Esra och Nehemja är en enda bok i den hebreiska bibeln. Boken täcker det sista århundradet av Gamla testamentets judiska historia, ungefär 538-433 f. Kr. Esra är en fortsättning på Krönikeböckerna som slutade med att Jerusalem förstördes och folket fördes bort i fångenskap av Nebukadnessar till Babel.
Folket återvänder från fångenskapen
Esra och Nehemja skildrar återkomsten i tre etapper: De som återvände med Serubbabel 538 f Kr, de som återvände med Esra 80 år senare, år 458 och den sista gruppen som återvände med Nehemja år 445
Närmare 50 000 judar återvände från fångenskapen - alltså en väldigt liten “kvarleva”. Men trots denna lilla rest av folket är dess överlevnad ett bevis på Guds fortsatta kärlek till sitt folk.
Templet byggs upp
Boken börjar med att altaret och tempelbygget kommer igång. Samarierna tilläts inte delta i uppbyggnaden av templet och de påbörjar ett motstånd mot bygget. Konflikten gör att bygget ligger nere i 15-20 år. Under en ny kung, Darejaves, kunde tempelbygget återupptas och efter fyra år står templet klart. Under denna tid verkar också profeterna Haggaj och Sakarja i Jerusalem.
Kapitel 7-10 handlar om Esra, en skriftlärd präst och år 458 får Esra föra ytterligare en grupp judar tillbaka till Jerusalem. Innan dessa gav sig iväg lyckades drottning Ester avvärja en fullständig förintelse av det judiska folket.
Efter återvändandet hade både präster och leviter, liksom folket och dess ledare ingått äktenskap med folk runtomkring vilket Gud hade förbjudit. Att blandäktenskapen var förbjudna berodde på att det i de flesta fall ledd till avgudadyrkan då det blev en religionsblandning.