lösgjorde mig från sant och falskt och började komma in i någon slags religiös tankevärld.

Där öppnade sig kristendomen för honom, blev mångbottnad och intressant och Mikael Kurkiala visste från den stunden att han aldrig skulle komma fram, men att det inte heller är meningen. 
Gissningsvis är den synen på människans andlighet till stor hjälp i den roll han nu har som omvärldsbevakare på Kyrkokansliet i Uppsala. Där ser han det som sin uppgift att undersöka rötterna snarare än kronan på det träd som är kyrkan och den värld den verkar i. 
– Som kulturantropolog tittar jag inte på människors beteende så mycket utan mer på vad det uttrycker – de kulturella koder, föreställningar och värderingar som ligger under ytan. 

Kan du som kulturantropolog känna dig begränsad av att din roll ligger under Svenska kyrkan?
– Nej. Ett villkor för anställning inom Svenska kyrkan är förstås att jag har någon form av kristen tro, vad man nu lägger i det. Och det finns säkert de som kan tycka att det unika i den kristna tron relativiseras i och med att jag gör jämförelser med trosföreställningar från Papua Nya Guinea eller nordamerikanska urfolk. Men jag kan inte ta ansvar för det. Jag måste arbeta utifrån hur jag förstår verkligheten och tillvaron och hur jag ser på kyrkans roll i den verkligheten. Här finns inga motsägelser utan det är ett andligt sökande där man närmar sig ett slags centrum i tillvaron som jag kallar för Gud, och det kan man närma sig från olika håll.

I boken med den magnetiska titeln, ”När själen går i exil”, är det vårt sekulariserade västerländska samhälle Mikael Kurkiala begrundar. Och han ser att vårt behov av existentiella samtal och djupare gemenskap förblir obesvarat när våra livs sanningar bara tillåts formuleras av vetenskap och vår tillvaro till största delen handlar om konsumtion. Han skriver:
När vi saknar gemensamma visioner och delade berättelser om livets mål och mening blir marknaden till slut det enda som förenar oss. Våra livsval omvandlas till konsumtionsval. Allt blir varor, till slut även konsumenterna själva. Vi söker något att köpa, men också någon som vill köpa oss. På det sättet förminskas människan. Vi behöver något annat att samlas kring än ett buffébord med varor och tjänster.

Vad är det vi behöver samlas kring menar du?
– Det vi alla har gemensamt – de existentiella frågorna och vår kroppslighet. Sekulariseringen innebär inte att de existentiella frågorna har försvunnit, men de har privatiserats. Tidigare byggdes kyrkan mitt i byn. Det var det man förenades kring, det mest grundläggande mänskliga. Idag har våra stora frågor om livet, de som är universella, blivit det allra mest privata. Det gör oss andligt och religiöst hemlösa och vi tvingas snickra ihop våra egna lösningar. Till vår hjälp att hålla oss uppe har vi skapat en distraktionsindustri som gör det möjligt för oss att fylla nästan varje potentiellt tomrum med liv och ljud. Och de där distraktionerna tror jag möjligen dämpar effekten av att leva liv som saknar djupare mening. Jag tror att det är ett sätt att hantera tomheten helt enkelt.

Han vill inte sätta sig till doms över andra människors andlighet. Han tycker det är svårt, och fel, att sätta etiketter på den som ”sund” eller ”osund”. För vad är det som säger att det per definition skulle vara bättre att ingå i en kristen tradition än att kryssa sig fram mellan olika former av yogakurser eller meditationer? Men han ser ett problem med att vår andlighet har blivit alltmer individuell. 
– Problemet är att det idag finns en väldigt tydlig konsumentförståelse. Det är alltid ”What’s in it for me?” Jag tror att frågan om vad religion ska vara bra för, vad den ska ge mig, den frågeställningen är väldigt typisk för vår tid. Vår kristna traditions portalgestalt korsfästs. Det signalerar inte precis en väg till lycka och framgång. Och idag är vi så långt ifrån tanken på att vi skulle göra något som inte gynnar oss själva utan något som innebär att ta ansvar för något större. Vår moderna konsumentteologi gör att vi har svårt att ta till oss vad religioner har varit – att man uppoffrar och ställer sig själv åt sidan för något annat. 

Mikael Kurkiala gick en omväg in i kristendomen, via lakotafolket – en marginaliserad urbefolkning i South Dakota, USA, som han under flera år regelbundet levde med i sin antropologiska forskning. Fram tills dess hade kyrkan i Österbotten framstått som avlägsen. Den talade inte till honom. Naturen, som alltid varit viktig för honom, tyckte han saknades i kristendomen. I den mån den dök upp så var det i form av palmer och kameler, men inget av getpors, älgar, tranor och den natur som fanns runtomkring honom, så som skapelsen såg ut i hans värld. 
Hos lakotafolket såg han en annan relation mellan natur och andlighet. Ändå var det inte så mycket andlig träning han såg sig skolas i, snarare fick han en fysisk påminnelse om vad det innebär att vara människa. Inte minst i de reningsritualer han deltog i, i så kallade sweat-lodges.
– Det är en ritual som innebär att man går tillsammans in i en uppvärmd hydda, som ser ut som en upp- och nervänd korg ungefär, och i och med det så tar man av sig sina yttre identiteter, allt det där vi tror att vi är. Därinne upplever vi alla samma sak, hettan mot kroppen, svetten, bönen. 
Vid ett sådant tillfälle deltog en ung man i riten, Mikael Kurkiala beskriver honom som en ”machokille” som innan riten stod utanför och rökte, pratade brudar, bärs och bilar. Väl inne i reningshyddan bröt den unge mannen ihop när det blev hans tur att be och det var tydligt att han bar på stor hjärtesorg. Efter ritualen stod han åter utanför hyddan och rökte, tillbaka i sin machoroll. 
– Och jag tänkte wow, i den här oerhört enkla struktur som den här reningshyddan är, kliver man in i ett helt annat rum där man möter en alternativ version av sig själv. 

Efter en tid hemma upplevde Mikael Kurkiala att det fanns ett tomrum inom honom. Ett vakuum. Han längtade efter alternativ, att inte bara vara konsument eller producent. 
Idag ser han det som att han hos Lakotafolket hade påbörjat en process som han inte hade intellektuell kontroll över.
– När man har öppnat upp ett sådant rum måste det på något sätt fyllas. Antingen med tomhet och meningslöshet eller med något annat.

Efter den perioden sökte han sig mer till kyrkan. Han beskriver det som en stark vilja att vara religiös. Och i den kristna traditionens liturgi fann han något.
– Att få göra något, att erfara något med mina sinnen och min kropp, en annan smak, en annan tonalitet i de heliga rummen. Det gör något med mig. Jag känner en kraft när jag kommer in i heliga rum. Den sitter i väggarna. Jag tänker på alla människor som investerat så mycket och all den sorg och glädje som runnit ut på golven och väggarna, så mycket som är impregnerat av den här närvaron. Det tycker jag är väldigt berörande. Som ett sätt att länkas ihop med andra människor, också tidigare generationer. Och det har jag aldrig känt i en galleria. Jag tror vi behöver rum i våra liv där vi kan få gestalta oss själva på nya sätt.

Med sekulariseringen har alla rum blivit likadana, menar han. Vetenskapen står för sanningen och det följs av en enspråkighet. Vi talar bara i termer av det mätbara språket, och missar då viktiga dimensioner av livet som det språket inte får fatt i. Han ser det hända också när vi talar om religion.
– När det glider så mycket över att vi mäter människors religiositet i termer av deras försanthållanden – ”Tror du på Gud?” ”Tror du att Jesus är Guds avbild?” – då har vi reducerat religion till en uppsättning av trossatser som vi antingen kan omfatta eller inte. Och då har vi begränsat det så oerhört. När jag deltog i det rituella livet hos lakota så var det aldrig någon som frågade mig vad jag trodde på. Det som förenade oss var inte dogmer eller trosbekännelser utan det var vår kroppslighet, att vi kände hettan på samma sätt och delade samma grundläggande lidande och längtan och förhoppningar. Det är det som förenar oss djupt med varandra. Det religionen kan ge är ett språk för det, ett gemensamt språk för det omätbara. 

Mikael Kurkiala talar helst inte i termer som ”tro”. Han väljer hellre att hänvisa till ordet religion och dess etymologiska betydelse som något som ”binder oss samman”. 
– Alla teologer håller inte med om att det är det som ordet betyder, men jag tycker det är en väldigt fin förståelse av ordet religion. Och det är inte bara det som binder oss samman till varandra utan också det som individuellt integrerar oss, samlar ihop oss. En av religionens roller är att göra oss så hela och så mångfacetterade som möjligt. Inte så lyckliga som möjligt.

Ändå är det många som anser att religioner snarare splittrar oss än för oss samman?
– Ja, och det är, som jag ser det, sekulariseringens problem. Vi lever ju i ett samhälle som till stor del har tappat förståelsen för vad religion skulle kunna vara annat än ideologier. Men något har blivit snett där, när religioner blir ideologi är det inte religion längre. Det är då den splittrar. Och då kommer vi tillbaka till att vi inte ska fastna i trossatser. Sant eller falskt? ”Tror du verkligen att Jesus kunde bryta ytspänningen?”. Det är ju betydligt mer intressant vad de religiösa berättelserna säger oss om att vara människa. Människan är religiös, inte för att hon bär på vissa trosföreställningar, utan för att hennes längtan efter att bli hel är inskriven i hennes väsen. För mig var det där kristendomen landade i mig. Att jag fick berättelser som på olika sätt tilltalade olika aspekter av mig.

Vad är det mest tröttsamma du hör om religion?
– Att religion är för de fega och svaga, de som inte vågar stå ansikte mot ansikte med verkligheten. För mig är religion den yttersta realismen, att se verkligheten okamouflerad. Om man till exempel läser Predikaren, så är det definitivt ingen skönmålning av någonting. Inget om att de snälla får belöningar, utan det är samma skit för oss alla. Det är ju krass realism. Och det såg jag även hos lakota. De lever fruktansvärt hårda liv. Medellivslängden för män ligger strax över 50 år, de har en arbetslöshet på ungefär 80% och väldigt hög spädbarnsdödlighet. När de går in i sin sweat-lodge och ber, då skulle man kunna tolka det som att de behöver en verklighetsflykt. Men jag ser det som att de söker sig dit för att kunna möta den här tuffa tillvaron och få någon slags inre resning. Det, om något, är att ta sig an verkligheten.

När vi har allt och har varit överallt, samtidigt som framtiden framstår som ett hot, finns få saker att längta till utom möjligen till andra dimensioner, eller tillbaka i tiden. Mikael Kurkiala ser att nostalgin vinner mark och är den kraft som tycks mobilisera flest människor idag. Det kan vara en farlig utveckling. Han nämner Putins sovjetnostalgiska krig och trumpismen som exempel på det. Han har själv blivit anklagad för att vara nostalgiker. Och håller med. Men alla nostalgiska utflykter behöver ju inte vara av ondo. 
– Allt var inte bättre förr men mycket var det. Ekosystemen mådde bättre. Och jag tänker att när jag växte upp så fanns det ju ofantligt många fler människor som levde alternativa liv i förhållande till det moderna samhället än det gör idag. Vår kannibalistiska civilisation konsumerar upp allt runt omkring oss. Vi ersätter en verklig mångfald med en slags monokultur där alla blir ungefär som vi fast lite fattigare versioner. Det är en sorglig utveckling. 

Och så nämner han igen det där med att kyrkan förr stod i centrum av staden och var en mer integrerad del av människors liv. Helst skulle han vilja se att kyrkorna stod öppna dygnet runt, så att vi alltid hade tillgång till de heliga rummen, andliga frizoner i vardagen, även om han inser att det inte är möjligt. Men han ser ändå att kyrkan, precis som lakotas reningshyddor, skulle kunna vara den plats där våra gamla identiteter kan läggas åt sidan en stund. 
– När man går in i en sweat-lodge tar man av sig sina kläder, men också sina yttre identiteter. Vi skulle kunna ta kyrkans vapenhus i bruk på samma sätt i kyrkan. Låta det vara en symbolisk markering att den där gamla identiteten, vad den nu är, den lämnar du här och så går du in i en ny identitet där du inte längre är mätt och vägd och betraktad med andra människors blickar, utan av Gud. Och där kan vi få framträda på ett helt nytt sätt.

Men för Mikael Kurkiala sker de religiösa upplevelserna inte nödvändigtvis alltid i kyrkorna. De kan till exempel ske i ett författarsamtal på en bokmässa i Göteborg. 
– Där har jag sett hur öppet det existentiella samtalet kan vara. Författare lodar ju också i djupen i människors villkor. Och sen om de använder begreppet Gud eller inte, det är inte det viktiga. Ibland behöver vi befria oss från de där signalorden, kanske sätta ordet Gud i karantän. Det är inte det som definierar det religiösa samtalet. Det är det andliga mötet.

Men om kyrkan vill vara en plats för de där andliga mötena i vår samtid, vad behöver hända?
– Kyrkans innersta väsen måste vara evangeliet. Men kyrkans uppgift förändras med tiden. Just nu tycker jag att kyrkan måste omskapa sig själv som en motståndsrörelse mot förskingringen av livsvärde och bli en aktiv motkraft mot konsumismen. Den kan förvalta ett annat sätt att tänka kring värde och vad det är att vara värdefull. Inom kyrkan ska vi till exempel inte använda uttryck som ”kyrkans varumärke” eller ”kyrkans USP” eftersom den här världen inte ska koloniseras av den marknadslogik som vi alla behöver hitta alternativ till. I stället ska kyrkan med varsamhet förvalta de ord som vi har – ord som helighet, nåd och barmhärtighet.

Just nu skriver Kurkiala på en ny bok, där han beskriver temat som något ljusare än i den senaste. 
– Den lyfter det så viktiga hoppet. Som jag ser det är hopp inte bara en positiv känsla. Det är framförallt ett ansvar vi har, gentemot både oss själva och våra framtida generationer. 
Möjligen sitter han i framtiden på en bokmässa i Göteborg, på en scen tillsammans med andra författare, i samtal om delade existentiella upplevelser. Kanske uppstår ett religiöst möte. Själv har jag höga förväntningar, på bokens innehåll förstås, och inte minst på titeln. 
Även om Mikael Kurkiala inte ser sig begränsad av att betrakta omvärlden i uppdrag av Svenska kyrkan, ser han att de böcker han skriver, liksom andra böcker skrivna av kristna författare placeras i ett särskilt fack och därmed diskvalificeras för människor som inte identifierar sig som kristna. 
– Jag tycker det är olyckligt. Jag skulle vilja att vi betraktade religion, inte som en speciell avdelning, ett speciellt rum, en plats som vi söker upp, utan som en ständig dimension i tillvaron, som hela tiden är levande.

Mikael Kurkiala

Yrke: Omvärldsbevakare på Svenska kyrkans nationella nivå, kulturantropolog, författare och föreläsare. Ålder: 62  Bor: I Uppsala Familj: Gift med Maria Harrysson-Kurkiala, som är diakon i Uppsala. De har ett barn tillsammans Aktuell: Föreläser och deltar i panelsamtal runtom i Sverige om de existentiella frågornas plats i samtiden.