Du säger frisk, men hur mår du?

Fysiskt är vi friskare än någonsin. Men betyder det att vi mår bra? En undersökning visar att en stor del av svenskarna tycker att livet känns meningslöst. Unga visar upp en fläckfri och lycklig fasad i sociala medier, medan larmen går om ökad psykisk ohälsa. Och när ångesten slår till, vet vi inte hur vi ska prata om det. 
Forskare menar att en viktig del av vår hälsa har blivit förbisedd i såväl den svenska politiken som i hälso- och sjukvården. Och det är en miss som kostar, men som nu börjar uppmärksammas. Det handlar om vår existentiella hälsa.

Runt oss pågår extrema och snabba förändringar. Somligt blir bättre, men inte allt. Vårt priviligierade sätt att leva har påverkat den planet vi är beroende av på ett sådant sätt att vi nu ser det och hör om effekterna av det nästan dagligen. En pandemi satte världen på paus och ökade rädslan för nya. Ordet ”inflation” nämns oroväckande ofta. Det är inte helt lätt att ta in. Så vi scrollar runt på sociala medier, vi konsumerar prylar vi inte behöver trots att vi vet att det hotar planeten som vårt liv hänger på. Vi försvinner in i apokalyptiska dataspelsvärldar och tv-serier. Som bottenlösa flytbojar vi klänger oss fast vid för att slippa simma över de djupa vatten där obehagliga tankar riskerar att dyka upp.
 
Gunilla Casserstedt är präst i Tunafors församling, med en bakgrund som psykoterapeut. Hon ser att många av oss skyr de existentiella frågorna:
– Du vet de där tankarna som kommer till oss när vi är stilla. ”Vad är meningen med allt?” ”Vilken är min plats?” ”Vart är jag på väg?”. Frågor om världsalltet, om livet före och efter döden, om vår egen betydelse. Vi stannar inte gärna upp för att landa och begrunda, för att dra de stora linjerna i livet som gör att det blir stadigare.

Men det kostar att ducka för de här frågorna. Även om det känns skönt för stunden så kostar det. 
En undersökning som gjorts av analysföretaget Kairos future tidigare i år visar att vi blir allt fler i Sverige som upplever våra liv som meningslösa. Så stor andel som 24 procent av de 1200 svenskar som svarat på undersökningen saknar en mening i sitt liv. För tjugo år sen var andelen 6 procent. Det har alltså skett ett ganska kraftig ökning, och när vi beskriver vårt liv som meningslöst är det ofta med förklaringen att det är torftigt, ensamt och innehållslöst.
I ett samhälle där vi har hundratals följare och vänner på sociala medier, där vi sällan är mer än någon sekund från en bild på en middag, ett livsråd eller en uppmuntrande tumme på facebook, där vi fyller våra sociala profiler med varumärkesbyggande innehåll, känner vi oss tydligen mer ensamma, innehållslösa och utan mening än någonsin. 
En anledning kan, enligt Gunilla Casserstedt, vara just att vi undviker de existentiella frågorna, de som i andra delar av världen snarare benämns som andliga. I Sverige tycks vi inte vilja använda det ordet.

– Efter 500 år med kyrkan i Sverige som en del av statsapparaten värjer vi oss fortfarande mot de ord vi har för våra existentiella samtal. De har helt enkelt varit för laddade med maktassociationer. Jag skulle säga att vi har utvecklat något som liknar en beröringsskräck mot frågor om tro och andlighet. Problemet är att det inte finns några andra ord för andlighet att ta till istället. Så när vi slutar använda dem uppstår istället en tystnad, ett glapp. Det är det glappet jag tror att människor försöker fylla med annat. För behoven av de andliga uttrycken finns ju kvar. Till exempel tar vi till buddistiska religiösa ord för saker som vi egentligen redan har ord för här i vår svenska verklighet. Jag skulle önska att vi vågade använda de där orden igen; helighet, nåd, andaktsfull. De rymmer något vi behöver och saknar, säger hon.

Den svenska rädslan för andlighet är betydande om man jämför med andra länder. I världshälsoorganisationen, WHO:s synsätt på hälsa ingår den existentiella, eller andliga, hälsan som en viktig dimension, en dimension som också har en direkt påverkan på den fysiska, psykiska och sociala hälsan. När den existentiella hälsan brister, riskerar alltså även de övriga dimensionerna att skaka. Internationellt blir terapier där den existentiella dimensionen ingår allt vanligare. Men i Sverige går det långsamt.
– Vi har en väldigt biomedicinsk syn på hälsa i Sverige, säger Cecilia Melder, som forskar i religionspsykologi.
– Men hälsa är ju inte bara frånvaro av sjukdom. Det är många delar av livet som ska samspela för att vi ska må bra. I Sverige har vi låg barnadödlighet och lång livslängd. Ur det perspektivet är vi ett välmående land. Men samtidigt ökar en ohälsa som kanske inte låter sig diagnostiseras som sjukdom, men som så småningom kan leda till det. 

Innan Cecilia Melder studerade teologi och blev präst, arbetade hon inom sjukvården. Där noterade hon att personer med, utåt sett, samma förutsättningar mentalt hanterade sin sjukdom på olika sätt. När hon senare studerade teologi kunde hon se det från ett annat håll och började intressera sig för den existentiella hälsan. Hon kunde se att den som hade en tro, eller i alla fall kände en mening med sitt liv och hade förmågan att känna hopp, också hade lättare att utstå livets motgångar, som sjukdom. I mötet med unga som mådde dåligt såg hon att det kunde hända väldigt mycket när de kunde börja se att deras liv hade en mening. Att de då började värna om sig själva och sin hälsa, kunde se att de själva också hade ett värde.

– Jag har sett samma sak hända med människor i långtidssjukskrivningar. När de börjar känna hopp och mening händer saker. De kan hitta viljan att börja arbeta igen. Så det finns mycket att vinna på att lyfta in den existentiella aspekten av hälsa och ge den genomslag både politiskt och i praktiskt hälso- och sjukvårdsarbete, säger hon. 

Cecilia Melder står bakom avhandlingen ”Vilsenhetens epidemiologi”, där hon bland annat delar upp den existentiella hälsan i åtta aspekter, där förmågan att känna förundran, inre frid, hoppfullhet och en andlig kontakt är några. 
– Det är aspekter av vår hälsa som letar sig in på cellnivå. Amerikanska forskare såg redan på 70-talet samband mellan det man då kallade för religiös hälsa och blodtryck. Men det är också aspekter som är svåra att hålla levande helt själv. Vi behöver samtala med varandra om de här sakerna. 
Bakgrunden till titeln ”Vilsenhetens epidemiologi” är att Cecilia Melker i sitt arbete sett att det är många idag som önskar en instruktionsbok kring hur livet ska vara och vad vi kan förvänta oss. 
– Det var lättare förr när livet inte innehöll så många individuella val. Meningen med livet var mer given då, även om man inte alltid tyckte att vardagen var kul. Idag måste man konstruera den där meningen själv. Vår mening idag skapas utifrån att det ska kännas rätt. Hur får vi då en mening som bär, även om det inte känns rätt eller meningsfullt i stunden? Det här skapar en vilsenhet som breder ut sig som en pandemi. 

I Norge får den som kommer till psykiatrin möjlighet att delta i en existentiell samtalsgrupp som ofta leds av sjukvårdspersonal tillsammans med en sjukhuspräst. Internationellt ligger forskningen kring den existentiella folkhälsan under medicinsk folkhälsa. I Sverige faller den någonstans mellan stolarna.
– På teologen tycker de inte de ska syssla med hälsa. Inom den medicinska fakulteten sysslar man inte med det andliga och existentiella. Men jag tror man missar något viktigt här.
Det Cecilia Melder såg i sin avhandling ledde till att hon utvecklade verktyg för existentiella samtal, både i form av interventioner för att påverka beteenden, tankar och känslor, och i form av samtalskort. Arbetet har väckt intresse i Sveriges kommuner och regioner. I vårdsammanhang sågs den existentiella hälsans betydelse som en självklarhet; något man hela tiden känt till men inte haft verktyg att lyfta.

Så vad är existentiell hälsa? Går den att definiera? Det är svårt, enligt Cecilia Melder, eftersom en sådan definition behöver kulturanpassas. I USA, där många lever i en religiös kontext kan man prata om att det handlar om en tro på livets större mening, eller att det finns en gud. I Sverige behöver vi definiera det på ett annat sätt. Men ordet ”mening” verkar vara centralt.

Christina Lloyd är också religionspsykologisk forskare. Hon är specialiserad inom existentiella aspekter av ungas psykiska ohälsa. I sitt yrke som individual- och gruppsykoterapeut har hon under många år mött unga med tecken på både psykisk och existentiell ohälsa, och hon menar att de ofta hör ihop hos unga på väg in i vuxenlivet. Hon definierar existentiell hälsa som ”en grundläggande känsla av trygghet, tillhörighet och mening i tillvaron som dels gör det möjligt för människor att i sin vardag skapa mening med sig själva och med livet, dels stödjer förmågan att hantera kriser och tillvarons yttersta frågor”. Samlad forskning visar att upplevelsen av meningsfullhet i tillvaron gör att vi får bättre motståndskraft, att vi kan hantera livets motgångar och kriser bättre; en nära anhörig dör, jag blir allvarligt sjuk, blir nekad drömjobbet, kärleken lämnar. Livet. Både i sin forskning och i sina psykoterapier med unga har Christian Lloyd märkt att unga ofta saknar ett språk med bärande symboler och bilder för existentiella teman som kan bli särskilt viktiga när till exempel en närstående dör. Utan ett språk för de existentiella frågor som uppstår i de här kriserna blir det svårare att bearbeta dem känslomässigt och skapa mening kring det som skett, menar hon. De unga hon möter har få eller inga erfarenheter av att dödsfall och sorg får ta plats i livet och med familjen. De unga blir ensamma med det svåra. Christina Lloyd betonar att vi behöver nära relationer och trygga sociala sammanhang, där gärna fler generationer ingår, för att kunna utveckla ett rikt existentiellt språk och berättande, men hos unga med psykisk ohälsa saknas ofta detta. Hon säger:
– När vi ogärna pratar om de existentiella frågorna lämnar vi unga människor ensamma med frågor om döden, livet, sitt eget värde och meningen med allt. Om vi inte längre har ett sammanhang och ett språk och bärande berättelser rika på symboler för de här frågorna minskar vår motståndskraft och risken för depressioner och ångest ökar.

Christina Lloyd menar att tiden vi lever i, med ökade socioekonomiska påfrestningar, krig, skjutningar, en utdragen pandemi och en ständigt överhängande klimatkris blir extra tung för unga att bära utan ett socialt förankrat språk med bärande symboler, bilder och berättelser som kan bidra till en upplevelse av trygghet, tillhörighet och mening. De är helt enkelt inte rustade. Samtidigt lever de under kravet att verka lyckliga och framgångsrika, där sociala medier ger en förvrängd bild av livet och av världen som är omöjlig att leva upp till. De genomskådar det, men styrs ändå av trenderna. Glappet mellan hur utsidan ska ske ut och hur det känns på insidan gör att känslan av ensamhet ofta ökar.

– Många unga bär idag på stora frågor som väcker både oro och ångest, som ”kommer jag att klara mig”, ”kommer jag få ett liv”. Den här oron kan också visa sig som en kraftig rädsla för döden och ensamheten, vilket jag kunde se i arbetet med min avhandling. Jag tror att unga grubblar mer kring frågor som dessa idag, och min och andra studier pekar på att unga ofta känner sig ensamma med sina tankar och sin oro. 

Bristen på språk och berättelser för existentiella teman sammanfaller med att dagens unga ofta upplever att de behöver skapa sin egen mening. Enligt Christina Lloyd hamnar de då lätt i tron att det handlar om att ha så roligt som möjligt. Men det är en svag grund att stå på i ett liv och en samtid som utmanar. Forskning visar att vi, för att känna en mer bestående mening, också behöver ett så kallat eudaimoniskt välbefinnande – det välbefinnande som uppstår när vi gör något värdefullt för andra, och som dessutom visat sig ha en god effekt på kroppens immunförsvar.

Så vad ska vi göra, ska vi ordinera människor en religiös tro?
– Det blir svårt, säger Christina Lloyd. Det jag vet är att vi behöver fler trygga sammanhang där existentiella frågor kan undersökas mer förutsättningslöst, där även tro, andlighet, tvivel och sökande kan få plats. Erfarenheter från mina terapigrupper visar att det oftast är mer stimulerande att prata om livet och döden och andra existentiella livsteman i en samtalsgrupp. Inom filosofin och religionen finns en tradition av att tillhandahålla sådana grupper, som inte behöver vara terapeutiska. Kyrkan är redan idag en bra plats med lång erfarenhet och med förutsättningar att hjälpa människor in i de här samtalen och i ett sorgearbete, när det behövs. Samlad forskning pekar på att det finns ett växande behov av existentiella samtalsgrupper för unga och även andra grupper i samhället, där kyrkan är en resurs som skulle kunna användas av betydligt fler.

För att möta behoven hos unga har Christina Lloyd, i samarbete med unga och praktiker inom Västerås stift, Svenska kyrkans nationella nivå, Stockholms stift, scouterna och Svenska kyrkans unga, utvecklat ett forskningsbaserat material för samtal och övningar i grupp med unga. Materialet, som heter ”Meningen med mig” ligger öppet för alla på Svenska kyrkans hemsida. Under de 13 träffarna som materialet stödjer får ungdomarna tillsammans undersöka 12 grundkänslor och 12 existentiella meningsteman. Materialet är utformat för att främja motståndskraft, vilket innebär att de unga får träna sig i att sätta ord på känslor och existentiella meningsteman och tillsammans forma bärande berättelser, mer förståelse, fler perspektiv och mer grundläggande trygghet i livet. Tanken är att samtalen ska ske i grupp, och det är enligt Christina Lloyd en viktig del av arbetet.
– Det minskar känslan av ensamhet och kan stärka känslan av samhörighet och trygghet. Som jag ser det är kyrkan en bra miljö för de här samtalen. Unga verkar också i allt större utsträckning söka sig till kyrkan, oavsett om de har en tro eller inte. Sören Dalevi, som är biskop i Karlstad, gjorde en undersökning bland de unga i sitt stift som visade att den enda platsen där de kände att de inte behövde prestera för att duga var i kyrkan.

På Mälardalens universitet fanns tidigare möjlighet till kuratoriska samtal med präst i samma lokaler som studenthälsan, men detta samarbete avslutades 2013 av dåvarande rektor. Behoven finns dock kvar. Caroline Kyhlbäck är studentpräst och även om hon inte möter studenter på universitetet i samma utsträckning längre möter hon ofta unga med behov av de existentiella samtalen, inte minst i chatten för jourhavande präst. Varje gång hon har jour får hon stötta någon som inte ser en mening med att leva. I sådana stunder vill de ofta be, även om de inte är troende.

När samarbetet med studenthälsan tog slut, tog ett närmare samarbete med studentkåren vid. Nu håller Universitetskyrkan till i kårhuset i Västerås, dit unga studenter kommer för att umgås en stund, laga mat och prata, oavsett tro. Och liksom Christina Lloyd ser Caroline Kyhlbäck att unga använder kyrkan som en miljö där de är accepterade och bekväma, där de kan landa.
– Vi i Universitetskyrkan vill skapa goda mötesplatser och vi finns tillgängliga för enskilda samtal under tystnadsplikt. Jag hoppas att de studenter som kommer till oss känner sig trygga med att att här finns det utrymme för att säga vad de verkligen tänker och känner. Det växer något större i det här. Något vi behöver när vi lever alltmer isolerade i våra filterbubblor. Vi känner större ensamhet när vi förlorar den gemensamma världen. Vi ser inte längre samma tv-program, har inte självklart samma referenspunkter. Då kan våra mötesplatser inom kyrkan bli viktiga. Hit kan man vända sig med sin längtan och med sitt tvivel utan att bli avkrävd en trosbekännelse.

Att dela erfarenheterna med varandra, att väcka varandras tankar om var hopp kan finnas, att känna tillhörighet – allt det är viktigt för den existentiella hälsan, har Cecilia Melder sett i sin forskning. Och vi kommer tillbaka till det när vårt samtal leder in på de många skjutningar vi sett i Eskilstuna. 
– Vi har berövat de unga i utsatta områden all känsla av både mening och tillhörighet. Och en av deras resurser, den de kan ha med sig hemifrån i form av en tro, den resursen har vi stämplat som värdelös i vårt samhälle. De tror inte att de kommer att leva tills de är vuxna. Och om de blir vuxna räknar de inte med att få ett jobb. Det finns inget hopp, ingen tillhörighet, inget värde. Allt det som gör att vi människor vill ta hand om oss själva, varandra och jorden, det har de berövats. Vad återstår då?
När unga förlorar sitt språk för de existentiella upplevelserna och frågorna finns 
behovet kvar. Och idag ser vi också ett mer individuellt andligt sökande växa. Alltfler unga söker svar och mening i kristaller, tarotkort, självutnämnda shamaner och astrologer. Cecilia Melder ser ett problem med det. 
– Där det finns behov växer oftast en marknad. Det finns alltid en risk att man utnyttjas, blir lurad. Jag tycker inte att meningen med livet är någonting man ska profitera på. På samma sätt som vi inte låter vem som helst operera oss när vi har en fysisk sjukdom, behövs det kompetens och erfarenhet för att stödja när den existentiella hälsan är hotad och vacklar. 

Även om både Cecilia Melder och Christina Lloyd är teologiskt utbildade betonar de båda att den existentiella hälsan inte alls behöver hänga ihop med en konfessionell tro. Både natur och kultur kan till exempel vara viktiga och effektiva källor till känslan av mening. Och så samtalen. Att vi vågar möta frågorna, med varandra och med våra unga. De som behöver få känna hopp.

Även om vi i Sverige har haft svårt att införliva den existentiella hälsan i sjuk- och hälsovården så börjar intresset vakna. I Sollentuna finns till exempel Livscentrum – en samtalsmottagning som erbjudit samtalsgrupper med de existentiella frågorna i fokus, och som nu planerar en liknande satsning mot unga. 
– Jag skulle säga att den här samtalsformen är ett förebyggande friskvårdsarbete för psykisk hälsa. Det har varit väldigt givande och också populärt, vi har haft kö till de här grupperna, berättar Gunnel Broberg, som är en av de psykoterapeuter som arbetat med de existentiella samtalsgrupperna. I Jönköping har tankarna om den den existentiella hälsans påverkan även fått politiskt genomslag. I regionens budget erbjuds och uppmuntras personalen att på arbetstid gå en kurs på åtta veckor för att lära sig prata om existentiella frågor. I början av året tillägnades dessutom ett helt nummer av Socialmedicinsk tidskrift åt ämnet. Intresset vaknar och det finns möjlighet till förändring, tror Cecilia Melder: 
– På samma sätt som vi numera undviker att servera giftig mat till barn, så kan och borde vi hjälpa dem att få ha sunda samtal när vi ser en diffus ohälsa breda ut sig. Det finns ett skav som tar mycket energi från oss. Vi behöver börja prata om vad som motiverar folk att leva. Människor känner sig inte så levande som de borde kunna få vara. De borde få vara fyllda av liv och tillförsikt. Jag menar inte att man dagligen ska vara lycklig, men att man inte ständigt ska gå runt med en sten i skon. Det är slöseri med mänsklighet, med vår ekonomi, våra relationer, att inte inkludera det existentiella i vår syn på hälsa. Människor har behov och förmåga att känna hopp. Vi behöver hjälpa människor att hitta det. Och då menar jag inte hoppet att en dag nå en finalplats i Idol. Jag menar hoppet att klara livets påfrestningar. Det är ingen quickfix, men det händer något när vi kommer samman och utforskar frågorna tillsammans. Vi behöver förmedla att det aldrig är kört. Det går alltid att vända.