Bröderna hjälpte till i kyrkan när lillasyster Ingrid döptes

Text: Annelie Sylvan. Foto: Zandra Erikshed

”Jag hällde vatten med kannan, berättar Nils 8 år och brorsan Harry 5 år fyller i att han höll korset. Och det stora ljuset.

– Det var väl jag som höll ljuset, protesterar Nils. 

– Jamen, jag höll det också. En liten stund, påminner Harry. 

Vi sitter i familjens kök i Syllerstorp, strax utanför Ödeshög och pojkarna berättar livligt om lillasysters dopdag – och en hel del annat. Ebbe 3 år, som tycker att han också vill tillföra något, visar en teckning som han har målat. Ingrid, 6 månader, viftar i sin stol och ger ibland ifrån sig lyckoskrik som överröstar alla tre bröderna tillsammans.  

– Ja, det är full fart och mycket glädje hela tiden, säger pappa Victor och mamma Matilda skrattar, samtidigt som hon omärkligt förhindrar saftspill och andra små katastrofer runt bordet och förmanar Harry att inte klättra för högt mellan dörrkarmarna.

Händelserika år
Sedan Victor och Matilda flyttade in i sitt hus för åtta år sedan har mycket hänt. Rum efter rum har renoverats, fyra barn har fötts och paret har gift sig. Dessutom har Matilda hunnit med att utbilda sig till socialpedagog, delvis med sonen Ebbe som bebis med sig i klassrummet. Efter ett sabbatsår tog hon examen förra året men kunde inte närvara, eftersom hon då befann sig på förlossningen med lilla Ingrid några timmar gammal i famnen.

I augusti väntas hon tillbaka på sin arbetsplats Bäckalyckans förskola i Boet, med sin nya yrkeskompetens i bagaget. Då tar Victor pappaledigt från sitt jobb som elektriker och tar över projektledningen av hem och barn ett tag. 

Här höjer Nils rösten och vill påminna om att han och bröderna också hjälper till där hemma. Det gör ni verkligen, instämmer både Victor och Matilda. 

Rutiner och guldstunder
Vardagarna trillar på utan att Victor och Matilda behöver fundera så mycket på vad de ska göra. Det är tidiga morgnar, skolbuss för Nils, förskola några timmar i veckan för Harry och Ebbe, storhandling, bvc-besök, matlagning, röj av diskbänk, sagor, lek och gos i en ständig loop. ­Småbarnslivet kan te sig smått kaotiskt men Matilda bara ler och säger:

– Rutiner. Med fasta rutiner blir allt lättare. Och barnen uppskattar det. Alla vet vad som gäller både på morgonen och när det är läggdags. Det blir sällan bråk om tider, tandborstning och sånt.

Victor håller med men medger att han ibland gör lite avsteg när han är ensam med barnen. 

– Det är så härligt att ha guldstunder med dem, myser han och Matilda instämmer. Med lite ordning och reda som grund är det inga problem. 

Att hitta tid för tvåsamheten är inte lätt, men det har hänt att Victor och Matilda kommit iväg på ett padelpass, med någon av sina föräldrar som barnvakter hemma.

– Men vi gillar att göra saker tillsammans, hela familjen. Vad brukar vi göra på sommaren, undrar Matilda och vänder sig mot pojkarna. De funderar en halv sekund innan Harry hoppar upp ur soffan med lycklig min:

– Bada!

Matilda skrattar och undrar vad mer, samtidigt som hon gör rörelser som om hon hanterade ett kastspö. Just det ja, fiska! Det förstås, det är så självklart att pojkarna i stunden inte kommer på det. 

Dopet en tradition
Tre av barnen är döpta i Ödeshögs kyrka, medan Ebbe döptes i Röks kyrka.

– Jag tycker att dopet är en fin tradition. Jag tycker om ceremonin, orden. Det är fint, säger Victor.

När det inte råder restriktioner på grund av en pandemi är dopet också ett tillfälle att samla släkt och vänner kring en nykomling i familjen.

– Vid de tre första dopen har vi haft kalas. För Ingrid håller vi kalaset i sommar. Våra familjer är stora så vi blir ganska många, 70–80 personer. Vi tar det ganska enkelt med tårta och kaffe. Vi lägger krutet på att ses och umgås, säger Matilda.

– Det är väldigt smidigt att kunna låna församlingshemmet för dopkalasen. Där finns bord och stolar, porslin och allt annat så det räcker när man är många, lägger Victor till.

Släktens dopklänning
Har ni utsett faddrar till era barn?
– Nej, vi ser alla nära och kära som faddrar. Barnen har många omkring sig som kan stötta och finnas för dem, säger Matilda.

Har ni egen dopklänning?
– Ja, Nils är döpt i min släkts dopklänning, den är närmare 100 år gammal. De andra är döpta i dopklänningen som Victors mormor har sytt, berättar Matilda.

Hon studsar upp från stolen och kommer tillbaka med en klänning i tunn, vit bomull, med spetsar och krås och en gul rosett mitt fram. Rosetten var riktigt god, tyckte Ingrid. 

– Hon sög så intensivt på den att den lossnade, berättar Matilda.

Men nu är den åter fastsydd på klänningen, som hänger tvättad och struken på sin galge, i väntan på nästa dop i släkten.