Många av oss går till kyrkan och kyrkogårdarna denna helg för att minnas våra nära och kära som har dött. Vi gör det av olika skäl och det kan handla om att tacka och kanske ställa frågor varför det blev som det blev eller för att hedra dem genom att tända ljus och be och bara vara.
Helgen domineras av temat alla själars dag och vårt evighetshopp, men handlar även om helgonen. Kvinnor och män som under sina liv sökt att leva nära Gud och att följa Guds vilja. Olika exempel är Den Heliga Birgitta, Den Helige Fransiskus och i modern tid Moder Teresa. Dessa personer har genom sina liv fått verka för det gudomliga – vi kan se Gud genom deras handlingar. De har varit redskap för Guds kärlek och de kan vara inspiratörer för oss och kanske en slags vägvisare.
I stunder av sorg och saknad kan mörkret kännas alldeles för påtagligt i våra liv. Det är bland den djupaste och svåraste mänskliga erfarenheten – att mista den man håller kär – att se eller få veta att den man älskar är död och att trots det fortsätta leva och inte enbart överleva. Det är lätt att mörkret tar överhand och då kan det vara gott att tänka på allt det goda vi hade med den avlidna – att minnas alla fina stunder. Det kan ge kraft mitt i sorgen.
Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.
Och även vi får vara ljus för varandra. Många gånger sänder Gud ljus in i vårt mörker genom andra människor. När vi själva har svårt att hålla fast vid hoppet så kan vi få hjälp med det av någon som finns där vid vår sida eller som vi möter.
I Farsta församling skapar vi mötesplatser dit du kan komma precis som den du är och där du är just nu i livets och dödens funderingar. Att få dela och uppleva sammanhang där funderingar kring livets mening ges plats kan vara ett stöd och ge nytt hopp igen. Samtidigt behöver sorgen få rum och tid och vi behöver ibland få vara ledsna och ibland ledsna tillsammans.
Jag tänker att våra älskade finns kvar i våra hjärtan. Vår saknad och vår sorg kan därför få annan färg så småningom än enbart den svarta, kanske blir den till och med ljus och varm stundtals.
I sorgens smärta så vill jag hoppas att det är värmen och kärleken som lyser starkast.
Må det eviga hoppet följa dig, kärlekens bro visa sig för dig.
Må änglar gå vid din sida och må du alltid vara välsignad.
Text
Anette Westergren Järnkrantz, kyrkoherde