Från längtan till sorg

I Sverige dör ungefär 400 barn i livmodern efter 22:a graviditetsveckan varje år, enligt siffror från Socialstyrelsen. Ungefär 300 spädbarn dör inom sitt första levnadsår. För dem som drabbas är det början av en lång och ofta svår sorgeprocess. I vården och inom Svenska kyrkan finns yrkesroller som möter föräldrar under korta stunder i början av den processen, och som aldrig lämnas oberörda. 

Chatarina Strömbäck, barnmorska och verksamhetsutvecklare kvinnokliniken, Region Sörmland:
”För vissa föräldrar som sett strecken på gravidstickan är det ett barn oavsett hur många veckor som gått”.

Chatarina Strömbäck är barnmorska och verksamhetsutvecklare inom kvinnosjukvården i regionen. Hon har arbetat 27 år i förlossningsvården och har varit med vid flertalet förlossningar då ett barn har slutat leva innan det lämnat livmodern. Vid dessa förlossningar är Chatarina Strömbäck och hennes kollegor alltid mycket noga med att fråga föräldrarna hur de vill ha det, både inför och efter.

– Vi ser till att möta familjens behov i så stor utsträckning som möjligt. Så länge det är medicinskt säkert för kvinnan får de göra som de vill. Efter förlossningen vill en del titta på sitt barn, andra inte. Somliga vill få hålla barnet innan de säger farväl och andra vill inte det. Vi försöker alltid göra det så fint som möjligt och vara noga med att fråga om de vill skicka med någonting, om de vill klä på barnet något speciellt. Ibland vill de bjuda in anhöriga att se och hålla barnet. Det går också bra. Det är viktigt att vi skapar trygghet för dem att våga ge uttryck för sina individuella behov, och att vi i vården möter upp så gott vi kan.

Föräldrar får också erbjudandet att få ett foto på sitt barn, att ta hand- och fotavtryck eller en hårlock som minne av barnet. 
– Det här är den enda tiden de har med sitt barn. För dem är det både ett möte och ett avsked samtidigt. Det får man inte glömma. Det är en mycket speciell situation och vi får vara beredda på alla tänkbara reaktioner.

När föräldrar hamnar i en situation där en graviditet avbryts, eller om deras barn dör före förlossningen eller på neonatalavdelningen, erbjuds de alltid kuratorkontakt på Mälarsjukhuset. Kuratorn lyfter bland annat de möjligheter som finns för gravsättning och vad som händer med barnet innan dess.

– Beroende på hur långt graviditeten framskridit ser hanteringen lite olika ut, berättar Chatarina och poängterar att all hantering av foster och barn som aborterats eller dött i magen eller efter förlossning alltid sker med stor värdighet.

– Det är självklart för oss och vi har tydliga rutiner för det som också utgår från lagstiftningen.

Men det handlar förstås inte bara om regelverk utan även om människosyn; en vilja att bemöta människor med respekt i de svåraste av livets öden. 
– Vi behöver förstå att ända sedan föräldrar sett strecken på gravidstickan är det för vissa personer ett barn mamman har i sin mage, oavsett hur många veckor som gått. Det spelar ingen roll om det gått bara två veckor. Det är likafullt ett barn, även om den medicinska terminologin i det tidigaste stadiet är något annat.

Från tolfte veckan och fram till början av vecka 22 räknas som fosterstadium i vården. När en graviditet behöver avbrytas under dessa veckor finns möjlighet att göra en patologisk undersökning, om det finns anledning till det.

Om inte föräldrarna har några speciella önskemål vad som ska göras med fostret, så tas det hand om enligt överenskommelse mellan sjukvårds- och begravningshuvudmannen. Normalt kremeras fostret och sedan sprids askan i en minneslund. Men föräldrarnas önskemål kring vad man vill göra respekteras och det finns också möjlighet att ha en jordbegravning eller en annan ceremoni. När en graviditet av någon anledning avbryts efter vecka 22 – om barnet dör eller om graviditeten anses vara ett hot mot kvinnans liv –  registreras det som ett dödfött barn.

– Om barnet däremot har visat minsta livstecken efter förlossningen registreras det som ett levande fött barn och då kan namnet registreras om föräldrarna vill det. Det finns också möjlighet att döpa barnet på sjukhuset om man ser att läget är kritiskt. Det kallas nöddop och kan utföras av vem som helst som själv är döpt. Vanligast är att man ber någon från Sjukhuskyrkan utföra ett sådant nöddop, berättar Chatarina och lägger till att när det gäller andra trosinriktningar finns också möjlighet att få särskilt omhändertagande anpassat för familjen.

Foster från graviditeter som avbrutits under graviditetens första veckor kremeras oftast inte, utan förbränns som så kallat biologiskt avfall. 

– Men också det är en hantering som sker med stor värdighet, poängterar Chatarina. 

Även de barnmorskor som är med vid förlossning av ett barn som dött i livmodern kan behöva stöd och mentala förberedelser inför förlossningen för att i sin tur kunna vara bästa möjliga stöd för föräldrarna.

– Vi pratar i arbetsgruppen innan och avgör vem som ska ha ansvar för den. Om det är första gången någon är med vid en sådan förlossning ser vi alltid till att man är två barnmorskor i rummet. Man behöver ha lite erfarenhet. Men vänjer sig gör man aldrig. Varje sådan situation bär jag med mig. Och vi får stöd; av varandra, av vår chef och av företagshälsovården. Och kommer det ytterligare en liknande förlossning i närtid efteråt, då kanske det är någon annan som får ta den. För det tar lite tid att hämta sig.

Men Chatarina Strömbäck är noga med att påpeka att den stora sorgen förstås är föräldrarnas. 

– Jag är bara med en kort stund i början av deras långa sorgeprocess. Och i varje enskilt möte är det helt individuellt vad föräldrarna har för önskningar. Jag vill påstå att kvinnosjukvården är fantastisk på att möta upp deras behov i så utsträckning som möjligt. Barnmorskorna är lyhörda och flexibla och vill göra det så värdigt som möjligt för varje enskild individ.

Sara Söderberg och Sofia Nordahl Jäderlund, kapell- och kyrkogårdsvärdar, S:t Eskils kyrkogård:
”En barnkista gör vi alltid i ordning med extra varmt hjärta”

En mjuk fårfäll och ett extra varmt hjärta. Ungefär så beskriver de båda kapellvärdarna hur förberedelserna inför en begravning av ett litet barn kan se ut. Det varma hjärtat är alltid med, oavsett vem som ska begravas. 

– Vi går in i alla begravningar med värdighet, lugn och stillhet. Sorg är sorg, det spelar ingen roll om den som gått bort är gammal eller ung. Men sorgen kan se olika ut. Det kan vara skillnad att sörja ett syskon eller ett barn man aldrig fick jämfört med att sörja någon man haft ett helt liv på sig att skapa minnen tillsammans med, säger Sara. 

Kapellvärdarna är vanligen inte med under själva begravningsceremonin. De förbereder rummet och ställer i ordning kistan och därefter lämnar de. Vid en barnbegravning används en mindre katafalk där kistan placeras på en värmande fårfäll.

– Det är lite mer omfamnande, förklarar Sofia och berättar att föräldrar, precis som alla närmast sörjande vid en begravning, har möjlighet att vara med vid i ordningsställandet inför ceremonin:

Avskedet är ju så viktigt. Och vi vill gå alla sörjande till mötes i så stor utsträckning som vi bara kan. Den där delaktigheten, som att få vara med och dekorera kistan, kan göra stor skillnad. 
 

Ingen av de båda kapellvärdarna har stor erfarenhet av barnbegravning, men båda har upplevt någon som sitter kvar i minnet.
Den egna dagsformen och stämningen bland alla inblandade påverkar oss såklart men det är viktigt att vi inte tar över någon annans sorg säger Sara och Sofia.

Den mesta kontakten de båda kapellvärdarna har med anhöriga till bortgångna barn sker vid gravsättning och när de ska välja grav.

– Det är inte så ofta vi har gravvisning men det händer, och det kan kännas tungt. 

Vi har en barngrift på S:t Eskils kyrkogård, men det inte alla föräldrar som väljer den platsen. Ibland vill man att barnet eller den unga ska ligga nära en äldre person, det känns tryggt för dem på nåt vis.  Det är fint, berättar Sara.

Det är viktigt för både Sofia och Sara att vara närvarande i mötet med anhöriga när en gravplats ska väljas. Det kan vara avgörande att känna av var i sorgeprocessen anhöriga befinner sig för att de ska kunna ta ett beslut som känns rätt även senare, säger Sofia.
 
– Det svåraste mötet kan vara när vi känner att vi inte riktigt får kontakt med anhörig.  Gråt är inte svårt. Då vet man att de ändå är där. Och när de är där och närvarande kan vi känna oss mer trygga i att de väljer rätt. 

Ibland får de båda frågan om det inte är tungt att jobba med avsked hela tiden. Och visst påverkar vissa avsked mer än andra. Men då har de stöd i varandra. 

– Det är skönt att ha en kollega som förstår precis hur det kan vara, säger Sofia och Sara tillägger:
– Men det vi möter här är också alltid fint på något sätt. Det är varmt. Sorg betyder ju någonting. Vi har så många fina möten, och man kan inte gå in i dem med rädsla. Sorgen är inte farlig.

Björn Ulvedalen, organist, Klosters församling:
”Musiken kan nå dit orden inte når.”

Vid en barnbegravning, menar organisten Björn Ulvedalen, behöver alla som arbetar lägga alla sina tankar om att ”det här kan jag” åt sidan.
 
– Vi måste lyssna in. För det är något helt annat än en vanlig ceremoni. Det lämnar en sån tystnad efter sig. Tankar kring att ”nu börjar det” i stället för ”det var ett avslut”. För efter begravningen börjar ett liv med minnet av det obegripliga.

Björn förklarar att han som musiker försöker skapa ett språk för någonting som det egentligen inte finns ord för. Där kan musiken vara till hjälp, säger han, eftersom musiken kan vara mer indirekt när orden känns för hårda. Kan nå dit orden inte når.

Han är tacksam över att det går några år mellan erfarenheterna.

– Man kan inte planera för hur man mår efteråt, man vet inte alls hur den dagen blir. Man går in i ett universum av existentiella tankar och känslor. Varje sådan begravning minns man länge.

Han har sett att det kan vara svårt för föräldrar att välja musik till en begravning när sinnet är i chock. Björn brukar, genom prästen, föreslå att man funderar över de sånger man kanske sjungit för barnet medan det legat i magen, eller kanske ett stycke man själv lyssnat på mycket själv som barn, eller tidigare under graviditeten.

– Man har trots allt ofta levt ihop med barnet i flera månader och kanske sjungit för sitt ofödda barn. Det kan vara något att hålla sig i.

Eric Lange, krematorietekniker, S:t Eskil:
”En liten kista passerar aldrig obemärkt förbi”

Oavsett vem som kremeras sköter Eric Lange och hans kollegor det alltid med stor värdighet. Visar respekt och vördnad. Men när någon som är ung kremeras hajar han alltid till. Och en kista som är hälften så stor passerar aldrig obemärkt förbi. Men Eric försöker att inte låta det gå in för mycket.

– Jag tror inte jag skulle kunna arbeta som krematorietekniker då. Jag tror att vi alla utvecklar olika försvarsmekanismer för att klara av det, säger han och fortsätter:

– Jag tror det blir värre när man också möter de anhöriga. Då tror jag sorgen kommer mycket närmare. Men det är inte så ofta det händer här.

Det händer att anhöriga är med vid kremationen och då sitter känslan i längre, enligt Eric, oavsett ålder på den som kremeras. 

– Det här är nog inte ett jobb för alla. Vem som helst orkar inte med och jag försöker att inte ta in för mycket. Men det är klart att jag hajar till. Jag har fortfarande minnen från en av de första barnkremationerna. De hade gjort en egen kista. Den minns jag väldigt väl. 

Samtidigt, säger Eric, har jobbet som kremationstekniker gjort att han lever i ständigt medvetande om döden. 

– Tidigare jobbade jag i Lund på ett kapell. En av mina uppgifter var att bära ut urnan till gravsättningen. Jag försökte alltid förbereda mig för att kunna möta de anhörigas sorg innan jag skulle gå ut och kollade alltid först hur gammal personen i urnan var. Om det var en gammal person tänkte jag att dödsfallet antagligen varit väntat och att sorgen då inte skulle vara så överväldigande. Men så en gång slog det mig att min egen pappa var 77 år och att jag förstås skulle vara förtvivlad om det var han som låg i urnan. Och då insåg jag att sorgen är stor och individuell oavsett ålder. Efter det tog jag beslutet att flytta hem till Eskilstuna och ta vara på tiden med mina föräldrar.