Stenarna får komma tillbaka dit de hör hemma

Nu säljs återbrukade gravstenar på Svenska kyrkan i Eskilstunas hemsida; ett sätt att spara på miljön, bevara ett kulturarv och undvika att fin sten går till spillo i onödan. Vi gjorde ett besök på stenhuggeriet i Köping och fick se varsamma och erfarna händer återställa en gammal sten så att den kan leva vidare på kyrkogården.  

Lokalerna där stenhuggeriet Ekelund och Zetterman håller till i Köping är starkt upplysta. Det behövs, för även om arbete med sten kan tänkas vara grovt, så innebär färdigställande av gravstenar ett mycket finmotoriskt pillgöra. 
– Graveringen av inskriptionen förbereds för hand, där det är noga med placering, storlek och typsnitt men själva graveringen görs med stadig och erfaren hand med en bläster. Blästring av bokstäver och polering gör vi i maskin. Men när vi blästrat nedsänkta bokstäver ska de ofta fyllas i med färg eller kanske bladguld. Och noggrannheten i det arbetet är väldigt viktig. Vi känner stort ansvar för att stenen blir som beställaren tänkt sig och att det görs med hög kvalitet, säger Marie Vestling. 

Hon driver stenhuggeriet sedan två år, då hon fick erbjudandet att ta över företaget av den tidigare ägaren, som planerade sin pension. Vid den tiden var Marie Vestling lärare, men hon såg en utmaning och ville bidra till att bevara ett hantverk som få numera behärskar. När vi besöker verksamheten finns hennes kollega Johan Linderborg på plats, en av de få unga som för hantverksyrket vidare. Han visar en gravsten i svart diabas från 1891 som precis har polerats för att återanvändas. 
– Det är en kultursten från en gravrätt som har återtagits, men som nu tas över av en ny familj. Så gravstenen kommer att monteras på sin ursprungliga plats. Det är något fint med att stenarna får vara kvar på de kyrkogårdar där de först uppförts. Då bevarar man ju också gravkvarterens karaktär, säger Marie Vestling.
En sten återtas när gravrättstiden gått ut och inte förnyas av gravrättsinnehavaren. År 2020 återtogs 442 gravstenar av begravningsverksamheten i Eskilstuna. Västra Rekarne församling hade vid det laget blivit en del av pastoratet och hade en stor mängd stenar som det var dags att återta, många av dem från 40-talet och framåt. Därefter har antalet stenar som kommer in varje år krympt. I år har 106 stenar återtagits så här långt. En mer normal nivå, tror Yvonne Grankvist, som är trädgårdsingenjör vid Eskilstunas begravningsverksamhet. 
Stenarna som kommit in på S:t Eskils kyrkogård sorteras efter om de går att återanvändas eller ej. En samling är märkt med ett ”nej”. De kommer antagligen inte komma upp på Gravstensportalen på Svenska kyrkan i Eskilstunas hemsida. De som i stället märkts med ”ja” kommer att granskas ytterligare, och några av dem kommer att skickas vidare till Ekelund & Zetterman i Köping, där de avidentifieras för att kunna säljas igen. Det är Yvonne Grankvist som avgör vilka stenar som kommer så långt.
– Jag väljer ut det som ser bra ut. De som är välbevarade, har fin form och speciell dekor. Men sen ska ju vårt utbud vara så brett som möjligt, så jag försöker se ut stenar i olika färger och former. De flesta av de stenar som återtas har stått på sin plats i minst 25 år. Det är så länge gravrätten gäller. Begagnade stenar som är yngre än från 90-talet är ovanligt, berättar Yvonne och säger att några av de begagnade stenarna som är från början av 1900-talet har använts till den askgravplats som anlagts vid Öja kyrkogård under 2022.

Frågan om intresse finns för en begagnad gravsten ställs ofta vid gravvisningen, alltså samtidigt som de anhöriga får möjlighet att välja ut en gravplats. Först då kan val av sten bli aktuellt, eftersom platsen också på en del kvarter avgör hur stor stenen får vara och hur den får se ut. På Klosterkyrkogården i centrala Eskilstuna och i Västra Rekarne finns det kvartersregler för hur stor en gravsten får vara och ibland ställs krav på att modellen och gravvården ska vara tidstypisk för den tid då kvarteret upprättades. Om beslutet tas att välja en begagnad gravsten finns flera vägar att gå. Det ena är visning av gravstenar på plats. Det kräver förstås en bokad tid hos begravningsverksamheten. Det andra som erbjuds sedan helt nyligen, är alltså att själv gå in på Svenska kyrkan i Eskilstunas hemsida, under fliken ”Gravstensportalen” och se vilka stenar som finns att välja bland. Där kan du också fylla i ett formulär där du anger den sten du är intresserad av, vilken dekor och vilken text du vill ha på stenen. 
– Fördelen med hemsidan är ju att du inte behöver boka tider för visning. Om du inte hittar en sten du tycker om direkt kan du gå in med jämna mellanrum och titta på nytillkomna stenar. Och det gör du ju när det passar dig. Sen får man alltid boka tid och komma in och titta på stenen om man tycker det är svårt att få en uppfattning om hur det ser ut på bara en bild, säger Yvonne Grankvist. 

Det finns också möjlighet till ett möte med stenfirman, som kan ge råd kring hur stenen kan se ut och dekoreras. 
– Det kan kännas svårt att ta den här typen av beslut, men vi har ju erfarenheten och kunskapen och är gärna med och pratar med beställaren, som ju ofta är mitt i sorgen också, säger Marie Vestling, som gärna ser att fler stenar återbrukas även om hennes verksamhet också säljer nya stenar.
– En gammal gravsten är som ett gammalt hus. Den har karaktär, är kanske lite naggad i kanten om den har stått ute i många år i väder och vind. Men det är också det som är charmen. Och på det här sättet får stenen leva vidare, den får en andra chans. Det är något fint med det, tycker jag. 

På den inhägnade gården runt stenhuggeriets lokaler står både nya stenar och sådana som kommit in från kyrkogårdar i firmans upptagningsområde. Den här dagen hämtar Johan Linderborg in en återvunnen sten med upphöjda bokstäver som behöver tas bort för att stenen ska kunna återanvändas. Med en krysshammare gradar han ytan, det vill säga hugger bort bokstäverna så att gravstenen avidentifieras. Medan Marie Vestling följer arbetet berättar hon att det är ett viktigt moment att göra gravstenen neutral för att den ska kunna användas igen:
– Det innebär en del arbete att återställa gravstenar för återbruk. Det brukar ta cirka sex veckor från det att vi hämtar stenen tills den är monterad. Det beror på att stenen ska bearbetas i flera moment. Den ska slipas och återställas, därefter tvättas, och till slut smyckas med bokstäver och kanske någon dekoration, säger hon.

Hur mycket tänker man på personen vars sten man bearbetar?
– Det är klart att man reflekterar över vem en person var när vi får in en gravsten, det gör vi även när vi skapar nya. För oss är den här varsamheten och respekten viktig. När vi hanterar återbrukare stenar tycker jag att det blir ännu tydligare. Då är vi varsamma och respektfulla mot naturen också, vi är med i ett mer cirkulärt tänkande, som känns bra.

En nytillverkad gravsten kräver nästan sju gånger större energiförbrukning än en återanvänd äldre sten visar en energianalys som gjordes på SLU för några år sedan. Ofta bryts graniten i Kina och bara transporten därifrån förbrukar nästan 1,5 gånger mer energi än vad som går åt under en nytillverkad gravstens livscykel när stenen är svensk. Så miljöaspekten är förstås inte oviktig. Men det finns även ett kulturhistoriskt argument för att bevara de äldre stenarna.
– De har en historia. De skapar en viss karaktär på ett gravområde. Jag tycker själv det är kul att gå på en kyrkogård och titta på gravstenar, läsa om vilka yrken personer haft. Förr var personers identiteter mer förknippade med deras yrken. Idag är det ovanligt att man har samma yrke hela livet, så man lägger sällan till yrke eller titlar på dagens gravstenar. Man väljer snarare dekor som säger något om vem personen var eller intressen hen hade; en favoritblomma, en segelbåt eller så. Men det kan vara otroligt fint med en gammal sten som fått ett nyare uttryck.

Många av de återbrukade gravstenarna kommer tillbaka till sin forna kyrkogård.
– Det tycker jag är fint, säger Marie Vestling.
– De har ju passats in där en gång. Och nu får de komma tillbaka där de hör hemma, i stället för att gå till spillo.