En mil om dagen

Malin Lodin kan gå en mil under en arbetsdag i sjukhusets korridorer. Minst. Där möter hon patienter, anhöriga och vårdpersonal. Alla vill inte, eller behöver inte, prata, men Malin vill att de ska veta att det går; att hon är tillgänglig. Vi fick följa med under en förmiddag på Mälarsjukhuset och prata med henne om vikten av att synas, om lättnaden i att inte behöva vara tvärsäker och om hur en kopp kaffe kan öppna viktiga dörrar. Och blev inbjudna att vara med på en viktig stund för avsked.

”Har du ätit? Har du sovit?”

Frågorna är Malin Lodins. Hon är sedan i januari diakon på Sjukhuskyrkan på Mälarsjukhuset och vänder sig till Esko Mäkelä, som bara en dag tidigare har förlorat sin fru Barbro och som valt att bjuda med oss i samtalet med Malin. Hon säger:

– Det kan verka futtigt att fråga om mat och sömn, men det är så viktigt att ta hand om sig i sorgen.

Esko svarar att han både har ätit och druckit och tackar Malin för omtanken och för att hon, som han uttrycker det, ”finns där”. Det är ett ärligt och sårbart möte, två människor emellan. Människor som vet vad sorg innebär. 

Vi är två personer från Krux& som tillåts vara med vid en avskedsstund där Esko ska säga farväl till sin fru i Mälarsjukhusets bårhus. Eftersom Barbro valt att donera sin kropp till forskning på Akademiska sjukhuset i Uppsala kommer Esko inte att kunna urnsätta askan på flera månader. Andakten på bårhuset blir därför viktig och Esko välkomnar oss att delta tillsammans med honom och Malin.

– Finns det någon psalm du vill att vi ska sjunga, undrar Malin medan vi rör oss mot bårhuset. 

Esko har tänkt på psalm 289, ”Guds kärlek är som stranden”, en psalm han vet att hans fru tyckte om och som också är en av hans favoriter, eftersom den berättar om utmaningarna i att vara människa. 

Andakten är inte lång. Malin läser en text och vi sjunger psalmen för Barbro. Esko får därefter ta farväl av sin livspartner i enskildhet. Sen samlas vi utanför. 

”Jag ringer dig i morgon och kollar hur du har det”, säger Malin och Esko cyklar hemåt genom Eskilstuna. 

De senaste tre åren har Sjukhuskyrkan varit obemannad från Svenska kyrkans håll. Under tiden har pastor Mattias Gustafsson mött patienter och anhöriga på Mälarsjukhuset. Men nu är alltså en diakon på plats. Namnet Sjukhuskyrkan betecknar inte alls en fysisk lokal, utan står för det arbete som utförs av de av kyrkornas medarbetare som har tjänst där. Det är de lokala församlingarna i sjukhusens närområden som ansvarar för tjänsterna, och oftast är det just Svenska kyrkan och olika frikyrkliga trossamfund som samarbetar för att bemanna Sjukhuskyrkan. Samtidigt har de ansvaret att hjälpa de patienter och anhöriga med en annan trosuppfattning att komma i kontakt med en företrädare som kan möta deras frågor. Sjukhuskyrkan bedriver inget evangelistiskt arbete, utan finns i sjukhusmiljön för att bedriva andlig vård i vården – som ett komplement till de olika professionernas arbete inom sjukvården. Att finnas bredvid när de svåra, och ibland oundvikliga, existentiella frågorna uppstår och utmanar.

– Min roll är att tro när någon inte vågar. Som sjuk kan man vara så arg och besviken på Gud. Men då kan jag, eller någon annan av oss på Sjukhuskyrkan, säga att ”jamen jag tror. Jag vågar lita på Gud. Du är inte själv”, säger Malin. 

Gudrun Rosén är sjukhuspräst i Uppsala och ordförande i SKAIS, Svenska kyrkans anställda i Sjukhuskyrkan. Hon berättar om hur Sjukhuskyrkan fyller en lucka och ger ytterligare en dimension i vården – den existentiella – som så många möter i samband med sjukdom. För när livet prövas så hårt är gränserna inte så tydliga mellan att vara absolut troende och absolut sekulär.

– Människor behöver bli sedda som hela individer och då ingår de existentiella frågorna. Inom Sjukhuskyrkan finns kompetens som handlar om att möta frågor som ”finns det någon mening med att det här drabbar mig?”, eller ” hur blir det för mig och mina anhöriga om jag dör?”. Här finns kompetensen att ta emot livsberättelser och att tillsammans med patienten möta det som känns tungt. Det här är saker som inte står i vårdens handlingsplaner, men som är viktiga för helhetsvården. 

Gudrun Rosén berättar om hur också sjukhuspersonal frågar efter Sjukhuskyrkan allt oftare och att det skett en ökning efter pandemin:

– Pandemin blev existentiell för oss alla, och vi såg att personalen, som inte fick tid för så många reflekterande möten som de hade behövt, hade ett stort behov av att få prata om sitt arbete och bli sedda i det som utmanar dem. Och vi ser ju att det arbete som görs med personalen också är ett indirekt arbete för patienterna. För när personalen känner sig sedd spiller det över på patienter och deras anhöriga. Vi ser att när vi finns på plats så fyller vi en lucka som påminner även vårdpersonalen om att den existentiella delen i vården också är viktig. Och vi ser att allt fler avtal knyts mellan sjukhus och Sjukhuskyrkan i Sverige. Det visar att det finns en vilja till samarbete och en samsyn kring att den andliga vården behövs i sjukvården.

Just nu är Mälarsjukhuset mitt uppe i ett omfattande byggnadsarbete, där många avdelningar och mottagningar kommer att byta lokaler. Det gäller även Sjukhuskyrkan, som temporärt håller till i en korridor vid sjukhusbiblioteket. Var de ska husera när sjukhuset är färdigrenoverat är ännu inte bestämt, men Malin och Mattias känner sig delaktiga i processerna. Visionen är att ha kontor, samtalsrum och ett Stilla rum i anslutning till varandra. 

– Då kan vi möta dem som kommer till Stilla rummet, för att se om de behöver oss, säger Malin. 

Eftersom hon själv precis har börjat arbeta som diakon på Sjukhuskyrkan så inser hon vikten av att se och att synas. Att se, för att inte missa någon som verkar sökande, och att synas för att göra vårdpersonal, patienter och anhöriga medvetna om att möjligheten finns. 

– Jag har kommit till vårdavdelningar där de ser mig och tänker ”just det, den här personen kan faktiskt behöva dig just nu”. Så länge de inte ser mig tänker de inte på att jag finns som en resurs. 

Så Malin ser till att synas; samla steg i korridorer och på avdelningar. Hälsa på och möta människor med blicken. Le och visa att hon är öppen och tillgänglig för samtal, om inte nu, så kanske senare. 

Vi besöker tillsammans sjukhusets palliativa avdelning och möter i korridoren en patient som Malin känner sedan tidigare och som ska få prova på att flytta hem. Samtalet för sig mellan vardagligheter och existentiella frågor. Ingen orkar titta på det svåra för länge. Ibland behöver man vända blicken mot något annat. Malin följer med och fångar upp. Hon frågar: 

– Vill du att jag kontaktar din församling och säger att du är på väg att skrivas ut så kan de kontakta dig, och patienten svara med ett tacksamt ”det får du gärna”. 

Malin beskriver sin roll som den som kan ta över hoppet för någon för en stund. Det kan vara svårt att bibehålla hoppet som svårt sjuk patient. Men som diakon kan hon bära det där hoppet när patienten inte orkar eller kan själv. Hon kan ta emot de där frågorna som den medicinska vetenskapen inte kan svara på, utan att för den skull känna att hon måste ha några svar. 

– Det är inte det som är grejen. Vi står för något annat än vetenskap och kunskap. Vi pratar om tro. Människor här befinner sig i utsatta situationer och möter många svåra frågor. Men i samtalen med oss, i våra rum, finns utrymme för att bara få tro. Det finns de som har uttryckt att det är skönt att få lyfta det där de inte vågat uttrycka för någon annan. Den platsen kan, och vill, vi vara. 

Sjukhuskyrkan är förstås inte bara till för patienter och deras anhöriga. Även vårdpersonal kan alltså ta samtalshjälp av Malin och Mattias. På Mälarsjukhuset arbetar cirka 3000 personer. 

– De möter tunga upplevelser. Vissa dagar är de med vid flera dödsfall och rör sig bland människor som får tuffa besked. Det är lätt att det drar igång och lyfter minnen av egna upplevelser som behöver processas. 

Hur orkar du ta emot alla dessa funderingar under en arbetsdag?
– Dels får jag handledning för att själv få lyfta det tunga och fylla på energi. Jag är inte själv och det hänger inte bara på mig. Dessutom vet jag ju att jag inte behöver ha alla svaren. Det finns ingenting att fixa. Det är väldigt skönt att jag kan luta mig emot den insikten. Jag rör mig, tillsammans med de jag möter, i områden där det inte finns något rätt eller fel. Så är det ju verkligen när det gäller tro. Annars skulle det nog heta något annat. 

– Hur som helst, lägger hon till, är vi tränade i att känna ett lugn i att inte ha alla svaren. 

Malin är noga med att alltid säga hej i informationsdisken när hon kommer till sjukhuset, och att alltid meddela vilken dag hon kommer tillbaka när hon går hem.

– Jag vill att alla ska ha i bakhuvudet att jag finns här och är en del av den hjälp som erbjuds. 

Hon är nämligen inte på sjukhuset varje dag. Inte alltid redo, och har inte jour. Men hon och Mattias bygger just nu upp en struktur för hur Sjukhuskyrkan ska vara tillgänglig i så stor utsträckning som möjligt. Och vid en kris, om ingen är på plats, finns möjlighet att ringa kyrkoherden i pastoratet, som i sin tur kan kalla in Malin. Det var på det sättet som Malin träffade Esko, mannen som bjöd in oss att vara med på avskedsstunden för hans fru Barbro. Esko vårdade Barbro i hemmet och förstod en dag att det inte var långt kvar. Eftersom både han och Barbro var troende och regelbundet gick på gudstjänst på söndagarna innan Barbro blev för sjuk, ville han att hans fru skulle få en sista nattvard. 

– Det blev bråttom, och jag bad SSIH, avdelningen för specialistsjukvård i hemmet, om att få hjälp att få hem en präst. För mig var det helt avgörande att sjukvården och Sjukhuskyrkan hade ett samarbete. Jag hade aldrig känt mig säker på att de skulle komma i tid annars, men i kontakten med SSIH gick allt fort. De förstod ju precis hur allvarligt läget var, berättar Esko. 

Malin var med vid nattvarden och därefter hade hon och Esko kontakt också när Barbro till slut somnade in, och Esko kunde uttrycka sin önskan om ett rituellt avsked innan hans frus kropp skulle skickas vidare till Uppsala. 

– Det var viktigt för mig med någon form av ritual inför hennes resa från ett tillstånd till ett annat. Jag ville att det övergången skulle ritualiseras på ett kristet sätt, för att visa att vi levande bryr oss om hennes hädanfärd. Det betydde mycket för mig att jag så sömlöst och snabbt kunde få den hjälpen. Vi fick ett värdigt avsked, Barbro och jag. 

Det är inte alltid det fungerar som i Eskos fall, att den som behöver hjälp tar kontakt med Malin. Den där önskan om ett möte, ett samtal, kan sitta mycket längre in än så. Men ibland hjälper en kopp kaffe samtalen på traven, säger Malin: 

– Jag har mött människor som haft ett enormt behov av att prata och där vi träffats över en kaffe under en tid innan de vågar öppna upp sig. Men när kaffet väl öppnat vägen in i samtalen kan de sen pågå. Det är fint att vara med när människor vågar släppa maskerna. Och vi behöver ofta få prata om allt det som är svårt. Men vi behöver också få varva det svåra med sådant som lättar upp, sådant som får ett ansikte att öppna sig och minnas att just nu pågår forfarande livet i alla fall.