Samling vid pumpen

Han är biskop i Strängnäs stift och överhovpredikant i hovförsamlingen. Johan Dalman utmanas i att få tiden att räcka till men prioriterar närvaro i alla sina möten. I december föreläser han i Tema Tunafors om ”julens paket”. Vi har träffat biskopen för att tala om tro, bönen som tandborstning och att tona ner sig själv med en stav och en mitra. 

Vår bokade intervjutid är mycket noggrant avgränsad till en timme och en kvart. Inte en minut till. För det har han inte, Johan Dalman. Inte många minuter är oplanerade årets sista månader. Så när jag kliver in och tar Strängnäs biskop i hand är det inte utan ett visst stresspåslag. Telefonens inspelningsfunktion är redan påslagen för att inte ödsla tid på teknik. Och jag tar ett andetag för att påbörja intervjun men hinner inte säga något innan Johan Dalman börjar ställa frågor: ”Jaså du är på svenska kyrkan nu? Vad gjorde du innan dess? Bor du i Eskilstuna?” 
En strid ström av nyfikenhet. Jag tänker att han är ett ”socialt smörjmedel”. Den perfekta gästen vid en middag. Men något svårare att intervjua, för under vårt samtal far tankarna och associationerna hit och dit och till slut vet jag knappt själv vad det var jag frågade om. Och ändå, jag upplever ett möte. Det är en konst han behärskar. Och någonstans mellan raderna hör jag att det är något han önskar av medarbetare inom kyrkan – en förståelse för mötet mellan människor, att varje möte räknas och kan föra något viktigt vidare. 

I rollen som biskop har han träffat åtskilliga prästkandidater som berättat att det inte varit präster eller någon ärkebiskop i Uppsala som lett dem in i tron. Snarare en mormor, en farmor. 
– Dessa mormödrar och farmödrar har ju inte haft någon teologisk utbildning. Men de har förmedlat någonting, utan att de själva kanske varit medvetna om det. Jag tänker att när det funkar att vara kyrka, då är det när man får vanliga människor, oavsett yrke, att tänka att ”kyrkan är jag”. Om jag genom vad jag säger eller hur jag ordnar mitt liv kan berätta för någon att det finns ett visst sätt att se på tillvaron som erbjuder ett hopp som står sig, då är kyrkan där. Det är ju det som är Svenska kyrkan – människor. Därför är alla möten viktiga.

Han är en av 13 biskopar vid sidan av Sveriges ärkebiskop. Den 58:e i raden av biskopar som lett Strängnäs stift från den geografiska plats där S:t Eskil sägs ha stenats till döds och där domkyrkan står idag. Vi pratar om mitran och staven – två tusen år gamla symboler, och jag undrar om han tycker att de ökar avståndet mellan honom och dem han möter. Men han upplever det motsatta. Att de är symboler som tonar ner ”Johan Dalman”, så att de han träffar förstår att nu kommer någon som kan något de kan fråga om, spegla sig emot eller ifrågasätta, utan att tänka att de först ska lära känna ”Johan”. – Det är enormt fint, ett jättestort privilegium och ansvar att ha det så. Men det gör det också tydligt att det här inte är mitt race, utan lagets, säger han och funderar över ordet ”domkyrka”, som han egentligen inte tycker är det bästa för att beskriva platsen där han arbetar. Han föredrar ”katedral” – ett ord som används på andra håll inom den kristna kyrkan och som i sitt latinska ursprung betyder ”lärostol”.

Varför är det mer passande?
– För att därinne står en stol, biskopens stol. Och tanken är ju inte att biskopen behöver en stol att sitta i. Det handlar om att det finns ett fysiskt uppdrag som handlar om att ansvara för det som är gemensamt. Det visar att det finns någon som sammanför gänget, som leder framåt. Stolens funktion är att visa att det inte bara är något som flyger runt i luften, utan att det finns en form av samling vid pumpen. Och domkyrkan, biskopsstolen, är pumpen. 

Rollen som biskop handlar framför allt, enligt Johan Dalman, om att få stiftets 77 församlingar, såväl stora som små, att förstå att även om få kommer till kyrkan är varje möte som sker där livsviktigt och har potential att ”förändra en hel värld”. 
– Den där potentialen finns inte enbart i det stora utan även i det dagliga. Det är en viktig anledning till att jag inte vill möta människor och känna att jag är på språng.

Det måste vara en utmaning, tänker jag, när dessa möten behöver klämmas in med minutprecision i schemat. När Johan Dalman var en av kandidaterna till rollen som ärkebiskop fick han frågan om vilken hans största svårigheter skulle vara om han fick jobbet. ”Att räcka till”, blev svaret. När jag nu frågar om hur det står till med tiden, släpper han ifrån sig en djup suck.
– Det är svårt. Och just nu är det nog värre än någonsin, för många av oss. Kanske är det i efterdyningarna av pandemin som vi känner att allt ska hända. Det är mycket vi vill ta igen. Och det är också som om vi i vissa sammanhang behöver starta om från noll för att bygga upp det som tappats bort. 

Och som om 77 församlingar från Salem och Nynäshamn i öst till Bodarne i väst inte var nog, axlar Johan Dalman även rollen som överhovpredikant i hovförsamlingen. Det borde inte göra det lättare att räcka till. Hur gör Dalman för att prioritera mellan hovet och lilla Viby församling i Närke?
– Det finns saker jag måste göra, som ska in i kalendern. Allt ska in i pusslet och har olika skeden. Ibland får mina barn prioritet, min papparoll, ibland Viby församling och ibland kungafamiljen. Allt får olika värde beroende på hur situationen ser ut. Och ibland är det bara jag som kan utföra en uppgift. Men ibland kan jag delegera. Men visst, just den här hösten är det någon som håller på och utmanar mig extra mycket.
Även om det är svårt att vara överallt är närvaron alltid viktig. Enligt Johan Dalman något av det viktigaste kyrkan kan erbjuda. Inte minst nu. Krig rasar på nära håll och många känner oro – för liv, för ekonomi, för klimat, framtid... 

– Kyrkan har en mycket viktigare roll nu än när jag växte upp, då när många fler gick i kyrkan och sa att de brydde sig om kyrkan. En mycket viktigare roll idag. Och jag tror också att människor behöver en annan typ av samtal idag.

Hur menar du då?
– Det är inte så många som är vana vid att ha riktiga samtal. Vi kommunicerar visserligen en del, men pratar … det gör man kanske på semestern när man är ute och seglar eller promenerar, annars är det som om tiden inte riktigt finns. Att vi inte har energi kvar för samtal när vi är lediga. Vi känner att det tar för lång tid att komma igång för att verkligen komma på djupet. Varför tror du att de där ”lära känna dig själv-kurserna” ofta känns så underbara och livsavgörande? Är det för att de innehöll en fantastisk kursplan? Jag tror inte det. Jag tror man äntligen fick tid att prata med någon. Och någon lyssnade. Och där har kyrkan en jätteviktig roll som någon som kan ge den tiden och det örat.  

För biskopen är bönen ett ovärderligt verktyg för att inte hasta förbi sig själv och andra, för att orka närvaro i ett minutiöst planerat liv. En tidig bön på morgonen, som ibland inte ger någonting alls, men som ibland förändrar något.
– Jag ser det lite som tandborstning – det är bra att skölja igenom min kropp med ord. Men det är verkligen inte varje gång som jag får underbara uppenbarelser. 

Han berättar om ett bönetillfälle som gjort stort intryck på honom. Det skedde vid en tisdagsmässa, vid ett sådant tillfälle där få personer var i kyrkan. Ett litet sällskap på tillfälligt besök i Strängnäs bad biskopen om en bön för en nära person som just i den stunden befann sig på sjukhus för att akut operera bort cancer. Johan Dalman bad en bön tillsammans med besökarna och fick senare ett vykort från samma sällskap där de skrev att läkarna inte hittat någon cancer under operationen. 
– Kanske var det så att vår bön gjorde skillnad. Det är ju det jag vill tro, men inte alltid kan. Men just då tänkte jag att det var en påminnelse jag behövde, att jag är en del av något större. Det var ju inte jag som fixade det där. Och det är en trösterik tanke, att jag som person inte behöver bära varje möte och tänka att om jag inte kommer på det bästa ordet så blir det inte bra. Jag får göra mitt bästa och det räcker.  

Har du haft sådana tankar – att saker hänger på dig?
– Det är klart att jag har kunnat känna så ibland. Att jag har haft höga krav på mig själv och att jag inte får såra människor. Men jag har nog framför allt landat i att jag inte alltid ska komma med smarta lösningar. Att inte falla för frestelsen i att förenkla problemen och säga ”du har det tufft nu, men du ska se att det går bra för dig”. Ibland behöver vi helt enkelt stanna i det som är jobbigt och dystert. Det är också en del av livet.

Det finns inget kristet sätt att vara ledsen på, säger Johan Dalman. Att vara kristen är inte att befinna sig på en annan planet, att känna sig bättre än någon annan. Det är vanlig sorg, vanlig ensamhet, vanlig frustration, vanliga känslor och upplevelser. Han tycker att det är viktigt att poängtera. 
– Att vara kristen är snarare att ha en verktygslåda för att jobba med de här sakerna. Och det är viktigt att förmedla, att kristen tro är, och ska vara, en del av vardagen. Det där tycker jag har blivit tydligare och tydligare. Och det kan vi nog tacka nyinflyttade svenskar för. Att de har fått upp våra ögon för att tro har att göra med människors liv, människors identitet, och inte är en hobby man ägnar sig åt vid sidan om.

I ett sekulariserat land som Sverige kan tron ibland ses som något hotfullt som skapar motsättningar också – inte bara som en verktygslåda för att hantera livet. 
– Religion är ju inte en vaccinlösning. Vi kommer inte undan att även den som är varmt troende snubblar. När vi bestämmer oss för hur allt ligger till och att vissa människor är fel, då använder man religionen som en sköld och inte som ett verktyg. Men så är det med andra saker också. Kärlek till exempel. Det är ett underbart ord, men som också kan laddas med kontroll. ”Jag älskar dig och vill ditt bästa, så jag förbjuder dig att göra det här”.

Johan Dalman står på tur i den föreläsningsserie som kallas Tema Tunafors. Föreläsningens rubrik är ”julens paket”. När vi ses är han inte färdig i sina förberedelser, men han har en tanke om att han vill lyfta vikten av traditioner. 
– De är ju så innehållsrika på ett mänskligt plan, våra traditioner. Traditioner ger oss ett ordnat liv och hjälper oss att bearbeta olika aspekter av våra egna liv. Vi behöver vilopauser, vi behöver sörja och glädjas tillsammans. Högtiderna och traditionerna hjälper oss med det.

Men julen ser ju ganska annorlunda ut idag jämfört med för hundra år sen. Har vi andra behov idag än vi hade då? 
– Behoven är nog ganska lika. Men våra plånböcker har förändrat saker. Förr slet människor för att få vardagen att gå ihop så de började väl inte tänka på pynt och pyssel i november. Men det faktum att vi sätter fram pyssel bygger ändå på något som jag tror står sig genom åren. Det är ju inte själva prydnadstomten som är det viktiga. Det är en form av dröm vi sätter fram. En påminnelse om någon idyllisk del av barndomen eller kanske en närhet till barnbarnen. Vi smyckar vårt hem med det vi drömmer om – något som har varit eller något vi hoppas ska bli. Och det faktum att vi firar Jesu födelse är ju så otroligt starkt. Det är ljud och dofter och väldigt fysiskt på julen. Och Jesusbarnet är ett fysiskt barn som skriker och har behov. Det är grundsanningen och det vi firar – här är någon som är som du.

När jag berättar för Johan Dalman att hans föreläsning i Tema Tunafors kommer efter Tomas Sjödin, Kent Wisti och Susanne Dahl, verkar han känna sig hedrad av sammanhanget.
– Oj, kommer jag efter dem! Det är ju inte klokt, det blir svårt. Oj, oj oj, Tomas Sjödin, han är en så fin person och har sagt så mycket klokt. Jag brukar använda en liknelse som jag tror kommer från honom. Den handlar om den eftervärme en kakelugn utstrålar även efter elden slocknar. Och han pratar om att vi människor också har en sådan eftervärme, när livet tagit slut. Och det brukar jag använda vid begravningar. Jag tycker det är så fint att tänka så, att vi kan tänka på vilken eftervärme vi vill lämna bakom oss.  

Vad vill du lämna för typ av eftervärme?
– Jag vill nog gärna att människor ska tänka att jag har varit en glad människa. För det är jag. Det är något genetiskt tror jag, min mamma var också alltid glad. Och jag skulle verkligen vilja att folk kände att det är äkta glädje. Jag skruvar inte upp mig. Jag är absolut ledsen också, men jag har ett grundläge och det skulle jag vilja att folk tänkte att det var sant.

Tror du att någon tänker annorlunda?
– Det har hänt. Och om jag någon gång blir ledsen, så är det när någon antyder att jag skulle vara falsk. Om de tror att jag inte är den som de har mött. Det gör mig väldigt ledsen. Det kunde hända i skolan ibland, att läraren antydde att jag behövde vara mer seriös. Men numera har folk sett mig i andra sammanhang och vet att jag kan vara väldigt seriös. Står jag på tv och pratar om en pandemi så står jag ju inte och sprallar precis. Men grundpositiv, det är jag alltid.

Dalman har en stark kärlek till England, där han arbetat och doktorerat. Där finns uttrycket ”self-depriciation” som han landat i, och som innebär att inte alltid sätta sig själv i centrum och ta sig själv på alltför stort allvar. 
– Det känns bra att tänka så. Bara för att jag just nu är biskop känner jag mig inte finare eller egentligen annorlunda än den dagen då jag var tolv. En vacker dag är jag inte biskop längre och ingen människa kommer att känna igen mig. Och det gör ingenting. Det är inte livsviktigt. Jag kan ta vara på det jag kan göra nu. Och när det är dags att göra något annat, ja då är det dags. Det behöver inte vara svårare än så.