Lugn och trygg ligger Vartofta-Åsaka vitrappade gråstenskyrka på sin höga terrasserade kulle. Det är en så kallad salkyrka, regelrätt rektangulär och ganska smal i förhållande till längden med jämförelsevis låga murar, som är av samma höjd runtom. Yttertaket är brutet både i sidled och tvärsöver vid gavlarna. Sakristian på nordsidan balanseras av ett vapenhus på södersidan, båda av sten. De äldsta delarna av kyrkan borde vara från 1100- och 1200-talen.
Blixt förstörde klockstapeln
Kyrkan hade under medeltiden och fram till 1759 kryssvalv över både kor och långhus. Fram till slutet av 1600-talet fanns också ett torn, vilket sedan raserades till jämnhöjd med kyrkomurarna. För klockorna - den ena från medeltiden och den andra från 1617- byggdes då en stapel av trä ett stycke utanför västgaveln, i vilken en dörröppning höggs ut som en huvudingång till kyrkorummet. Klockstapeln blev emellertid längre fram förstörd genom ett blixtnedslag och ersattes 1810 av den nuvarande.
Ombyggnad 1795
På 1700-talet hade stora rämnor uppstått i kryssvalvet och det var nära nog livsfarligt att vistas i kyrkan. Baron Kruse på Vartofta Gård föreslog då att Åsaka och Kälvene skulle bygga en ny, gemensam kyrka på hans ägor, men ”denna Herres upplysta bemödande” lyckades inte övervinna ”allmogens kärlek till fädernas kyrkor och kyrkogårdar”. Åsaka kyrka blev istället ombyggd 1795 och fick då sitt nuvarande utseende med nya murar i norr, öster och söder. Muren i väster, som en gång utgjort nedre delen av tornet fick dock stå kvar, och likaså en fjärdedel av södra och nästan hälften av norra muren. Man märker att dessa delar har tjockare och ojämnare ytor. Kryssvalen togs bort och istället gjorde man ett tunnvalv av trä, som målades så att det föreställde en blå himmel, överströdd med vita moln och längst fram försedd med några små änglafigurer. Så blev kyrkorummet ”himlat”, som det hette.
Altartavla från 1700-talet
Under ombyggnaden fick man noga se till att inte skada de dyrbara inventarier som anskaffats 1734: en altaruppsats skuren i trä och en predikstol med baldakin (ljudtak). Dessförinnan hade man som altartavla en oljemålning på väv föreställande Den Heliga Nattvardens instiftande. Ett annat inventarium att vara aktsam om var stånduret från 1768, signerat Jonas Beckman. Idag står det uppställt i sakristian men fanns tidigare på östra korväggen bredvid altaret.
1828 fick altaret en ny prydning. Det var ett förgyllt kors av trä i enkla rena linjer, så stort att det syntes väl i hela kyrkan. Det ställdes då framför altaruppsatsen från 1734. Numera är det uppsatt på korets södervägg ovanför dopaltaret. Framför detta står den gamla vackra dopfunten i sandsten. Den anses vara ett arbete av en stenmästare från 1200-talet. Vid restaureringen på 1800-talet skänkte familjen Storchenfeldt en ny altartavla, målad av fröken A. Wirgin. Det är en ljus påsktavla, som föreställer Den uppståndne, när de två lärjungarna framför huset i Emmaus försöker övertala honom att stanna hos dem. Tavlan fick nu ersätta den gamla altaruppsatsen.
Även den gamla predikstolen kasserades, men det vackra ljudtaket fick vara kvar, och skulpturerna av Kristus och evangelisterna på den gamla predikstolen togs tillvara. Vid restaureringen införskaffades också kyrkans första orgel med fasad med öppet pipverk. Då byggdes också den nuvarande läktarbarriären med dess vackra utbuktning. När orgeln 1967 ersattes av en ny, bibehölls den gamla fasaden.
Dörrar från medeltiden
Minnen från medeltiden är, förutom dopfunten, två järnbeslagna dörrar, den ena till sakristian och den andra till vapenhuset. Sakristian är ett synnerligen vackert rum med tunnvalv av sten. Förutom stånduret märks härinne ett votivskepp av så sent datum som 1947. Här finns två värjor, som tillhört de adliga ätterna i socknen. Vidare finns i sakristian ett altare med ett förgyllt kors, skänkt av en församlingsbo, samt ett bokbräde från 1614 med utsökt broderi i renässansstil. Det har från början tillhört ett gårdskapell i socknen. Dörren i vapenhuset torde från början ha tjänstgjort som ytterdörr till själva kyrkan.
Vapenhuset är förmodligen inte uppfört förrän på 1600-talet, saknar stenvalv och har istället ett innertak av trä. På innerväggarna har man vid senaste restaureringen upptäckt intressanta kalkmålningar. En märklig kalkmålning finner vi inne i kyrkan på den äldre ursprungliga delen av kyrkans norra vägg. Den anses vara den första i en hel serie målningar, vilka gått till spillo vid ombyggnaden 1795.
Under 1970-talet renoverades kyrkorummet med bland annat ommålning av bänkar samt inredning av kapprum och toalett. Vid den senaste renoveringen under 2004 och 2005 fick bland annat koret ett nytt trägolv och altaret renoverades och fick en ny skiva av kalksten. Utvändigt togs fasadputsen med cementblandning bort och fasaderna omputsades.