En värdig sista resa

Någon avlider, i hemmet eller på sjukhuset, och inom 30 dagar ska kroppen vara begravd eller kremerad — så säger begravningslagen. Men vad händer däremellan? I vems händer vilar ansvaret för en avliden människa i en kista och hur varsamma är dessa händer med en kropp vars liv har lämnat den? Vi följer en kista på sin väg från det att den förses med en avliden kropp till dess att den, kremerad eller inte, får sin plats på kyrkogården. 

Kanske har du en bild för näthinnan, den av en begravningsentreprenör som bugar inför en avliden person som placerats i kista och ska föras till nästa punkt. En gest av vördnad inför ett liv som levts, men som nu är över. Vördnaden är viktig, berättar Peter Jansson, som arbetar på en av Eskilstunas begravningsbyråer.
– Det handlar om värdighet. Men vi bugar inte hela tiden. Jag har fått frågor om det. Det är nog lite olika beroende på vilken byrå man arbetar på, men vi bugar när vi placerat kistan med den avlidne i bilen för att köra till bisättning, och någon gång till när vi hämtar kistan efter ceremonin. Inte mer än så. Jag tror att bugningen skulle tappa i betydelse om vi gjorde det hela tiden, säger han.

Det är den begravningsbyrå som har avtal med regionen som ser till att den avlidnes kropp förs från hemmet till sjukhusets bårhus. Men de anhöriga väljer själva den begravningsbyrå som ska sköta svepningen och kistläggningen av kroppen på bårhuset. 
– Svepningen handlar om att göra den avlidne så fin som möjligt inför kistläggningen. Hen kan svepas i egna kläder eller en svepdräkt. Vi möter både anhöriga som tycker att klädvalet är viktigt och de som tänker att det ändå inte är någon som ser när kistlocket väl är på, berättar Peter Jansson. 

Ett säkert system
För att kistläggningen ska bli så värdig som möjligt finns alltid två medarbetare på plats. Det är också ett sätt att säkerställa att den avlidnes id stämmer överens med kistans id. Inför kistläggningen kan anhöriga också skicka med personliga föremål som de vill ska följa med den avlidne i kistan. 
– Det kan vara personliga ägodelar, teckningar, smycken eller annat som kan ha haft stor betydelse för den avlidne, men vi tillåter inte föremål av glas. Det förstör kärlen i ugnen vid kremation. 

Det berättar Daniel Sandberg, som är chef över begravningsverksamheten i Svenska kyrkan Eskilstuna, och som tar emot i verksamhetens nybyggda och utbyggda lokaler vid S:t Eskils kyrkogård. Det är hit de allra flesta kistor i Eskilstuna körs efter kistläggning, för så kallad bisättning, det vill säga förvaring fram till kremation eller kistgravsättning. När det här reportaget skrivs läggs den sista handen på byggnationen av nya kremationslokaler och renovering av kapell, men de tre kylrummen är redan klara och här förvaras ett tjugotal kistor för bisättning i väntan på nästa steg.

Vägen till bisättningsutrymmena går via en entré där kistan placeras på en kisthanteringsvagn och förses med klisterlapp med en QR-kod, namn och personnummer, födelsedatum och dödsdatum. Här står också var ceremonin ska äga rum när det är dags och om kroppen ska kremeras eller begravas i kista. 

Möjlighet till farväl
Enligt begravningslagen ska kistorna inte stå i bisättning längre än 30 dagar. Därefter ska de vara gravsatta eller kremerade. 
Ibland föregås ceremonin av en visning av kroppen.
– Det kan handla om att någon inte hunnit ta farväl av den avlidne innan vi hämtat kroppen på bårhuset, berättar begravningsentreprenören Peter Jansson, och fortsätter:
– Då ställer vi upp kistan i ett av kapellen och lyfter på locket. Vi förser rummet med levande ljus, sätter på någon lugn musik i bakgrunden och förbereder de anhöriga på vad de kommer att mötas av i rummet innan de går in. Sedan lämnar vi dem en stund.

Visningen kan vara en viktig bekräftelse för en anhörig för att förstå att personen verkligen är avliden, eller en försäkran om att det är rätt person som ligger i kistan, men det är inte så vanligt att anhöriga ber om en visning efter bisättning. Den begravningsbyrå som Peter Jansson företräder håller bara i en eller två sådana visningar i månaden.

Två ugnar för snabbare hantering
Inför begravningsceremonin körs kistan till ceremonin av begravningsbyrån, och kommer tillbaka till bisättningsutrymmet inför kremation. När allt står klart i begravningsverksamhetens nybygge kommer här finnas två kremeringsugnar i stället för, som tidigare, en. Med den kapaciteten kan S:t Eskil även hjälpa andra krematorium om något av dem tillfälligt har lägre kapacitet. Under en dag kommer tolv kistor att kunna kremeras på en dag i de ugnar som ska hålla minst 700 grader. – Det handlar om att vissa typer av gaser släpps ut vid vissa gradantal. Därför är det viktigt att ugnarna kommer upp i rätt värme, förklarar Daniel Sandberg, som själv började i verksamheten som krematorietekniker och sen krematoriemästare – den person som ser till att processerna följs på rätt sätt. 

Själva kremationen sköts av en krematorietekniker och ska, precis som vid all hantering av kistorna och de avlidna, ske under värdiga förhållanden. 
– När kistorna körs in i ugnen står krematorietekniker bredvid med rak rygg och om hen har någon huvudbonad ska den tas av. Vi har som motto att alltid arbeta som om vi har en anhörig till den avlidne bredvid oss. I det här rummet ska det inte förekomma någon stress. Det är ett rum som är hårt reglerat med miljölagar, arbetsmiljölagar och begravningslagar. Men också mycket moral och etik. 

Då och då har krematoriepersonalen verkligen anhöriga bredvid sig. Att vara med vid kremationen kan vara ett sätt att få ett ordentligt avslut. Daniel Sandberg tror att det blir allt vanligare i och med att direktkremationerna blir fler. I de nya lokalerna finns ett rum i anslutning till krematoriet, med glasväggar in till ugnarna, där anhöriga kan följa kremationen, som tar cirka 1,5 timme. Därefter rakas stoftet ner i en kyltratt och lyfts över i en askberedare där det mals ner och förflyttas till urnan, eller till en papperspåse som försluts inför gravsättningen. Urnan bisätts därefter i väntan på ceremoni, om det är en begravningsceremoni med urna som ska hållas, eller på gravsättning. 

En sista bugning
Gravplatsen har utsetts av en anhörig, som fått en visning av de olika möjligheterna av en kapell- och kyrkogårdsvärd. 
– Här gäller det att fundera på både vad den avlidne och den anhöriga tycker om. Det finns ju platser som är mer öppna och andra som är mer omslutna av buskar eller träd, berättar Boel Eriksson-Åsbäcken som arbetar på begravningsärenden och säger att det kan vara svårt att ta beslut i den mest sårbara sorgetiden, men att det går att vänta vid en urnsättning. 
– Om den anhöriga ska begravas i kista är det lite mer bråttom. 

Vid kistsättning har gravplatsen utsetts innan ceremonin. Och när den är över bärs kistan ut via S:t Eskils största kapell med hjälp av en elektrisk katafalk. Vid ceremoni i någon av pastoratets kyrkor sköter begravningsbyrån frakten till kyrkogården. Och vid kremation ska kistan tillbaka från kyrkan till bisättningsutrymmet. 
Och det är här, när kistan ska föras ut från ceremonin, som begravningsentreprenören åter bockar. En andra gång. 
– Det gör vi oavsett om någon finns kvar i rummet eller inte, säger begravningsentreprenören Peter Jansson. 
– Det är inte något vi gör för att det ska se bra ut inför andra. Det är av respekt för det liv som har levts, men som nu har slocknat.