Vi lever i en tid där mycket upplevs som osäkert och framtiden ter sig oviss, vilket bidrar till känslor av oro och tvivel. Jag tror vi alla periodvis lever med ovisshet och oro över olika saker. Det kan handla om världsläget, om den egna och andras hälsa, om arbetet, över hur nära och kära och jag själv har det i livet osv. För mig har livets olika faser och turer gjort att jag anar, att leva, det är att ta en dag i taget och att inse att livet är en gåva och något som jag inte har kontroll över och kan ta för givet.
Tage Danielsson sa: ”utan tvivel är man inte klok”. Detta underbara citat av Tage har varit en av ledstjärnorna för mig. Att provtänka, refl ektera och tvivla i stället för att tvärsäkert påstå, är verkligen ett förhållningssätt som jag tror är viktigt idag när det handlar om vissa djupare livs- och trosfrågor och kanske kan det leda till ödmjukhet inför livet.
Kyrkoårets teman vill stödja oss att leva våra liv med allt vad de rymmer. Just nu, när vi är inne i Fastetiden, så handlar bibeltexterna om det som är svårt i livet, det vi brottas med, om vår kamp mot tillvarons mörka och destruktiva drag.
Bibelberättelserna ger oss Inga ”quick fix”, för sådana finns inet. Istället handlar de om att hitta förhållningssätt till ondskans destruktiva mönster såsom; likgiltigheten, avundsjuka, missunnsamhet och girighet. Skarpast sett visar sig ondskan i det totalt meningslösa, i apati och kaos – i den djupaste ångest som kan gripa tag i hela vårt väsen.
När Bibeln försöker ge detta destruktiva ett namn så är det djävulen. Ordet djävul kommer av grekiskans diabolos. Det betyder ungefär ”den eller det som river sönder” eller ”kringkastaren”. Det djävulska skapar oordning och kaos inom oss och sliter isär det vi försöker bygga upp.
Jag tror inte att djävulen är en person. De destruktiva krafterna är mer komplexa än så och det är en alltför förenklad bild av ondskans realitet. Det enda jag vet, det är att ondskan drabbar, att den är konkret och att den känns. Det gör ont.
I en av bibeltexterna denna tid fi nns berättelsen om hur Jesus leds ut i öknen. Där ska han sättas på prov i fyrtio dagar. Att prövningen utspelar sig i öknen är ett medvetet val av textförfattaren. Öknen en bild för hur prövningen känns, det fi nns ingen riktning, enbart sand och törsten är omöjlig att släcka.
I öknen, under våra ökenvandringar i livet, dyker det ibland upp frestande snabba lösningar som vi är benägna att välja men som kan leda dig och mig vilse. Snabba lösningar håller ofta ej i längden och vill ge oss en tro att vi har all makt i världen, att det fi nns svar på allting. Men ibland fi nns det inget svar, utan enbart varför. Att då veta att det även fi nns rum för ovisshet och tvivlet kan ge oss livsmod. Den gudomliga kraften är kärlek och inte makt. Livet kan inte behärskas utan behöver andas tillit mitt i ovissheten.
Kanske är det just det som är att vara en församling – att vi får leva med våra livsfrågor och många av dem blir obesvarade, men vi kan dela dem med varandra, inför Guds ansikte. Kanske är det så att i en ängslig miljö måste vi ha svar på allt men i en mänsklig miljö får frågorna fi nnas. Vi får komma till våra kyrkor utan fasader och vara i våra brottningar. Gud delar med oss även våra prövningar och är med oss även när livet är som mörkast.
Det ligger en mycket djup insikt bakom Leonard Cohens ord: i allt finna en spricka, det är så ljuset kommer in. Vi behöver inte vara rädda för det brustna, även där finna Gud.
Anette Westergren Järnkrantz kyrkoherde
Psalm 218
Jag har ofta frågor, Herre, men så sällan har jag svar. Jag står ofta vid ett vägskäl, och jag tvekar vid mitt val. Många gånger är jag ensam. Mina frågor saknar ord. Jag har ofta frågor, Herre, men så sällan har jag svar.
Tänk om du är den som väntar just i tvivlets ensamhet, inte bara på min fråga, men som väntar just på mig. Tänk om du känt samma oro, samma tveksamhet som jag. Tänk om du är den som väntar just i tvivlets ensamhet.
Det är nog, o Gud, att veta att jag lever i din hand. Kanske frågorna blir lösta, kanske får de inget svar. Det som ger mitt liv en mening är att du, Gud, vill mitt väl. Det är nog, o Gud, att veta att jag lever i din hand.
Text och musik: Tore Littmarck 1969