Hemlös men inte hopplös

Alldeles invid Eskilstunaån, i ett mintgrönt hus av trä, finns det rum för de mest utsatta - en sängplats under tak för natten, en tallrik gröt eller ett nära samtal. Insläpp för sovplats sker vid sjutiden på kvällen och platserna är få, så det gäller att vara i god tid. Redan vid tretiden börjar köerna bildas. Särkilt när temperaturen kryper nedåt. Ett besök på platsen visar hur Svenska kyrkans medlemmars pengar skänker värme i en tid då samhället hårdnar.

Det är Stadsmissionen som driver verksamheten i huset som har en av stadens allra finaste lägen. 
– Många har ställt frågan ”ska det verkligen vara så att hemlösa och utslagna ska ha tillgång till ett av Eskilstunas bästa hus?”. Ja, just så ska det vara, svarar jag alltid. För det bygger ett egenvärde hos de här människorna att få tillgång till en vacker plats och inte, som så ofta annars, vara hänvisade till stadens utkanter, säger Marika Eklund.

Hon är är tillförordnad verksamhetsledare vid Stadsmissionen i Eskilstuna och beskriver organisationen som mycket flexibel – en sådan som kan ställa om när samhället och behoven förändras. De senaste åren har kraven på just flexibilitet verkligen ställts på sin spets – en pandemi har skapat stor ensamhet och oro, ett krig i Ukraina har krävt enorma insatser och ett stort mått medmänsklighet. Och nu, en inflation som gör att allt fler behöver välja mellan el och mat och tippar över gränsen till att leva under existensminimum.

Fattigdomsrapporten som släpptes i oktober 2022 och som bygger på statistik från SCB visar att mer än 12 000 personer i Eskilstuna har en inkomst som inte räcker till mat, boende och kläder. På listan över kommuner med högst andel ekonomiskt utsatta hamnar Eskilstuna på plats fem i Sverige.
– Vi har nog inte sett toppen av det här isberget än. Vi ser att trycket ökar på människor och då ökar också behovet av våra verksamheter. Vårt matlag, som delar ut matkassar en gång i veckan till sina medlemmar, har varit tvungna att stänga för nya ansökningar. De har haft otroligt många som har stått på kö för ett medlemsskap, säger Marika Eklund.
Matlaget är hjälp som riktar sig till personer och familjer som har ett boende, men som inte har pengar nog till mat. Maten som delas ut i kassar en gång i veckan till medlemmarna är mat med kortare hållbarhetstid som har hämtats från livsmedelsbutikerna – sådant som annars skulle slängts. I oktober togs åtta ton mat tillvara och delades ut av Matlaget. 
– Men nu ser vi att även livsmedelsbutikernas svinn minskar. Allt fler människor lever på marginalen och nu går svinnlådorna åt redan i butikerna, så det blir inte mycket över till de mest utsatta. Vi behöver skjuta till pengar för att klara av att dela ut mat till våra medlemmar.

Stadsmissionen är en icke vinstdrivande verksamhet, där pengarna till stor del kommer från Svenska kyrkan Eskilstuna, som också är huvudman för organisationen och en gång startade Eskilstunas natthärbärge 1999. Då på initiativ av kyrkopolitikern Gudrun Berglund som själv sökte upp hemlösa som hade behov av en tryggare plats än de källare och vindar som då stod till buds. Svenska kyrkan Eskilstuna bidrar med cirka två och en halv miljoner kronor till Stadsmissionen varje år. Även kommunen bidrar som huvudfinansiär i vissa verksamheter, och så finns möjlighet att som privatperson eller företag skänka pengar. En del pengar kommer också in från Stadsmissionens second hand-butiker runt om i landet. Delar av bidragen går till Matlaget, andra går in i verksamheten i huset vid Eskilstunaån. 

Här slås alltså dörrarna upp klockan sju på kvällen, och de som står längst fram i kön erbjuds middag och en plats för natten. Anna-Karin Byström har arbetat i lokalerna sedan 2003 då hon började som volontär. Hennes dröm är att i framtiden få se ett separat härbärge för kvinnor i Eskilstuna. – Det är en väldigt utsatt situation att stå utanför härbärget och köa, kanske samtidigt som en av dina förövare står där. För vi vet att alla de kvinnor som befinner sig i den här situationen är våldsutsatta. Och jag tror att vi skulle se fler kvinnor söka den här typer av hjälp om de kände sig tryggare utanför i väntan på en plats, säger hon. 

Det är inte bara sovplats och middag som erbjuds i Stadsmissionens hus i Smörparken. En våning upp pågår dagverksamhet varje vardag. Här serveras frukost och en stunds sällskap. Hit kommer också socialtjänsten en dag i veckan för att svara på frågor och bistå med hjälp. En sjuksköterska finns på plats två dagar i veckan och en frisör erbjuder gratis klippning emellanåt. Anna-Karin Byströms roll är numera att fungera som personligt ombud. Det innebär att det finns hjälp att få i kontakten med myndigheter – blanketter som ska fyllas i, telefonsamtal som ska ringas och annan hjälp som kan behövas för att så småningom få ett större inflytande över sitt eget liv. 
– Det vilar ett stort ansvar på den enskilda för att få den hjälp man behöver, och det kan vara otroligt svårt att komma vidare på egen hand när man har levt i långvarig psykisk ohälsa, hemlöshet eller ett beroende, så det finns ett stort behov av stöd i allt det praktiska, säger hon. 

Vid sidan av det praktiska finns ett annat behov – det att bli sedd och lyssnad på, att få möta en annan människa i ögonhöjd, något som Anna-Karin Byström och hennes kollegor ser som sin uppgift. Varje måndag finns också Sofi Zettervall på plats som en extra resurs vid frukostbordet. Hon är diakon i Svenska kyrkan och ser att människor i utsatthet behöver få samtala med personer som inte ställer krav eller kommer med pekpinnar, utan samtalar med dem som medmänniskor. Det finns en tradition i lokalerna. Tidigare låg diakonicentrum i huset och Sofi fanns på plats redan då. När Stadsmissionen tog över såg hon att det fortfarande var viktigt att vara på plats fysiskt, eftersom trösklarna att söka sig till kyrkans lokaler ibland kan vara höga för människor som tappat tron på att någon finns för dem. Hon önskar bara att det också fanns möjlighet att hålla andakter i huset, såsom de gjorde tidigare.
– Det skulle räcka med ett rum där vi skulle kunna ställa en ljusbärare och några stolar. Där de här personerna skulle kunna få en stunds lugn och stillhet. Det är en bristvara för dem. För det är i stillheten det finns plats att reflektera över livet och vad man gör, då man kan släppa jargongen och rollerna. För mig är det här det viktigaste vi kan göra som kyrka, att möta människor i utsatthet. Det är ett grunduppdrag vi har som kristna. Vackra konserter får såklart också finnas. Men det här är viktigare, och därför vill jag vara här, säger hon, och berättar att flera av de som befinner sig på dagverksamheten också besöker de sinnesromässor i Kloster kyrka som hon är med och anordnar, vilket visar på behovet av stillhet. 

För Stadsmissionen är diakonernas närvaro på dagverksamheterna värdefull. Organisationen delar kyrkans värdegrund om alla människors lika värde och allas rätt till ytterligare en chans. Och Sofis besök på dagverksamheten ger en viktig chans till samtal om existensiella frågor, berättar verksamhetschefen Marika Eklund:
– Det är många av våra besökare som har behov av den typen av samtal, någon som orkar sitta med dem i tankarna om både djupa och livsbejakande frågor. I den utsatta situation de befinner sig i är det lika viktigt att hitta sitt inre jag som att äta sig mätt. Och många av våra besökare säger att diakonerna är väldigt viktiga för dem.

Hon ser att det blir allt svårare att få den hjälp av samhället som många behöver. Den första november skärptes reglerna för att få ett kommunkontrakt. Möjligheterna till ekonomiskt stöd minskar och platserna på de psykiatriska mottagningarna är alltför få, samtidigt som behoven tycks öka. – Vi ser en tydlig utveckling. Förr var det mest äldre män med alkoholism som kom till oss. Men på bara några år har det ändrats. Numera kommer många unga med allvarlig psykisk ohälsa, inte sällan med utländsk bakgrund. Det kommer en hel del personer som nekats plats inom psykiatrin och det är inte alltid så att vi har kompetens för att ta hand om dem, men vi är deras sista hopp. Utanförskapet är mycket större idag. Och när samhället inte räcker till krävs större insatser från civilsamhället och mer lokal samverkan, säger Marika Eklund och fortsätter:
– Vi på Stadsmissionen ger inte upp, det har vi aldrig gjort.