Bråttom, bråttom, mycket ska göras på kort tid. Stressen kryper utefter ryggraden över allt som ska göras, presteras, tyckas och tänkas.
Att i detta tempo i samhället bromsa och sänka farten kan också vara stressande, jag känner mig som någon som inte vill hänga med eller som sinkar andra. Men genom att hitta stunder i min vardag där jag tränar mig på långsamhet och att göra en sak i taget tränar jag mig i långsamhetens lov.
På en pilgrimsvandring kan jag varken handla, städa, vika tvätt eller laga mat samtidigt som jag går. Jag kan just då bara gå, förflytta mig från punkt A till punkt B i ett lugnt tempo med tid för eftertanke och vila. Jag kan prova att gå en sträcka extra långsamt för att se vad det gör med mig, blir jag lugn eller stressad? Gör sträckan längre eller kortare, övar upp min förmåga att ta det långsamt iblan, på vandring men även i livet i stort.
Kängorna är symbol för långsamheten och påminner oss om att dra ner på tempot. Väldigt få löpare har kängor när de vill springa fort utan kängor har vi för stabilitet och möjlighet att gå långt och länge även på svårt underlag.
