Vi är alla minoriteter

För SaraClaes Schmidt skulle det ta 50 år innan han vågade trotsa sina och andras fördomar och ge sig ut på stan i kvinnokläder – bara för att inse att ingen annan verkade reagera. Vi trasslar alla in oss i fördomar, hur mycket vi än försöker att undvika dem. Det blir tydligt i ett samtal med en av Sveriges transvestiter om att gömma delar av sig själv på vinden, att heta både Sara och Claes i passet och om det begränsande ordet ”man”.

Vi möts för första gången i en föreläsningssal, just innan SaraClaes ska tala inför ett femtiotal förskoleanställda. Han är lång, nästan en och nittio, och vältränad. Bär höga klackar, en färgstark blus av siden och en blond peruk med lugg. Han utstrålar självsäkerhet och ganska mycket pondus. En rak, orädd rygg. Mina fördomar skenar redan från start och jag tänker att det inte är speciellt kvinnligt med ett kroppsspråk som gör sånt anspråk på utrymme. Jag vill bestämma om personen på scenen är mest kvinna eller mest man. Jag som ser mig själv som fördomsfri – det tar mig alltså två minuter att vilja skapa små trånga fack. Placera den mörka rösten och den tvärsäkra hållningen i ett – armbanden, kjolen och fingrarna som hela tiden drar undan hårtestar ur ansiktet i ett annat.

Han säger tidigt i föreläsningen att han tillhör en minoritet. Självklart tänker vi alla att det är som transvestit. I stället nämner han sitt defekta färgseende.
– Jag kan inte skilja på rött och grönt, säger han och ondgör sig över det ogenomtänkta i att skapa stoppljus i trafiken där just rött och grönt har avgörande betydelse. De två färger som den som är färgblind i regel har svårast att skilja på.

Det har hänt att SaraClaes har smugit sig fram med bilen över en korsning, osäker på om han kört mot rött eller inte. Chansat, men med hänsyn och försiktighet. Lite på samma sätt som han kommit ut ur sin garderob som transvestit, där det verkat lugnt men krävts en beredskap ifall någon skulle komma körande i hög hastighet från höger.
Det var med stor försiktighet som SaraClaes, som då hette enbart Claes, till en början bejakade sin önskan att klä sig i kvinnokläder. Som barn testade han sina systrars kläder. På den tiden vågade han sig inte utanför huset klädd som kvinna, annat än precis innan gryningen. Rädslan för vad som skulle hända om han blev avslöjad var för stor. 
– Min stora rädsla handlade nog inte om att jag skulle bli slagen eller trakasserad. Jag såg framför mig att jag skulle bli ensam om någon fick veta.

Under föreläsningens gång slänger han med jämna mellanrum ur sig en fråga till sin publik:
”Vem av personerna på bilden skulle ni helst jobba tillsammans med?” ”Hur ser en vanlig svensk ut?” Ingen svarar. Varenda person i salen är rädd att bli avslöjad medördomar på en föreläsning som handlar om våra föreställningar om vad som är normalt. Men kan inte frågan, som den ställs, egentligen också kunna klassas som en fördom? För visst utgick han väl ifrån att han visste precis hur vi tänkte? Jag inser att när vi börjar bli medvetna om våra fördomar visar de sig vara betydligt fler och mer rotade än vi kanske tror.

Men föreläsaren lugnar den lite skamfyllda stämningen i rummet och säger att alla har fördomar, det är en del av att vara människa. Han berättar om den egna fördom som begränsat honom mest, den som fick honom att hålla kvinnokläderna hemliga, för att han skulle bli ensam om de avslöjades. Fördomen om att ingen i hans liv, i den nära kretsen eller i utkanten, skulle klara av att se honom i dem. Det är en tanke som gjort att han gömt en väska på vinden för sin fru, plockat fram den bara när hon varit hemifrån och därefter smugit upp den på vinden igen, samtidigt som han gömt den sidan hos sig så långt in i själen att den inte skulle kunna lysa ut genom de färgblinda ögonen. Det gick att gömma i 40 år. Det gick att utbilda sig till både teknisk ingenjör och FN-soldat, att vara äkta make, att driva ett nöjespalats och spela trummor i ett band och samtidigt bevara sin hemlighet. Men det kostade.
– Det är ju inget vidare liv att gömma delar av sig själv för den man älskar och sina nära vänner. Det mår ingen bra av.

Till slut upptäckte Claes fru Anita hans ”andra sida”. Efter ett par dagar borta från hemmet kom hon hem och hittade resterna av en förpackning strumpbyxor i soporna. Dessutom fanns doft av kvinnoparfym kvar på kuddarna i deras gemensamma säng. 
– Hon trodde att jag hade varit otrogen. Jag blev helt enkelt tvungen att berätta, säger SaraClaes. 
Det blev långa, viktiga samtal. Anita frågade, Claes svarade och berättade om väskan på vinden.
– Hon fick mig att hämta ner den och visa vad den innehöll. Krävde att få se mig i kläderna. Hon var inte nöjd med hur det såg ut, men inte för att hennes man klädde sig som hälften av jordens befolkning, utan för att kläderna var så dåligt matchade. 

Claes blev inte ensam. Anita blev stadigt kvar och sade att om han stod ut med att hon gick klädd i byxor kunde väl hon stå ut med att han tog på sig en klänning. Efter det följde många år av samtal och försök att hitta in i det nya, för dem båda. Först 14 år senare var de redo att släppa ut Sara i det offentliga. SaraClaes blev den första som kom ut öppet som transvestit i Sverige. Vid det laget hade de båda vant sig. 
– Det var 2003 jag sa ”tack och hej” till den där gubben på axeln som ville styra mig att vara mer ”normal”. Jag släppte mig själv fri. Och jag sa ju aldrig nej till att vara man. Men jag har sagt nej till att vara man som ”man” tyckte att man skulle vara man. 

”Man” är ett knepigt ord för SaraClaes. Det begränsar. 
– Vi frågar oss ofta ”kan man göra det där?” ”Kan man vara så här?” ”Kan man äta detta?” När jag själv valde att byta ut det där lilla ordet ”man” mot ”jag” så såg jag det tydligare. ”Kan jag vara så här?” ”Kan jag klä mig så?”. När frågan formuleras så är det mycket enklare att svara ja. Det är lättare att vända sig till sig själv med frågan. Det ger mig makten över mitt eget liv. ”Man” har så mycket fördomar. 
Claes Schmidt hade nu fri tillgång också till Sara Lund. Han hade längtat. Velat gå genom Malmö i kvinnokläder, men det hade tagit emot. Någon kunde ju se att han var en man som klätt om. ”Jamen det är ju det du är”, svarade hans fru när han uttryckte sin oro.
De orden hjälpte. 
– Det blev ett uppvaknande för mig. Vad var det egentligen jag försökte göra? Trodde jag att jag kunde inbilla folk att jag var någon annan än den jag är? I så fall skulle jag behöva byta kroppsspråk till ett som inte passar mig. Jag är lång och har stora fötter. Varför skulle jag ta mig ur en roll för att sen ta mig in i en annan, när min längtan handlade om att ta mig ur rollerna helt och hållet. 

Vad är det med att vara man som du vill ifrån?
– Jag vet ju att jag är en man. Jag tänker som en man och jag upplever mig som en man. Men jag längtar ibland ut ur mansrollen. I min mansroll behöver jag ju aldrig ändra på någonting. Jag bara är. Men när jag är Sara får jag tänka till lite. Sara har lite andra krav på livet och på mig. Kanske är det så att jag känner mig starkare. Det är något som drar fram i mig som jag inte kan locka fram på något annat sätt än att vara Sara. Jag orkar inte med manligheten alltid.

Samtalet tystnar ibland. Saker behöver landa och jag hänger inte alltid med i resonemangen. Å ena sidan vill han inte definiera sig. Å andra sidan är det väl just det han gör, med tydliga kvinnoattribut som långt hår, smink och kjol. Jag försöker få fatt i något som nog inte låter sig fångas. Och varför ska vi egentligen fångas och definieras? Det är väl så livet är – ena dagen tvärsäker på att man är lycklig, nästa färdig att släppa allt. Ena dagen redo för en ny karriär, nästa vill man gå i pension. Vi flyter mellan olika sidor och ytterligheter. Kanske mår vi bäst i att göra som SaraClaes, att acceptera allt som finns inom oss. Men behövs det då olika namn på de båda sidorna?
– Nej, det där med olika namn är ju egentligen bara trams. Det var jag och min fru som bollade med namn tillsammans precis när hon fått veta. Och inte heller kläderna är viktiga egentligen. Sara klär sig lika mycket i jeans och t-shirt som Claes. Men när jag föreläser som Sara kan jag se en poäng i att klä mig i kjol. Det blir tydligt att kvinnor kan klä sig på olika sätt, men män kan bara klä sig på ett vis. En man ska vara man. Och då blir klädvalen ett tecken på ojämställdhet. Om en man sätter på sig klänning är det som att han klär ner sig i status. Det är ett sorgligt exempel på hur vi ser på manligt och kvinnligt.

Numera har Claes gjort ett juridiskt namnbyte och det står SaraClaes som förnamn både i körkort och pass, något som han märker förbryllar. I vissa länder mer än andra.
– I Spanien är det ingen som höjer på ögonbrynen. Där är många öppna med sin transvestism. I Serbien, dit vi ofta åker, är det mer frågor. Men rent praktiskt stöter man sällan på konstigheter. Vid något tillfälle, i en säkerhetskontroll på en flygplats uppstod förvirring kring om en man eller kvinna skulle utföra kroppsvisitation på mig. För mig är det en icke-fråga. Jag är man och borde visiteras av en man. Det är bara det att jag har kvinnokläder. Alla kvinnor som arbetar i säkerhetskontrollen har mörk kostym. Men de är ju inte män för det.

Idag, när jag får frågan om jag ser mig som man eller kvinna så har jag slutat att svara och ställer i stället en motfråga: Varför vill du veta det?
Ja, varför vill vi veta? Och varför skäms vi när våra fördomar avslöjas? Enligt SaraClaes behöver även fördomarna få komma ut ur garderoben. Om vi inte pratar om dem kan vi inte heller utmana dem. Ett sätt är att hålla föredrag i landets och samhällets alla olika delar. Kyrkan är en. SaraClaes har talat i ett flertal kyrkor, både inom Svenska kyrkan och i olika frikyrkliga samfund. Och inför den föreläsning han höll i Tunafors församling i mars ställde han sig frågan om de skulle klara av honom. Men varför skulle kyrkans besökare inte klara av SaraClaes, undrar jag? Han svarar att han ser Svenska kyrkan som en organisation som visat upp lite olika ansikten i förhållande till normer:
– När jag och min fru drev en nattklubb i Malmö utsattes lokalen för sabotage. Det var en person som kom in med någon form av granat som skickade ut giftig gas. Det blev väldigt tumultartat och kyrkan blev uppringd och kom dit med diakoner som samtalade med människor som var i chock. Och det oavsett vilken religion de tillhörde eller vilken sexuell läggning de hade. De var helt fantastiska. Där har Svenska kyrkan en mycket viktig roll. Men jag ser också en sida där en präst kan välja att inte viga ett homosexuellt par. För mig blir det konstigt att en person som i sitt ämbete predikar kärlekens budskap kan välja att inte göra det för alla typer av människor. Där kan jag uppleva kyrkan som en plats där en del normer borde ifrågasättas mer. Så kyrkan är både och för mig. Men jag är medlem och kommer aldrig gå ur kyrkan. 
Innan vi skiljs åt efter intervjun slår vi följe en liten bit genom Stockholm. På den lilla korta sträckan hinner jag notera att människor lägger märke till SaraClaes. Jag förstår att även han själv noterar det, men det verkar inte påverka honom. Han verkar fri. Inte fördomsfri, det är ju ingen. På frågan om han skulle ta det med ro om hans fru valde att komma ut som transvestit tänker han länge innan han säger:
– Jag vet faktiskt inte hur jag skulle ta det. Det skulle inte vara lätt.

Men fri trots fördomarna, i honom och om honom. Det ser onekligen skönt ut.