Biskopens tal vid visitationsstämman i Fredriksbergs kyrka i Falköping
3 söndagen i Fastan, 19 mars 2017 i samband med biskopsvisitationen i Falköpings pastorat.
”De lyfte blicken och då såg de ingen utom Jesus” (Matt 17:8)
Jag börjar detta mitt tal som är den officiella avslutningen av biskopsvisitationen här i Falköpings pastorat, med att säga ett stort tack!!
Tack för goda dagar som jag och mina medarbetare uppskattat mycket! Tack för alla lärande och inspirerande möten och samtal. Tack för alla förberedelser som ni arbetat med som gjorde att visitationsdagarna flöt på utan bekymmer! Inte minst tack för att ni ordnade allt så fint trots att visitationen kom att hamna mitt i flytten av er administration till nya Kyrkans hus invid S:t Olofs kyrka. Tack för all god mat och fin gemenskap. Ett särskilt tack för den underbara gudstjänst som vi fick fira tillsammans här i Fredriksbergs kyrka idag. Tack alla ni som på olika sätt medverkande. Tack, inte minst, till alla barn och alla ni andra körsångare.
Så här borde det vara varje gång vi firar gudstjänst! Nästan bara ståplatser kvar.
Nu har de fem församlingarna Falköping, Mösseberg, Slöta-Karleby, Åslebygden och Yllestad för mig och mina medarbetare blivit ännu mera kända. Vi har lärt känna varandra lite mer, även om jag inte hunnit vara i alla de fem församlingarna under visitationsdagarna, men ändå kan vi nog framöver än bättre gå tillsammans på Vägen vidare i den gemenskap som är Svenska kyrkan, Skara stift.
Vet ni vad som är likheten mellan Falköpings pastorat och det Heliga landet? Det finns förstås en hel del men jag vill peka på två likheter. På samma sätt som Jesus i evangelierna vandrade omkring och mötte människor i Judéen, Samarien och Galiléen så är han uppstånden, levande och möter människor här i de fem församlingarna i Falköpings pastorat. Genom Guds Ande är han en del av er verklighet här i pastoratet. Ja, Han är den som är – Gud själv mitt ibland oss som ger nåd, hopp, liv och uppgifter och sätter in vårt liv i evighetens perspektiv. Ni som utgör de fem församlingarnas gemenskap har ett särskilt uppdrag att berätta om hur ni lever och gestaltar att Jesus vandrar mitt ibland oss.
Jag vill också peka på en annan likhet mellan Falköpings pastorat och det Heliga landet. Både där och här finns det många höjder och många berg. När vi tar del av Bibelns berättelser är det ofta så att viktiga händelser sker på höjder och berg. Mose får del av budorden på Sinai berg. Mose skådar in i det utlovade landet från berget Nebo. Jesus talar i sin Bergspredikan från Saligprisningarnas berg och Jesu lärjungar fick vara med om en omvälvande händelse när de följde honom upp till Förklaringsberget och sedan ner igen. Bergen är platser för stillhet och eftertanke men också platser som ger nya vyer, utsikt och nya perspektiv. Där kan förändring och nyorientering starta.
Ni har berg och höjder här i pastoratet och två av dem har t.o.m. fått ge namn åt era två pastorala arbetsområden – Ålleberg och Mösseberg. Jag tänker att jag också vill nämna Gerumsberget som ramar in pastoratet i öster även om delar av berget ligger i Tidaholms pastorat. Mellan bergen ligger bygderna, kyrksocknarna och staden. Där lever ni livet i pastoratet. Det är en fantastisk upplevelse att komma upp på dessa era berg som skapar så mycket av pastoratets profil. Utsikten är hänförande. Jag fick uppleva utsikten åt öster från Mösseberg under en av luncherna under visitationen och i höstas firade jag mässa med alla stiftsorganisationens medarbetare på Ållebergs sluttning åt väster. Ni lever i en fantastiskt vacker bygd och om man till detta lägger att denna er bygd är en av de första stödjepunkterna för kristen tro i det som är Sverige, har ni så mycket att vara tacksamma för och förvalta för framtiden.
Jesus vandrar mitt ibland er. Han kallar er att förvalta och ta hand om skapelsen och gestalta kristen tro i denna er stad och bygd. Vad innebär det? Den frågan har ni som engagerade i de fem församlingarna i pastoratet ansvar att besvara i varje ny tid. För att ni ska kunna göra det behöver ni med regelbundenhet gå upp på bergen – stanna upp, finna stillhet, få perspektiv och vidare utsikt. Detta så att ni inte fastnar i traditioner som binder, eller upptagenheten av er själva eller de sammanhang som förminskar livet och möjligheterna. Att gå upp på berget för ny utsikt och insikt är att ge sig tid med Jesus och låta Honom vara den som är livet mitt ibland oss, vår Herre, och den som sänder oss ut i livets alla uppdrag och uppgifter. Man skulle kunna säga att varje gudstjänst, varje andakt och varje bönestund är en sådan stund på berget som ger ny utsikt och insikt.
Berättelsen i Matteusevangeliet om Jesus och lärjungarna på Förklaringsberget slutar med orden ”De lyfte blicken och då såg de ingen utom Jesus”. Dessa ord väljer jag som tema för detta mitt visitationstal. Lärjungarna hade verkligen fått nya erfarenheter, ny utsikt och insikt där på Förklaringsberget tillsammans med Mose, Elia och Jesus. De anade nu lite mer av vem deras Mästare var och försökte göra det till verklighet i livet. De ville så gärna vara kvar i det förklarade ögonblicket, men de hade inget annat att göra än att gå ner från berget och i vardagens liv i bygderna och städerna försöka leva och gestalta det de sett och upplevt. Varje gång de försökte lyfta blicken och se upp mot berget så såg de ingen utom Jesus. Det räcker i vardagens strävan och arbete, det räcker varje dag och det räcker att leva på och dö på.
Jesus är vårt centrum, vår utgångspunkt, vårt liv och vårt mål. Vi får på livets vandring mer och mer lära känna honom. Förklaringsbergen finns där men syftet med dessa utsikter och insikter är vardagens strävan och arbete i familj, vänkrets, samhälle och församling.
När jag stod där uppe på Mösseberg för några dagar sedan såg jag långt, långt. Jag såg över Mössebergs församling till Falköpings församling, Åslebygdens församling, Slöta-Karleby församling och Yllestads församling. Jag såg hur ni hänger samman. Jag såg inga gränser er emellan. Jag såg att ni hör ihop rent geografiskt och samtidigt såg jag när jag lyfte blicken att ni hör samman i Kristus. Olika delar men ändå en gemenskap. Här finns inte ett vi och dom utan ett vi tillsammans.
Jag tänker att när jag står där uppe på Mösseberg så ser jag till... Jag tänkte leka lite med de två orden – att se till. Från berget ser jag till de fem församlingarna. Min utsikt och mitt perspektiv vidgas och jag ser att ni hör ihop. När man ser till varandra så borde man upptäcka att olikheten mellan församlingarna innebär att det finns mycket att lära av varandra. Om man bara ser till sin egen församling eller sammanhang så blir man fast i sig själv och fattig. Men om man vågar lyfta blicken och se Jesus så ser han till att vi ser till de andra, upptäcker rikedomen i det vi har tillsammans i hela Kristi mångfacetterade kyrka och den rikedom ni har tillsammans i Falköpings pastorat.
Det är en uppgift jag vill ge er; att se till varandra och upptäcka mer av det ni har tillsammans trots olikheter mellan stad och land, mellan olika fromhetstraditioner och tankar om vad det är att vara kyrka, mellan olika yrkesgrupper, mellan församlingsråd och kyrkoråd och mellan de som varit en del av gemenskapen länge och de som kommit nya in i gemenskapen. Ni behöver öva er i att se längre än er själva och de trygga uppfattningar om det var och en anser vara rätt, sant och viktigast.
Det som händer när ni vågar stiga upp på berget en stund och se till varandra är att ni också påminns om uppdraget och kallelsen från Jesus att se till varandra – alltså att ha omsorg om varandra och vänta er något gott av den andre. Att den ni ser till och ska se till har något att berätta om livet och Gud som Du saknar och behöver. När vi vågar inte bara se till varandra utan se till varandra blir livet större, djupare och en möjlighet för var och en av oss att växa lite mer i äventyret att vara människa.
När vi ser till varandra i omsorg om varandra behöver vi inte längre tycka lika. Vi kan istället glädjas åt mångfalden och ändå vara ett. För när vi lyfter blicken ser vi ingen annan än Jesus. Han är den som är vårt fokus, vårt liv, vår morgondag. Gemenskapen med Honom har vi alla tillsammans. I gemenskapen med Jesus finns rum för mångfald, försonad mångfald, där vi modigt lär av varandra i ömsesidig tillit och upptäcker att vi främst är gåvor till varandra och inte ett hot.
Detta är mitt främsta budskap till er i de fem församlingarna i Falköpings pastorat. Ta vara på den mångfald ni på olika sätt har – stadsdelarnas olika erfarenheter, landsbygdens erfarenheter, de olika spiritualiteternas erfarenheter, olika generationers erfarenheter och erfarenheter från dem som levt i sammanhanget längre respektive kortare tid. Se till varandra och se till varandra. Lev med Kristus som centrum i glädje över mångfaldens rikedom och alla möjligheter, och i omsorg om varandra trots olikheter.
Sedan är det så att när man varit en stund på berget och fått ny utsikt och insikt så ska man gå ner till staden och bygden igen. Att se till och se till innebär en kallelse till ytterligare ett sätt att använda de två orden ”se” och ”till”. När ni tränar er i att se och uppskatta mångfalden måste ni ändå se till att det händer något. Det måste bli verkstad! Erfarenheterna av rikedomen i mångfalden får inte förlama att som pastorat och församlingar våga prioritera, sätta ner foten och välja väg och på olika sätt säga: Detta vill vi ska vara Falköpings pastorat och de fem församlingarnas väg vidare i uppdraget att vara kyrka i denna bygd och i denna stad. Förhoppningsvis gestaltar dessa beslut och prioriteringar mångfalden men ändå måste valen göras. Det är också min uppmaning till er – att modigt våga välja framtidsväg och tydligt visa vad det är att vara Svenska kyrkan i de fem församlingarna i Falköpings pastorat.
Se till varandra, se till varandra och se till att vandra mot framtiden så att det är tydligt vad som är Falköpings pastorats identitet och mål. Detta är ett arbete som ständigt måste pågå. Nästa år ska ni revidera er församlingsinstruktion – ert grundläggande mål- och identitetsdokument där valen, prioriteringarna och riktningen ska tydliggöras för i vart fall de kommande fyra åren. Församlingsinstruktionen är ett dokument som ägs av tre parter – kyrkofullmäktige (i samspel med församlingsråden), kyrkoherden och Domkapitlet. Församlingsinstruktionen är grunden för vårt samspel mellan biskop, stift och pastorat. Församlingsinstruktionen ska utmynna i en beskrivning av de områden som pastoratet särskilt vill och anser nödvändigt att utveckla under de kommande åren. Dessa utvecklingsområden är sedan de perspektiv som särskilt lyfts under visitationer eller de årliga möten som stiftsorganisationen och pastoraten har enligt en särskild klocka för varje pastorat i Skara stift. Därför har denna min visitation hos er tydligt fokuserat på de utvecklingsområden som ni nu har och mitt tal kommer att utmynna i några tankar om nya eller reviderade utvecklingsområden. Så vill jag i min roll som er biskop med den organisation som står till mitt förfogande se till er och vara med i att se till att ni vågar välja väg.
Ordet biskop betyder faktiskt till sin grundbetydelse att se till. Det är min uppgift som biskop att vara tecknet för att alla delar av Skara stift, som en del av Kristi världsvida kyrka, hör samman i en gemenskap där vi har att se till varandra. Denna tillsyn rymmer också att ständigt påminna om det som lärjungarna erfor när de såg upp – och bara såg Jesus – att Jesus Kristus är kyrkans centrum och att vår gemensamma kallelse är att, i allt vårt liv, vittna om Honom – Hans död och uppståndelse till hopp och liv för världen.
Vi har vår djupaste identitet i Jesus och när vi lyfter blicken och bara ser Honom så vänder han vår blick från oss själva och kallar oss att se de andra. Han kallar oss att glädjas över mångfalden och utmanar oss att släppa vårt behov av kontroll, att äga sanningen och att ha alla svar. Han kallar oss in i ett rum med högt i tak och många åsikter. Han kallar oss in i en gemenskap med ett levande och intressant samtal. In i ett sammanhang där det ryms många berättelser och där dessa får komplettera varandra så att vi alla växer som människor. Där vi både ser till varandra och ser till varandra. Detta vill jag som er biskop att ni ska stava på och utveckla goda former för här i Falköpings pastorat.
Nu tänker jag reflektera något kring era nuvarande fyra utvecklingsområden som vi särskilt stannat vid under visitationsdagarnas presentationer och samtal.
Jag börjar med ert omfattande och väl genomarbetade arbetsmiljöprogram ”Den goda arbetsplatsen”. Ni har all anledning att vara stolta över det arbete ni hittills gjort i detta sammanhang. Det enkla syftet att alla anställda medarbetare ska ”ha en bra dag på jobbet” är verkligen viktigt. Om ni som är anställda medarbetare har det, är jag övertygad om att det smittar av sig på alla er andra i gemenskapen, inte minst på er som är ideella medarbetare. Jag är också imponerad av att medarbetare från de olika arbetslagen i pastoratet har samverkat i gruppen som ansvarat för detta arbete. Det är så bra!! Ni har inte minst lyckats med den delen som handlar om bättre hälsa för medarbetarna. Det är också så bra.
Men, hur ska vägen vidare se ut när det gäller ”Den goda arbetsplatsen”? Jag tänker att det inte längre behöver vara ett utvecklingsområde. Nu går detta arbete in i ett förvaltningsläge där ni måste finna vägar för kontinuerlig uppföljning av hur medarbetarna, de facto, upplever sin arbetsmiljö och arbetssituation. Ni kan också se hur arbetet kan vara en grund för hur den samlade kompetensen i arbetslaget kan utvecklas i relation till de mål och de prioriteringar som ni ser för framtiden.
Ni har redan upptäckt möjligheten att i detta sammanhang låta de medarbetare som redan finns i organisationen växa och axla nya och mer utmanande arbetsuppgifter. Det som jag tror är det viktigaste nu är att gå från dokument och planer till verkstad – att arbeta med att finna former där en levande gemenskap mellan alla medarbetare, oavsett uppdrag och uppgift, formas och utvecklas. Detta handlar om att se på mångfalden som en gåva och att hitta goda former för samtal om det som är kyrkans identitet och uppgift, ett samtal där allas erfarenheter får plats och tas på allvar och ses som en gåva till helheten.
Börja tala med varandra på djupet och nöj er inte med att veta vad var och en tycker. Dela tro och dela liv i öppen förväntan på varandra. Jag undrar om det är så viktigt att göra skillnad på dem i arbetslaget som säger sig inte vara ”uttalat kristna” och dem som säger sig vara det. Människor är vi alla och sett från kyrkans perspektiv har alla, genom det faktum att vi lever och andas, en relation till det vi benämner Gud. Varför inte börja alla samtal i den förväntan? Se till varandra och se till varandra. Se den rikedom ni har och låt den växa.
Det kan kanske sägas så här – gå från att vara en professionell arbetsplats till en relationell arbetsplats. Då utvecklar ni er ständigt i att vara en professionell arbetsplats i den verklighet som är kyrkans sammanhang. Jag tänker att ni också behöver tänka vidare kring den uppdelning som ni i organisationen har mellan stödfunktioner och pastorala funktioner. Förvisso har alla medarbetare sin speciella uppgift och kallelse men ni står alla oavsett uppgift i samma uppdrag att tillsammans gestalta vad det är att vara Kristi kyrka i just Falköpings pastorat just nu. Detta tror jag ni behöver tala mer med varandra om för att bygga vidare på ”Den goda arbetsplatsen”.
När jag lyssnade till er i olika sammanhang blev jag ibland lite förvirrad kring era olika arbetslag. Ni har tydliga arbetslag för kyrkogård, fastighet och administration liksom de två pastorala arbetslagen i de två arbetsområdena som de två bergen gett namn åt. Samtidigt hörde jag er tala om arbetslag på landsbygden och ett särskilt arbetslag i det ni kallar Diakonins hus. Jag tror att en del av att gå vidare med den goda arbetsplatsen är att ytterligare tydliggöra hur er arbetsorganisation ser ut. Det förekommer tydligen att en del medarbetare deltar på två olika s.k. arbetslagsträffar. Ni arbetar i det som man brukar kalla en matris. Det är bra och nödvändigt i ert sammanhang och ett uttryck för att ni ser till och ser till varandra men hur detta arbetsorganisationslandskap ser ut måste ni ständigt påminna om och förtydliga. Här är kyrkoherden central i samspel med ledningsgruppen.
Ni har också som utvecklingsområde att forma en gemensam avdelning inom Svenska kyrkans Unga i pastoratet. Först vill jag understryka vikten av ett aktivt levande barn - och ungdomsarbete i alla delar av Svenska kyrkan och jag är glad över att ni särskilt vill arbeta med att organisera detta ert arbete tillsammans i pastoratet i Svenska kyrkans barn- och ungdomsrörelse.
Därmed säger ni att ni på ett gott sätt vill se till barnen och ungdomarna i pastoratet. Jag tolkar detta ert utvecklingsområde så att ni vill ge barnen och ungdomarna en verklig röst och ett verkligt inflytande över församlingarnas liv i dag och framtidens kyrka. Det är viktigt att barn- och ungdomar får vara Svenska kyrkans tunga – både att ni som är barn och unga får ha tyngd och kraft i församlingarnas liv men också att ni får ha en tunga – en tydlig röst som påverkar och förändrar. En röst som vi lyssnar till och tar på allvar!
Minns Jesu ord – ”Låt barnen komma till mig.” Jag vill uppmuntra er i arbetslaget och er förtroendevalda att fundera över hur detta på bästa sätt ska bli verklighet i ert sammanhang. Det kan handla om hur ni lyssnar in barnen och ungdomarna i er planering för framtiden. Det kan tydligt handla om att låta barnen och ungdomarna vara med och göra de stadgade barnkonsekvensanalyserna inför större principiella beslut. Ni har redan lyckats att skapa en gemensam lokalavdelning inom Svenska kyrkans unga med en engagerad styrelse. Det var verkligen roligt att möta er i samband med mässan och ungdomskvällen i Mössebergskyrkan. Jag önskar all Guds rika välsignelse i ert viktiga arbete. Ja, ni är så viktiga. Jag noterar samtidigt att ni i ert samlade barn- och ungdomsarbete bär på lite olika traditioner. Delar av pastoratet har en ådra från Ansgarsförbundets tid med ett tydligt fokus på friluftsliv.
Jag vill uppmuntra er att se till varandra och se till varandra så att ni tar tillvara denna mångfald trots att ni nu valt att arbeta med en pastoratsövergripande lokalavdelning. Här finns fortsatt en väg att vandra och jag tänker att kyrkoherde Jonas särskilt behöver ha uppmärksamhet på denna fråga så att detta utvecklingsområde kommer väl i hamn inom en rimlig tid. Kom ihåg att ni som är barn och ungdomar är kyrkans nutid, inte endast framtiden. Jag vill understryka att jag noterat ert stora och mångfacetterade arbete i olika grupper tillsammans med barn och ungdomar i olika delar av pastoratet. Ni har goda medarbetare som ledare. Här kanske en viktig väg framåt vore att hitta vägar för att engagera ideella ledare i de olika grupperna. Då blir ni pedagoger mer och mer de som ska vara till stöd och utveckla dessa ledares kunskaper. Ert arbete med unga ledare i konfirmandarbetet är ett gott exempel som redan är verklighet. Jag vill också bekräfta ert stora engagemang i arbetet tillsammans med konfirmanderna. Ni har ett rikt utbud av olika grupper med olika inriktning. Det är så bra!! Jag vill också verkligen understryka vikten av ert goda arbete på Förskolan Boken.
Under ungdomskvällen i Mössebergskyrkan fick jag också ta del av de teser som barn och ungdomar för en tid sedan spikade upp på Tiarps kyrkas port. Detta som en påminnelse om reformationsåret och de 95 teser som Martin Luther, enligt traditionen, spikade upp på Slottskyrkoporten i Wittenberg 1517. Det kan väl konstateras att Luthers teser fick rejält genomslag och förändrade världshistorien. Därför är också Svenska kyrkan till sin identitet en Evangelisk Luthersk kyrka. Jag tänker att de teser som spikades upp på Tiarps kyrkport femhundra år senare också borde få konsekvenser för i vart fall livet i ert pastorat. Jag utgår ifrån att både kyrkorådet och församlingsråden som ett ärende lyfter frågan om hur dessa teser ska få påverka livet och gemenskapen i pastoratet och församlingarna. Det kan också vara en möjlighet för er i pastoratets olika styrelser att samtala om Svenska kyrkan som evangelisk luthersk kyrka – vad är det?
Ni har också utvecklingsområdet ”Vidareutveckling av pastoratsgemensamt doparbete”. Även i detta utvecklingsområde uttrycker ni att ni vill gestalta pastoratet tillsammans. Det är bra, men mitt i allt ni står i och gör har ni inte hunnit så långt i arbetet med det. Jag vill uppmuntra er att starta om denna process med att se till varandra och se till varandra.
Börja med att i alla olika sammanhang i pastoratet dela tankar om dopet. Gör det i kyrkoråd och församlingsråd, gör det i olika möten med era anställda medarbetare, gör det tillsammans med ungdomarna, med föräldrarna ni möter på förskolan Boken, gör det när körerna möts. Ställ er frågorna ni har i er projektplan – varför döper vi? Vad innebär det att leva som döpt? Vad är det för skillnad på att vara döpt och att inte vara det? Så aktualiserar ni dopet för varandra och delar tro och liv. Jag vill också rekommendera biskopsmötets brev om dopet som kom 2011 och som går att ladda ned från Svenska kyrkans nationella hemsida. Dopet som gåva och hjälp att tolka livet och gemenskapen med Jesus rör vid centrum i vår kristna tro. Ni har olika bilder, tankar och övertygelser. Dela dem, lyssna och lär av varandra. Se till varandra och se till varandra.
När den processen fått verka ett tag är det dags att se till att något händer. Hur kan en, för hela pastoratet gemensam, dopgåva se ut? Hur beskriver ni en för hela pastoratet gemensam process kring hur ni erbjuder dop och hur ni utformar dopgudstjänsten och allt omkring den? Hur tänker ni att dopet är grunden för all undervisning som sker i församlingarna?
Det är bra att ni redan har med både pastoratets administrativa sida och er kommunikatör i arbetet. Jag vill bara skicka med er en sak – det ska vara enkelt att bli döpt. Sätt inte upp onödiga hinder. Ni behöver också fundera på hur ni möter vuxna som vill döpas. Detta oavsett om de bott i vårt land länge eller är nya i våra sammanhang. Hur ser dopundervisningen då ut? Frågorna är många men börja med att i alla olika sammanhang tala om dopet. Jag hoppas att det ska bli ett riktigt surr kring dopet i hela pastoratet. Dopet – denna skimrande och underbara gåva. Jag vill också ge er alla en uppgift – ta reda på vilken dag Du är döpt och skriv upp denna viktiga dag i din kalender. Denna dag är värd att uppmärksamma och påminna om.
Ert fjärde utvecklingsområde är kort och gott miljödiplomering. Det är en stor glädje för mig att som en del av denna visitation ha fått överlämna beviset på er stora framgång i detta arbete – ni har nått den tredje fasen i Svenska kyrkans miljödiplomeringsarbete. Det är så bra och i detta är ni en verklig förebild för hela vårt stift. Ert miljöarbete är målmedvetet och väl strukturerat och även i detta sammanhang har ni verkligen lyckats att involvera alla anställda medarbetare i organisationen. Det är så bra. I förlängningen kommer pastoratets bokslut också att innehålla ett s.k. grönt bokslut. Jag anar att detta också innebär att frågorna om klimat och miljö är viktiga i allt arbete och i alla grupper i pastoratet. På det viset når ni långt i er strävan.
Ni kan nu verkligen tala med andra om vikten av att ta ansvar för klimatet och miljön för ni lever verkligen som ni lär. Jag tänker att ni genom att nu vara diplomerade i fas tre kan avrunda detta utvecklingsområde men det betyder ju samtidigt att dessa frågor nu blir ett vanligt pågående arbete i alla era sammanhang. Miljöfrågorna handlar om – skulle man kunna säga – daglig omvändelse. Det handlar om att ta till sig kunskap och att våga ta sig an alla komplexa frågeställningar och våga välja väg. Men det handlar också om att fundera över vilken livsstil var och en väljer. I grunden handlar ju frågorna om hur var och en lever sitt liv och hur var och en prioriterar.
Här kan vi som kyrka vara en viktig röst. Jag skulle också vilja att ni funderar över vad som är kyrkans särskilda bidrag i arbetet för detta vårt klots framtid. Många olika organisationer är engagerade i frågan och vilket ska då vårt bidrag vara? För många är klimatfrågan näst intill dystopisk. Kommer vi att klara dessa stora utmaningar? Gud är med oss i kampen för livets skull. Vi lever i dopets mönster att gå genom död till liv. Det är möjligt att kämpa för livets skull. Kanske skulle detta också kunna vara ett viktigt samtal för er själva nu när alla bitar i diplomeringsarbetet kommit på plats. Samtidigt är det en inspiration att tydligt samspela med andra aktörer i detta sammanhang. Som kyrka är vi också en världsvid gemenskap. Vi har systrar och bröder i andra delar av världen som har berättelser om hur klimatförändringarna hotar deras liv. Dessa berättelser kan vi berätta i våra sammanhang. Kanske skulle ett nytt steg för er vara att starta en process med att bli diplomerade som Kyrka för Fair Trade. Den bollen ligger hos er. Även för klimat och miljösamtal vill jag rekommendera biskopsbrevet om klimatet ( https://www.svenskakyrkan.se/biskoparnas-brev-om-klimatet )
Nu har jag vandrat genom era nuvarande fyra utvecklingsområden. Tre av dem får anses avslutade och en del av det ständigt pågående arbetet. Dopet som utvecklingsområde kvarstår in i arbetet med er nya församlingsinstruktion. Innan jag funderar vidare över vilka utvecklingsområden ni nu skulle kunna formulera, vill jag lyfta en del andra perspektiv på ert arbete i pastoratet.
Först vill jag vända mig till er som är kyrkoråd och församlingsråd i pastoratet. I ert arbete som styrelser i pastorat och församlingar handlar det verkligen om att stiga upp på berget och se till varandra och sedan se till varandra. Som kyrkoråd i Falköpings pastorat är ni hela pastoratets styrelse. Ni som sitter i kyrkorådet företräder helheten, inte de lokala sammanhang ni kommer från och egentligen inte heller er nomineringsgrupp. Det gör man som ledamot i fullmäktige. Kyrkorådet ska se till helheten och var och en ska i sitt styrelseuppdrag företräda helheten. Jag tror att ni behöver påminnas och påminna er om det. Som kyrkoråd har ni att våga prioritera bland alla möjliga framtidsvägar för pastoratet, våga välja väg och riktning och sedan modigt se till att ni går på den vägen.
Vi kan inte som kyrka och församling göra allt. Vi måste prioritera och göra det som är nödvändigt. Inte bara för att resurserna är begränsade utan för att det handlar om tydlighet och trovärdighet. Detta är vad vi vill ska vara utmärkande för Falköpings pastorat. Detta blir ert viktiga arbete med församlingsinstruktionen kommande år. I det arbetet måste ni som kyrkoråd komma ihåg att det som är ert uppdrag handlar om vad det är att vara kyrka. Fokus i arbetet ska vara en pågående reflektion om vad den grundläggande uppgiften, gudstjänst, undervisning, diakoni och mission är i era olika sammanhang. Här har ni börjat att vid varje kyrkorådssammanträde ha en punkt som handlar om att dela tro och liv utifrån en bok som ni tillsammans läser. Detta är så bra!! Jag tänker att uppdraget tydligt handlar om att beskriva ett pastorat som återigen, frimodigt vågar vara en gemenskap som inom sig rymmer mångfald. Detta inte minst i den dynamiska relationen mellan stadens olika verkligheter och landsbygdens. Det måste få vara olika att vara kyrka på landsbygden och i staden även om ni är en gemenskap och har allt tillsammans.
Man skulle kunna säga att ni behöver öva er i att mer ta tillvara utmaningarna i att leva kyrka utifrån de lokala förutsättningarna på varje plats och i varje stadsdel – det man med ett fint ord kallar för kontextuell teologi. Ta vara på det som är levande i varje del av pastoratet. Vad är befrielse och ett gott liv för människor i Yllestad, Tiarp, Friggeråker och i centrala staden? Ni behöver mer arbeta med att, i allt, rymma denna dynamiska mångfald av uttryck för vad det är att vara kyrka. I detta sammanhang måste också Guds rättvisa få råda – åt var och en efter vars och ens behov.
Församlingsrådens uppdrag handlar tydligt om att ansvara för hur ett levande, relevant gudstjänstliv ska kunna utvecklas i församlingen. Utifrån detta finns också uppdraget att i samspel och dialog med kyrkorådet fatta beslut om mål och riktning för det samlade arbetet i församlingen. I era protokoll kan man konstatera att ni har ett stort fokus på kyrkobyggnaderna. Dessa är förvisso viktiga som mötesplatser för församlingens gudstjänster och liv men detta ska inte vara församlingsrådens fokus. Kyrkorådet ska förstås samråda med församlingsråden när någon förändring ska till att ske i och med en kyrkobyggnad.
Jag noterar också att ni i Yllestads församling har svårt att finna ledamöter till församlingsrådet. Då blir det en viktig uppgift att fundera över hur ni ska organisera de offentliga nomineringsmötena som ska ske i höst inför kyrkofullmäktiges beslut om ledamöter i församlingsråden. Hur kan dessa möten bli högtidliga och festliga tillfällen som människor verkligen vill komma till? Om ni i Yllestads församling ändå inte lyckas att formera ett församlingsråd, har ni uppgiften att fundera över att hitta samarbete med Slöta-Karleby församling. Detta behöver för den skull inte innebära att livet i det som idag är Yllestads församling förändras.
Jag konstaterar också att ni, i delar av pastoratet, har s.k. sockenråd. När jag läser om vad dessa råd gör handlar det nästan uteslutande om kyrkobyggnadsfrågor. Vore det möjligt att dessa sockenråd tydligare fick uppdraget att arbeta med att planera och ordna särskilda händelser i socknens gemenskap? Oavsett vilket tänker jag att sockenråden främst ska vara en del av församlingens verksamhet och som sådana en del av kyrkoherdens ledning av all verksamhet, inte en del av styrelsefunktionerna i pastoratet. Här vill jag uppmuntra er att fundera vidare.
Det stundar kyrkoval och vi ska i vår kyrka med stolthet leva upp till det som står i Lagen om Svenska kyrkan - att vi är en demokratisk organisation. På många håll hör jag att det är svårt att hitta morgondagens förtroendevalda. Detta är sannerligen en utmaning. Samtidigt hart vi stora möjligheter. Hur många möjliga kyrkorådsledamöter har ni i detta pastorat? Svaret är: det antal döpta och kyrkotillhöriga som fyllt 18 år som finns kyrkobokförda i pastoratet. Det är många det. Handlar det inte mera om hur vi ser möjligheterna att involvera nya människor och fråga om de vill vara med och ta ansvar för kyrkan? I detta arbete önskar jag er all framgång och frimodighet. Se till det ni har!
Ledamot i kyrkoråd och församlingsråd är man medan man sitter i sammanträdet. Däremellan är man vad då? Jo, ideell medarbetare i församlingens liv. Så är det för många av er. I detta finns också en risk att man som förtroendevald agerar i den rollen i församlingens verksamhet och tror sig ha uppgiften att gå in och leda i den enskilda verksamheten eller i en enskild medarbetares arbete. Detta behöver ni vara uppmärksamma på. Detta behöver ni tala om. Kom ihåg att det är kyrkoherden som leder all verksamhet i pastoratet. Har ni som förtroendevalda tankar om hur en enskild verksamhet kan utvecklas och förändras – tala med kyrkoherden och ingen annan.
Under visitationen fick jag möta arbetslaget på kyrkogårdarna. Tack för allt ert goda arbete som företrädare för Svenska kyrkan i er omsorg om kyrkogårdarna i all deras mångfald. I vårt samtal gav ni samtidigt uttryck för att det som är er viktigaste uppgift är att möta människor och samtala med dem. I detta är ni så viktiga. Ni är verkligen en del av Svenska kyrkan i Falköpings ansikte utåt. Ert stora engagemang i att möta människor som kommer till kyrkogårdarna i Allhelgonatid är ett annat sådant exempel. I ert arbete möter ni på ett särskilt sätt livets realiteter av sorg, saknad och död. Detta är er arbetsmiljö. Därför behöver ni – tänker jag – också dela tankar om detta med varandra. Dela tro och dela liv. Jag tänker att det är viktigt att ni uppfattar er och uppfattas som en självklar och integrerad del av det samlade arbetslaget i pastoratet.
I er organisation gör ni skillnad på s.k. ute- och inne-vaktmästare. Jag vill också särskilt tacka er inne- vaktmästare för ert gedigna arbete. Ni har omsorg om kyrkobyggnaderna och församlingslokalerna men ni har inte minst omsorg om alla de människor som kommer och går i dessa byggnader. Ni gör det så bra!! Jag vill understryka hur viktiga ni är som ledare i denna roll inte minst i omsorgen om dem som fungerar som kyrkvärdar eller ideellt engagerade vaktmästare. Ni har också ett stort ansvar för pastoratets uppdrag att ta vara på det rika kyrkliga kulturarvet. Också här finns ett ledarskap i samspel med alla ideellt engagerade i dessa frågor. Ni organiserar ert arbete så att ni både har särskild omsorg om enskilda byggnader samtidigt som ni hjälps åt med övergripande funktioner och helgens gudstjänster. Detta är ett gott uttryck för hur ni ser till och ser till varandra i pastoratet.
Ni har i ert pastorat ett mycket gediget administrativt arbete under god ledning. Det är så bra!! Detta arbete skapar goda rum för det som är församlingarnas liv och verksamhet. Detta är syftet med de administrativa funktionerna men de är samtidigt en integrerad del av det samlade pastoratets liv och ingen stödfunktion vid sidan av. Den mycket snart avslutade flytten till det nya Kyrkans hus hoppas jag ska skapa väl så goda förutsättningar för detta viktiga arbete. Jag tänker också att detta ert nya Kyrkans hus ger er möjlighet att utveckla en ny mötesplats för livet i denna del av pastoratet samtidigt som nya Kyrkans hus inte ska uppfattas som ett tecken på centralisering utan en mötesplats för hela pastoratet i all dess mångfald där ni tränar er på att se till varandra och se till varandra för att se till att det händer…….
Under visitationen mötte jag sorgligt nog inte er kyrkomusiker särskilt. Det betyder inte att ert arbete är mindre viktigt. Jag vill verkligen understryka vikten av ert mångsidiga och professionella arbete med körer, musikgudstjänster och inte minst ert centrala uppdrag i det ständigt pågående gudstjänstlivet. Det är så bra! Vid kvällsmässan i Mössebergskyrkan fick jag uppleva hur viktiga ni är för att rekrytera dagens och morgondagens kyrkomedarbetare och inte minst morgondagens kyrkomusiker. På orgelpallen satt en duktig orgelelev vid organist Annikas sida. Det är föredömligt!! Ni är också viktiga som ledare i era körer – inte bara för att locka lovsång och musik till eftertanke ur körens gemenskap, utan också som ledare i samtal när ni i kören delar tro och liv. Detta vill jag uppmuntra er till.
Körerna i ert pastorat är en stor del av det ideella engagemang som finns i pastoratet. Jag vill stanna en liten stund i vikten av att ta vara på och utveckla det ideella medarbetarskapet i församlingarnas liv. Ni har mycket att ta vara på i detta sammanhang. Det finns många ideella medarbetare i omsorg om kyrkorna och det kyrkliga kulturarvet. Det finns ett ideellt engagemang i gudstjänstlivet och i det diakonala arbetet. Här ska också syföreningarna nämnas. Jag fick inte minst uppleva det stora ideella engagemanget i och omkring Skörstorps kyrka och socken med upprustningen av och ansvaret för församlingshemmet liksom arbetet med pilgrimslederna och omsorgen om den unika rundkyrkan. För att det ideella engagemanget och ansvaret ska kunna växa handlar det om att människor ska få utrymme, förtroende och ansvar i sitt engagemang. Det som händer i Skörstorp är i detta sammanhang förebildande. Ett rikare ideellt engagemang handlar samtidigt om att ni som är anställda medarbetare har en resa att göra från att vara de som utför arbetet till att mer och mer bli de som hjälper och stödjer ideella i deras uppdrag att utföra arbetet.
För att ni ska fortsätta att utveckla ett rikt ideellt engagemang i församlingarna behöver ni också arbeta med det som jag sagt många gånger redan – ta tillvara mångfalden och låta det vara olika i olika delar av pastoratet samtidigt som ni är en gemenskap i vilken ni ser till varandra och ser till varandra. I något sammanhang använder ni begreppet bärarlag för det ideella engagemanget. Just så är det! Församlingens liv bärs av det ideella medarbetarskapet. Kyrkan är alla vi döpta som bär och gestaltar kyrkan tillsammans. Ni har att fundera på vad detta ska betyda i ert pastorat i all dess mångfald för framtiden.
Under visitationen fick jag dela gemenskapen på Ranliden genom att där få fira mässa. Jag är glad för att detta fick vara en del av visitationsdagarna! Församlingens engagemang i dessa gudstjänster och närvaro i samtal och gemenskap med denna gudstjänstförsamling är så viktigt. Det är ett särskilt sätt att leva som församling. Det är ytterligare ett uttryck för den mångfald som ryms i pastoratet. De erfarenheter som görs i Ranlidens gemenskap – hur tar ni vara på den i de andra sammanhangen i pastoratet? Hur ser ni till och ser till detta? Hur som helst krävs att resurser finns som på ett verkligt sätt kan gestalta församlingens närvaro i Ranlidens gemenskap – denna som ni själv kallade en dold församling i ert sammanhang.
Under visitationen gavs inte rum till att särskilt uppmärksamma pastoratets arbete i samarbete med Skaraborgs sjukhus i Falköping – alltså Sjukhuskyrkan. Här finns på ett sätt också en fördold församling i mötet med de människor som vistas där. Inte minst har ni ett väl fungerande arbete i samspel med psykiatrin och rättspsykiatrin. Detta är en mycket viktig del av pastoratets arbete. Varje enskilt möte med de människor som hamnat i och upplever den utsatthet som dessa (funktionsnedsättningar) sjukdomar innebär är av största vikt i pastoratets liv. Här får församlingen räcka hopp och gestalta Guds omsorg mitt i de djupaste svårigheter. Arbetet utförs primärt av sjukhusprästen Knut men ni får samtidigt inte glömma att Sjukhuskyrkan är en del av ert samlade arbete i pastoratet – att se till, lära av och se till så att det kan utvecklas på ett gott sätt. Tack för detta goda arbete!!
NI har ett rikt gudstjänstliv i era församlingar och det lever på ett bra sätt upp till de regler för gudstjänstlivet som Domkapitlet har sagt ska gälla i Skara stift. Varje församling firar normalt gudstjänst varje sön och helgdag och utöver ett antal veckomässor firar ni tre nattvardsgudstjänster varje sön- och helgdag. Det är så bra. Jag noterar också med glädje det ideella engagemanget som finns i ert gudstjänstliv. I vissa sammanhang har ni också vaktmästare på ideell basis. Det är bra. Samtidigt har ni i kyrkorådet tagit fram vissa kriterier för hur många deltagare det normalt ska vara för en gudstjänst för att den ska ha en viss bemanning. Det är bra att ni på detta vis försöker skapa tydlighet och förutsättningar för planering. Bara det inte blir så kantigt att det levande livet inte ryms.
Det ni har att fråga er är – och detta inte minst i församlingsråden – hur ska vi arbeta med att utveckla ett regelbundet gudstjänstliv i varje församling med stor delaktighet av många? Hur kan vi forma gudstjänster som är sådana att när människor kommer in i gudstjänstens gemenskap säger – detta handlade om livet, detta var på riktigt, hit vill jag komma tillbaka?
Först handlar det förstås om att vi måste börja med oss själva – att bestämma oss för var och en att för egen del så ofta som livet tillåter delta i församlingens gudstjänst. Det handlar också om att var och en som idag deltar i gudstjänstens gemenskap får möjlighet att ge uttryck för vad som gör att en gudstjänst blir sådan att man vill vara med och komma tillbaka. Sedan handlar det om prioriteringar. Ni gör mycket i Falköpings pastorat. Det är nästan så mycket att jag kan märka en viss trötthet över allt det mångahanda. I detta finns en risk som jag ser också i andra pastorat – att det kan gå viss slentrian i gudstjänstförberedelserna. Här vill jag att ni under kyrkoherde Jonas fasta ledning ska vara uppmärksamma. Hur ser mötesplasterna inför söndagens gudstjänst ut? Vilka möts? Hur lång framförhållning har ni? Även om ni inte har gudstjänstlivet som ett utvecklingsområde så kan ni inte låta bli att satsa på gudstjänsten. Vad betyder det för er just nu?
Ett annat sätt att utveckla och fördjupa gudstjänstlivet är att tillsammans se till och se till att ta vara på den mångfald som finns i pastoratet. Det får vara olika inom Kyrkohandbokens ram, hur ni firar gudstjänst i Mössebergskyrkan, Fredriksbergskyrkan och i Slöta eller Mularps kyrka. Ta vara på den rikedomen men gör det inom ramen för ett öppet samtal där ni delar tankar om gudstjänstens identitet och funktion. Så kan ni utveckla glädjen över mångfalden i gudstjänstlivet. För att kunna utveckla ett regelbundet relevant gudstjänstliv som många vill vara en del av är jag övertygad om att ni på landsbygden behöver anta utmaningen att fundera över om ni inte modigt ska bestämma att en av kyrkorna i respektive församling blir den kyrka i vilken ni i församlingens gemenskap samlas varje söndag till gudstjänst – gärna vid samma återkommande tid.
Gudstjänsten är till sin utformning beroende av det rum i vilken den firas och att utveckla ett tryggt närvarande gudstjänstliv förutsätter att man använder samma rum. På det viset kan det bli viktigare att man firar gudstjänst än var man gör det. Samtidigt är jag glad och tacksam över att ni inte har några tankar på att stänga något av alla era underbara kyrkorum. Alla kyrkor ska vara öppna för kyrkliga handlingar och gudstjänster vid särskilda högtider i socknen eller i samband med socknens traditioner. Detta vill jag uppmuntra. På så vis kan ni förena möjligheten att vara ”bärarlag” för engagemanget kring en sockenkyrka samtidigt som ni tillsammans i församlingens gemenskap söndag för söndag delar gudstjänstens gemenskap.
Jag är vidare övertygad om att en nyckel till ett levande och meningsfullt gudstjänstliv i varje församling är att mer och mer sätta nattvarden i centrum. Som en del av den Evangelisk Lutherska gemenskapen är detta en självklarhet. I Augsburgska bekännelsens sjunde artikel sägs det att kyrkan är där ordet rent förkunnas och sakramenten delas ut eller förvaltas på rätt sätt.
Nattvarden är inget främmande för vår kyrkotradition men tyvärr har nattvarden blivit främmande för många människor i våra församlingar. Det finns många orsaker till det. Därför behöver vi nu i hela vårt stift och därmed också hos er i Falköpings pastorat, börja tala med varandra – dela tro och liv helt enkelt – om vad vi tänker och känner inför nattvarden. Vi har så olika erfarenheter. En del upplever nattvarden så höghelig att man inte upplever sig värdig att ta emot brödet och vinet. Denna hållning rymmer samtidigt en djup respekt. Andra kan säga att ”nattvarden kan man aldrig få för mycket av” eller ”om det inte är nattvard är det ingen idé att gå till kyrkan för då händer det ju inget”.
Hållningen är beroende av vilken undervisning man fått och vilka erfarenheter av nattvarden man har och det är till del också en skillnad mellan generationerna. Därför är det så viktigt att tala med varandra och dela erfarenheter i respekt för varandra. Nattvarden är – menar jag som er biskop – Guds kärlekstecken, en öppen famn som inbjuder var och en av oss att se vårt liv i ljuset av Guds gränslösa kärlek och nåd. Är jag värdig? Antingen är ingen det eller så är vi alla värdiga Guds nåd - för Gud är kärlek. Det handlar inte om vad jag gör utan vad Gud är och gör för oss.
Detta behöver jag uppleva på nytt och på nytt och i nattvarden får jag med alla sinnen – inte bara med hörseln – ta del av denna verklighet. När vi tillsammans tar emot bröd och vin getsaltar vi på ett tydligt sätt församlingens gemenskap – vi hör samman i samma beroende av Guds kärlek där var och en är unik men ingen är förmer än den andre. Vi får alla del av samma bröd – Jesus själv – och detta är en kallelse att dela de gåvor vi har fått med varandra – inte minst med dem som tvingas till och upplever olika former av utanförskap. Nattvarden rymmer denna kritiska fråga – hur bidrar jag till att vi delar Guds gåvor lika och lever efter hans rättvisa – åt var och en efter vars och ens behov? Nattvarden är på det viset en kritisk instans i ert pastorat som lever sitt liv i en av landets mest segregerade kommuner.
Ni funderar på om ni ska minska antalet nattvardsgudstjänster från idag tre till två varje sön- och helgdag. Det ställer jag mig väldigt tveksam till. Samtidigt som ni i olika sammanhang talar om hur ni tänker kring nattvarden ska ni självklart också fira nattvard. Då får ni en relief till samtalet.
Jag hör också många som säger att när det är nattvard så blir gudstjänsten så lång. Så behöver det inte alls vara. Det är också en särskild utmaning i hur man gestaltar en gudstjänst med nattvard i ett mindre sammanhang där inte alla vill ta emot bröd och vin – vilket självklart är upp till var och en att bestämma. Hur gör man för att inte uppleva sig uttittad och utanför?
Det handlar om hur ni förbereder gudstjänsten men också om hur ni gestaltar gudstjänsten. Här finns en del att göra i vårt stift och säkert också hos er. Från stiftsorganisationen vill vi gärna vara med och dela tankar om hur ni kan utveckla ett levande gudstjänstliv med nattvarden i centrum. Samtidigt har ni mitt och Domkapitlets förtroende att under kyrkoherdens ledning hitta er väg och er takt i att låta nattvarden bli mer och mer viktig i församlingarnas liv. Uppdraget som församling är dock att frimodigt dela ut nattvardens bröd och vin, inte att låsa om Guds förråd av nåd.
Platsen för församlingens gudstjänstliv är normalt en kyrkobyggnad. Dessa byggnader är särskilt tagna i bruk för att just fira gudstjänster i Svenska kyrkans ordning. Ni har många kyrkobyggnader i pastoratet – en rik skatt som också speglar mångfalden i pastoratet liksom er rika historia av kristen tro under mer än tusen år i Falbygden. Kyrkobyggnaderna är samtidigt viktiga markörer eller symboler för den lokala socken- eller bygdeidentiteten.
Detta är en gåva att ta vara på för församlingarna. Ni har ett väl fungerande fastighetsarbete i pastoratet och med den stora mängd byggnader ni har är det klokt att ni skapat en tydlig egen fastighetsavdelning. Jag noterar att alla byggnader är i gott skick även om det finns en hel del investerings- och renoveringsbehov för framtiden. I en tid där de ekonomiska resurserna krymper är det viktigt att göra kloka prioriteringar av hur byggnaderna ska användas och dessa prioriteringar ska självklart göras utifrån hur ni tänker använda byggnaderna mot bakgrund av hur ni vill vara kyrka och församling i de olika sammanhangen. Inom några år ska ni därför göra en lokalförsörjningsplan för pastoratet kopplad till er församlingsinstruktion.
I en tid med krympande ekonomiska resurser är det samtidigt viktigt att ta vara på och utveckla det ideella engagemanget kring de olika kyrkorna. Här kan professionellt fastighetskunnande samspela med lokalt engagemang och kunnande. Jag vill också tacka er för ett mycket gediget arbete när det gäller er omsorg om och ert ansvar för den kyrkliga kulturmiljön och de kyrkliga inventarierna. Ni har mycket god ordning och väl fungerande inventarieförteckningar. Med ideella krafter försöker ni hålla kyrkorna öppna och tillgängliga stora delar av året. Det är också fantastiskt. Förhoppningsvis kommer detta också att gälla S:t Olofs kyrka framöver. Ni förvaltar genom alla era kyrkobyggnader det som är hela folkets kulturarv och gör det tillgängligt för alla – ett viktigt ansvar – inte minst i den bygd som är er med er rika kyrkohistoria. Det spännande är att också många av dem som kommit nyligen till er bygd från andra delar av världen med sin historia kan känna igen sig i vårt kulturarv. Så kan alltså kyrkans kulturarv vara en del av integrationen i ett nytt samhälle. Här tror jag att ni också mer kan se till varandra – i er stora glädje över er egen sockenkyrka kan ni också se och glädjas över det ni har tillsammans och så se till det ni har tillsammans och använda det klokt för framtiden.
Nu vill jag komma till de två områden som jag vill föreslå för er att formulera som nya utvecklingsområden.
Det ena utvecklingsområdet är det jag vill kalla för ”Dela tro och dela liv”. Ni som lyssnat har säkert redan anat detta. Jag har i nästan allt jag sagt uppmuntrat er att i olika sammanhang stanna upp och dela varandras berättelser, lyssna in, se till varandra och på det viset se till varandra och glädjas över er mångfald samtidigt som ni bit för bit vågar och prövar att vara Svenska kyrkan i Falköpings pastorat tillsammans. Jag ser det som viktigt, ja nödvändigt, att detta arbete planeras och struktureras och görs mycket medvetet under de kommande åren – allt i samspel mellan kyrkorådet och församlingsråden och sedan under kyrkoherde Jonas tydliga och närvarande ledarskap.
Tala teologi med varandra! Stanna inte vid att ni ju redan vet vad var och en tycker utan att låta er påverkas, utan väx och utvecklas tillsammans i den dynamiska mångfald som är ert pastorat! Stad och land, olika spiritualiteter, olika generationer, de som bott länge i bygden och som varit en del av gemenskapen en kortare tid. Lyssna, respektera och lär av varandra! Låt samtalet flöda och fördjupas i alla grupper och i alla åldrar. Vi har ju var och en erfarenheter av Guds verklighet i våra liv och detta måste vi få dela med varandra. Se till och se till varandra. Så kan Gud skapa och fördjupa tron och omsorgen i gemenskapen.
Så kan ni i Svenska kyrkan i Falköpings pastorat bättre bli en resurs och en kraft i att minska segregationen i staden och landsbygden.
Det andra utvecklingsområdet skulle jag vilja benämna ”Utveckling av ett diakonalt förhållningssätt i Falköpings pastorat”.
Vi möts till avslutningen av biskopsvisitationen här i Fredriksbergs kyrka. Här möts ni varje sön- och helgdag till gudstjänstens gemenskap. Samtidigt kallar ni Fredriksbergs kyrka för Diakonins hus. Jag vill direkt säga att jag för min del tror att ni inte ska använda den beteckningen för denna kyrka och församlingshem. Jag förstår er intention att Fredriksbergs kyrka ska vara ett centrum för pastoratets diakonala arbete och så kan det kanske vara men det som är viktigt är att ni medvetet och i alla sammanhang och i alla verksamheter i ert pastorat arbetar med hur ni kan utveckla ett diakonalt förhållningssätt i allt ni är och gör. Då kan det kanske till och med vara kontraproduktivt att en plats ska vara Diakonins hus. Ni skulle kanske istället kunna betrakta detta mitt förslag till utvecklingsområde som uppdraget att låta hela pastoratet i alla dess delar vara ett diakonins hus. Ni har två erfarna diakoner i ert arbetslag. I Kyrkoordningen kan vi läsa att diakonen i sin vigningstjänst är ett tecken för att vi alla i kyrkans gemenskap har att leva i barmhärtighetens uppdrag och tjänst i Jesu efterföljd. Diakoni är församlingens uppdrag och ett uppdrag för var och en av oss.
Vem behöver diakoni? Vi har ibland i vår kyrka en förmåga att tänka att diakoni är det som andra – särskilt utsatta grupper - behöver och så har vi en tendens att hamna i ett vi och dom. Vi är de som ska bidra med barmhärtighet och de är de som behöver vår eller församlingens barmhärtighet. Vi vet samtidigt innerst inne att vi alla bär på ett mått av utsatthet och sårbarhet. Vi är alla i behov av andras barmhärtighet samtidigt som vi alla, oavsett livssituation, har barmhärtighet att ge.
Diakoni är, precis som alla andra perspektiv av kyrkans liv, ett sammanhang där vi ömsesidigt får dela livet med varandra – vi får ge och vi får ta emot och växa tillsammans. Diakoni är – kan man säga – en form av att dela tro och dela liv. Allt insatt i vårt absoluta beroende av Guds nåd och barmhärtighet.
I Evangeliernas berättelser är det också ofta så att den som verkade vara den som var svag och utanför och inte förväntades att ha något att ge, är den som verkligen gestaltar Guds omsorg och barmhärtighet. Tänk bara på den barmhärtige samariern. Hur vill ni gestalta detta i ert pastorat i alla era verksamheter i de fem församlingarna?
Vad ska vi då ha er diakoner till?
Jo, som de som med er särskilda vigningstjänst och er yrkesprofession, är de som ständigt påminner om den barmärtighetens tjänst som vi alla har del av och har behov av och ni ska i olika sammanhang vara med och skapa former och strukturer för detta, i alla delar av pastoratets verksamhet.
I ett pastorat som ert måste det finnas olika uttryck för diakoni. Det finns olika grupper med olika behov. I ert fall har ni att fundera över hur ni lever diakonins barmhärtighet i den utsatthet som finns i landsbygdens sammanhang. Hur möter ni den oro som finns för att livet i denna del av pastoratet ska utarmas? Vad händer om skolorna förvinner, om bussarna slutar gå, om det inte längre går att ta sig till vårdcentralen eller affären?
Ibland har vi bilder av att staden har de diakonala utmaningarna och landsbygden är ett paradis som skimrar av välmåga. Vi vet att det inte är så. Hur lever ni och hur vill ni leva ett diakonalt förhållningsätt i Yllestad, i Slöta-Karleby och i Åslebygdens församlingar? Det handlar också här om att se till och se till varandra. Vad finns för hela pastoratet att lära av de erfarenheter av diakoni och utmaningar i diakoni som finns på landsbygden och hur kan helheten bidra till detta arbete i dessa delar av pastoratet?
Också i staden ser de sociala och diakonala utmaningarna olika ut. Det finns inte bara en bild. En sak som präglar staden är alla utpendlare till Göteborg, Jönköping och Skövde. Kanske är deras ekonomiska situation normalt sett relativt god men hur ser behovet av barmhärtighetens omsorg ut i den gruppen av tidspassning, stress, jakt på förverkligande och ett lyckligt liv? Hur är det att vara ensam på ålderns höst i staden? Hur är det att ha flyttat in till staden från landsbygden för det fanns inga serviceboenden på landsbygden? Hur är det att vara ensamstående förälder? Vad är det att vara barn i staden? Hur lever alla de som väntar på uppehållstillstånd eller just har fått det och undrar över hur deras framtid i detta exotiska land ska se ut? Finns det arbete, finns det boende, hur ska vi orka? Falköping är en av vårt lands mest segregerade städer. Vad betyder det för hur ni i alla delar lever ett diakonalt förhållningsätt i pastoratet?
Min poäng är att ni måste börja ert arbete med att utveckla diakonin i ert pastorat med att involvera alla i att se sig som en del av diakonin och hur all verksamhet kan präglas av ett diakonalt förhållningsätt. Ni behöver också identifiera och lära av de olika uttryck för ett diakonalt förhållningsätt som redan finns. Ni måste också sträva efter, i det diakonala utvecklingsarbetet, att inte ställa olika grupper mot varandra utan se varandra som gåvor som alla bidrar till helheten. Se till varandra och se till varandra.
Arbetet här i Fredriksbergs kyrka präglas till del av en vardagsgemenskap och en söndagsgemenskap. Fundera över hur ni kan skapa en mer integrerad helhetsverksamhet under hela veckan där alla kan mötas och känna samhörighet och hemhörighet.
Jag är samtidigt djupt imponerad av arbetet här i Fredriksberg. Det finns en mångfald av grupper och ni samspelar i musik- och körarbetet med barn- och ungdomsarbetet liksom med det mer tydligt diakonala arbetet. Här finns också ett stort ideellt medarbetarskap och engagemang. Det är en härlig mångfald och i detta hus möts verkligen hela världen och här talas många språk. Det är nästan en vision av paradiset. Hur kan andra delar av pastoratet lära av det som sker här och hur kan det ni har gemensamt komma verksamheten här i Fredriksberg till del?
Mitt i allt som sker här tror jag att ni behöver skapa lite mer av struktur och sammanhang. Behoven är stora - ja, mycket stora. Men för att ni ska orka och för att ni ska kunna möta varje människa på ett trovärdigt sätt utifrån vars och ens gåvor och möjligheter behöver ni också sätta gränser. Ett öppet hus måste samtidigt ha ett väl strukturerat innehåll. Detta måste ni nog ta tag i ganska snart – om ni alls ska orka och känna att ni gör ett bra arbete. Det gör ni, men ni behöver tydligare gränser. Här har kyrkoherde Jonas ett ansvar att skapa en tydligare struktur och ett tydligare sammanhang.
Mitt i allt detta fungerar Fredriksbergs kyrka som en fantastisk interreligiös mötesplats. Som majoritets- trossamfund i vårt land har vi att stå upp för religionsfriheten men också ett ansvar för att skapa rum och möjlighet för andra traditioner att leva och uttrycka sig. Detta betyder också ett ansvar att skapa levande och ömsesidiga mötesplatser där vi kan dela tro och liv mellan olika traditioner och religioner i vårt sökande efter mening och sammanhang i livet. Jag är så imponerad av ert ungdomsprojekt Faith to Faith med dess dialoger och mötesplatser. Det är föredömligt!! Där ser ni varandra i ögonhöjd – ser till varandra, ser till varandra för att lära av varandra och växa tillsammans. Ett sant fredsprojekt. Denna verksamhet kan kanske få mer uppmärksamhet i ert samlade arbete. Det kan och får inte vara någon enskilds arbetsuppgift utan måste få bli mer integrerat i hela pastoratets liv så att fler kan lära av varandra. Jag måste dock särskilt nämna er medarbetare Molly Svensson som gör ett gediget arbete i detta sammanhang. Tack för det Du gör!!
Svenska kyrkan kan dock inte på egen hand bära ansvaret för att ordna former för interreligiösa mötesplatser och dialoger. Jag vill uppmuntra er att i era goda kontakter med kommunen efterfråga hos dem att ta ansvar för att detta arbete sker i kommunen med dess tydliga segregationssituation.
Med det kommer jag också in på hur ni som Svenska kyrkan i Falköpings pastorat kan verka i det som brukar kallas profetisk diakoni. Behoven är enorma och utmaningarna många i er kommun. I den situationen måste man samarbeta. Kvällen i S:t Olofs kyrka om hur vi tillsammans kan skapa det goda Falköping för alla, är ett tydligt tecken på att många olika aktörer, kommun, föreningar och kyrkor måste samarbeta och gå tillsammans. Frågan är vad som ska vara ert bidrag in i detta sammanhang. Denna fråga vill jag att ni har med i ert utvecklingsområde om ert diakonala förhållningsätt.
Era goda relationer till kommunen i dess olika delar, skapar också goda förutsättningar för er att på ett tydligt sätt säga ifrån när ni uppfattar att kommunen sviker sitt uppdrag inom det lagstadgade uppdraget inom det sociala området och därmed kanske direkt eller åtminstone indirekt förväntar sig att vi som kyrka och andra ska ta över det ansvaret. Då måste vi säga ifrån och göra det tydligt. Det ska vi också göra i enskilda sammanhang där vi ser att kommunen eller andra företrädare för det allmänna inte gör det de är satta att göra. Detta är primärt diakonernas uppgift men det ska ske i tydlig uppbackning från hela organisationen. Det är också en viktig uppgift för kyrkoherden att stå bakom och själv delta i denna typ av samtal med företrädare för kommunen.
Vår främsta roll i det som kallas profetisk diakoni som syftar till att förändra orättfärdiga strukturer är förstås att kritiskt se hur vi själva lever i ett diakonalt förhållningsätt i våra församlingar. Det är viktigt att vi fungerar som förebilder och också på det sättet kan tala klarspråk när samhället brister i sitt ansvar. Då är vi tydligt med i Guds mission att gestalta en värld och en mänsklighet där vi ser till varandra, ser till varandra och ser till att något händer som förändrar.
Nu har ni lyssnat länge och jag hoppas att ni på olika sätt fått nya perspektiv och inspiration i det jag försökt uttrycka.
Nu ska jag avsluta mitt visitationstal med att vända mig direkt till Dig Jonas i din roll som kyrkoherde i Falköpings pastorat. Jag gläder mig över att det är Du som är pastoratets kyrkoherde Du har uppgiften att leda all verksamhet i pastoratet. Du är samtidigt ledamot i kyrkorådet och församlingsråden. Du ska hålla samman pastoratet och med din teologiska kompetens ge skäl för och komma med förslag på möjliga framtidsvägar. När sedan kyrkofullmäktige fattat beslut om riktningen ska Du se till att allt och alla på ett gott sätt färdas på den vägen.
I det arbetet behöver Du ibland gå upp på berget för att få stillhet, utsikt och insikt. Men det betyder också att Du ska gå ner för berget och handfast vara med i olika processer i olika delar i pastoratets liv. Det gör Du också när Du leder gudstjänster och predikar. Du gör det inte minst i din ledning av pastoratets ledningsgrupp. Du gör det genom att leda de utvecklingsprocesser som ni beslutar om. Som kyrkoherde har Du också mitt särskilda uppdrag att se till att allt som sker i pastoratet sker i enlighet med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Du är hela pastoratets kyrkoherde – både landsbygdens och stadens. Du har att företräda pastoratet i kontakter med kommunen och andra aktörer ni samverkar med. Detta är ett viktigt nätverk att ta hand om och underhålla.
Nu ska vi vandra Vägen vidare tillsammans – Falköpings pastorat med de fem församlingarna tillsammans med Skara stiftsorganisation. Vi hör samman och vi har att också i vår relation se till varandra och se till varandra på vägen i ömsesidigt lärande. Stiftet står till ert förfogande med råd, stöd och hjälp i de olika utvecklingsområden som ni har att hantera. Nästa år – ja egentligen börjar det redan i år med planering och förberedelser – ska ni revidera er församlingsinstruktion. I detta går vi också tillsammans i ett gemensamt arbete.
Tack kyrkorådets ordförande Ingegerd och vice ordförande Roland liksom kyrkoherde Jonas och alla andra jag och mina medarbetare fått möta under visitationen, för goda och inspirerande dagar! Det har varit så bra!!
Ni har så oerhört mycket att vara glada och tacksamma för i ert pastorat. Vilken rikedom ni har att förvalta! Er största rikedom är alla fantastiska människor som tillsammans är med och gestaltar och bygger de fem församlingarna i pastoratets gemenskap. Vilken rikedom! Vilken mångfald att ta hand om och utveckla i en gemenskap!
Mitt i allt bär ni den största rikedomen av allt – Guds nåd i och genom Jesus Kristus. Guds nåd är vi alla lika beroende av. Därför kallas vi att se till varandra, se till varandra och se till så att det händer något så att vi tydligt är en del av Guds mission för livets skull mot all segregation som hotar Guds vilja med var och en av oss och skapelsen. ”När de lyfte blicken såg de ingen utom Jesus”. Till sist handlar allt om det – i tid och evighet. Att vi ger Jesus äran!
Tack!