Hovsta kyrka är en liten medeltidskyrka i en villaförort till Örebro, med plats för ungefär 100 besökare. De äldsta delarna av kyrkan härstammar från 1100-talet, men genom åren har både renoveringar och utbyggnationer skett successivt och den vitkalkade interiören för snarare tankarna till en 1700-talskyrka. Bänkarna – som fram till för ett par år sedan upptog mer eller mindre hela kyrkans golv – var från sent 1900-tal.
– Därför var det inte ett lika stort beslut att göra oss av med dem som det kan vara i andra fall, för vare sig oss eller för länsstyrelsen, berättar kyrkoherde Tomas Rådehed.
Under de 13 år som han har varit kyrkoherde i församlingen har mycket hänt i såväl kyrkan som i samhället och församlingen. En kontinuerlig generationsväxling har lett till att andelen unga familjer och barn har ökat markant, och det har satt en tydlig prägel på kyrkans verksamhet – och på renoveringen av den.
– Den gamla synen på oss själva som mittpunkt i byn och att alla kommer till oss är förlegad. Nu handlar det om att vi, i ett samhälle där alla blir mer individuella, måste försöka möta dagens behov och följa med, utan att göra avkall på vår kärnverksamhet, säger Tomas Rådehed.
För Hovsta kyrka blev lösningen att dels rusta för framtidens svårutrönta och många olika möjligheter, dels se till sin omgivning och sätta barnen främst. Som ersättning för bänkarna köptes stolar in, såväl fullstora som lägre barnvarianter, och ett anpassat barnaltare byggdes och placerades alldeles intill entrén.
Idag har man en standardmöblering för gudstjänst, med stolar som täcker merparten av golvet i en v-formation och vid mindre samlingar kan antalet stolar begränsas och möbleringen ske runt altaret. På fredagar är det dock helt stolfritt. Då dukas ett långbord för fika upp och stora, mjuka mattor rullas ut och täcker hela golvet.
– Det kryper omkring barn överallt, det är fantastiskt. En av kyrkans utmaningar idag är att få människor engagerade. För oss är barnperspektivet drivkraften och vi tror på att skapa möjligheter för barn att från tidig ålder känna sig hemma i kyrkorummet. Att få minnas det som ett varmt och levande rum snarare än som en diffus bild av en hård kyrkbänk och en präst som mässar, säger Tomas Rådehed och avslutar:
– I flexibilitetstanken ligger framför allt att kunna möta kyrkorummet ur så många perspektiv som möjligt. Idag har vi ett rum där bara fantasin sätter gränserna.