Text och foto: Annelie Sylvan
Själv är hon relativt ny – och ovan – både i yrket och församlingen. I januari förra året prästvigdes hon och efter ett handledar-år som adjunkt i Söderköpings församling är hon nu präst i Mjölby församling.
Polletten trillade ner
Det tog ett tag innan hon blev säker på sitt yrkesval.
– Jag började på lärarprogrammet i Norrköping efter gymnasiet för att jag ville bli församlingspedagog. Jag hade varit aktiv i kör, barn- och ungdomsverksamhet och kunde inte tänka mig ett arbetsliv utanför Svenska kyrkan. Men lärarprogrammet var inte min grej. Efter ett halvår trillade polletten ner. Jag kände allt tydligare att sakramenten i mässan blev viktigare och viktigare för mig. Det var ju präst jag ville bli!
Jenny har ingen kyrklig tradition i sin familj att falla tillbaka på. Kanske var det därför hon inte styrt rakt på prästyrket. Hon kände ett starkt inre kall och fick den bekräftelse och det stöd hon behövde i samtal med Linköpings stift. När hon väl fått bitarna på plats rådde ingen tvekan om vart hon var på väg.
Vänner tyckte att hon var modig i sitt yrkesval. Samtidigt märkte hon att många runt henne hade en föreställning om hur en troende kristen är. Hon fick höra saker som ”Tror du såå mycket på Gud?” och ”Men du är ju som alla andra!”
Värt varje grekisk glosa
Hur tycker du att det är att vara präst, så här ett och ett halvt år efter prästvigningen?
–Det är det roligaste jag varit med om – och det läskigaste! Jag känner mig fortfarande väldigt ny. Men att få komma ut i en arbetsvardag med församlingsbor, brottas med de svåra frågorna tillsammans och få fira livet hela vägen från dop till begravning, har varit värt varenda grekisk glosa jag kämpat med, utbrister hon.
Hur kan du hjälpa dem som inte känner sig så hemma i kyrkan, till exempel i samband med en dopgudstjänst?
– Genom att förbereda dem så mycket som möjligt. Tillsammans med familjen går jag igenom vad som ska hända och varför vi gör vissa handlingar. Och under gudstjänsten visar jag med tecken eller säger vad vi ska göra. Jag vill också ge en trygghet, att vi löser situationer som uppstår. Bebisen är huvudperson på sin dag och jag försöker få föräldrarna att inte oroa sig för skrik.
Frivilliga medlemmar
Har din tjänst i Mjölby församling någon särskild inriktning?
– Förutom förrättningar och övriga gudstjänster har jag ett ungdomsfokus. Jag jobbar med våra konfirmander och ungdomsgrupper. I slutet av maj hade jag min första konfirmation, i Klosterkyrkan i Vadstena, berättar Jenny som vill passa på att framhålla hur spännande det är att lära känna en församling.
– Alla församlingar har sina traditioner. I Mjölby är vi två präster under söndagens gudstjänst, det är roligt och nytt för mig.
Hur ser du på framtiden som ung präst i Svenska kyrkan?
– Vi har ett medlemstapp, ja. Men jag tycker det är skönt att vi inte har något medlemstvång. De som är kvar är det för att de vill vara kvar. Vi måste vända på resonemanget och se att vi är en kyrka där människor frivilligt är medlemmar. Det tar tid att forma den kyrka vi vill vara när vi inte längre är statskyrka. Och vi är en stor och brokig skara av människor som är olika och tycker olika, men vi delar tro och gemenskap. Så måste det få vara!
.jpg?DoProcessing=&w=800)