Text: Annelie Sylvan Foto: Zandra Erikshed
Sedan många år arbetar hon på Hela människan i Mjölby (tidigare Ria). Med egna erfarenheter bakom sig är hon en kraft som hjälper andra som lever mitt i någon form av missbruk eller utanförskap.
– Det är så länge sen nu och alla runtomkring mig vet ju min historia. Ska man dra upp det igen? Men jag märker i jobbet, när jag träffar nya människor som har det kämpigt, att det ger dem väldigt mycket att få höra att jag har varit på samma plats. Att jag vet precis vad de går igenom. Så därför tror jag att det kan vara inspirerande att läsa om att det faktiskt går att komma ur ett missbruk och få ordning på livet, säger hon.
Fotbollstjej
Det är en bit in i september när vi ses men hösten känns ännu avlägsen. Ansa lyser som solen i sin långa, böljande och vackert broderade klänning.
I närmare 20 år missbrukade hon amfetamin – mer eller mindre. De första åren kunde nog ingen ana vad som pågick. Inte ens hennes egen familj. Hon var en ung och aktiv tjej som släppte loss och festade till på helgerna.
Hon ger intryck av att veta vad hon vill, av att ha en inre styrka. Hur kunde hon hamna i en evig jakt på amfetaminkickar?
Ansa berättar kort om sin uppväxt. Den var bra, även om familjen var trångbodd och pappan drack för mycket alkohol i perioder. Men hon minns inget stök kring pappans missbruk. Det yttrade sig mer som att han drog sig undan då.
– Mamma var hemma när vi var små, sen började hon jobba i butik när Kvarnen öppnade här i Mjölby. Pappa var på BT hela livet. Jag sportade mycket. Fotboll blev min grej. Och pappa tränade fotbollslaget. Vi var tajta, han och jag. När andra hade sommarlov, tränade vi fotboll, pappa och jag, säger hon.
Den stora kärleken
På gymnasiet gick Ansa konsumtionslinjen med hemvårdsinriktning och stortrivdes. Hon ville bli hushållslärare. Efter gymnasiet flyttade hon hemifrån.
– Det var då, runt 18 – 19 års ålder, som jag träffade mannen som skulle bli pappa till mina två barn. Jag blev jättekär. Han var tio år äldre. Men. Med honom kom jag i kontakt med narkotika första gången. Det var inget som jag eller folk jag kände hade hållit på med, säger Ansa.
Den rastlöshet och brist på koncentrationsförmåga som hon alltid upplevt i sin personlighet, har senare blivit utredd som en adhd-diagnos. Den kan vara en del av förklaringen till varför hon drogs in i missbruket, gissar hon.
– Idag vet jag hur jag ska hantera mitt inre kaos, jag har verktyg för hur jag ska tänka. Men det hade jag inte då, förklarar hon och lägger till att hon valt att inte medicinera mot sin adhd.
Första ruset var ”wow”
Ansa tog huvudsakligen amfetamin. Det började i samband med fester, fredag och lördag.
Då drack hon alkohol och tog narkotika samtidigt. Ansa förklarar att hon aldrig har injicerat med sprutor, utan svalt eller dragit in amfetaminet som pulver genom näsan.
– Det kanske var min räddning. Jag såg många som tog sprutor och hur det for iväg snabbt för dem. Det verkar vara svårare att bryta, funderar hon.
De första amfetaminrusen beskriver hon som en ”wow-känsla”.
– Jag blev jättepigg, klar och energisk. Jag blev den vackraste och bästa! Det där rosa skimret och känslan av att må så bra, det var det man jagade sen, hela tiden. Men det blir aldrig som de där första gångerna, hur man än jagar efter det, säger hon.
I stället blir livet alltmer svårhanterligt, en skakig färd med drogen i framsätet.
Mammaliv och missbruk
Efter några år var Ansa mamma till två små pojkar.
– Jag höll upp med drogerna när jag var gravid, och det höll sig relativt lugnt för mig under barnens första år, även om mannen fortsatte som förut. Visst festade även jag ibland, när vi hade barnvakt. Vi umgicks med andra som också hade barn, som vilket gäng som helst, men skillnaden var att vi tog droger.
– Barnen var allt för mig. Det var jag som lärde dem cykla och åka skridskor. Det var jag som följde med till fotbollsträningarna. Fast jag inte var helt ”ren” alltid.
Ansa tystnar. Det är svårt att minnas allt, så här efteråt. Men att sätta barnen främst har varit en stark inre drivkraft för henne, hur vardagen än har sett ut.
– Jag har blivit vräkt ett par gånger men snabbt lyckats fixa ny bostad. Det har varit rejält turbulent ibland. Men jag har hållit det på en nivå så att jag har lyckats ta hand om barnen. De har aldrig blivit omhändertagna av myndigheter eller så, säger hon.
Vid sådana tillfällen, då det hade kunnat sluta på gatan, har Ansa ändå landat på fötterna. Något så när.
-Det beror nog på att jag har ett bra nätverk runtomkring mig. Mina syskon har alltid funnits för mig. Om jag hade varit helt ensam tror jag inte det hade gått, säger hon.
Krasch när pappa dog
Efter tio år med barnens pappa bröt Ansa upp och träffade en ny man som, skulle det visa sig, satt djupare i missbruk än hon. Vilket ledde till en nedåtgående spiral även för henne. Det var också här som hennes pappa dog, bara 57 år gammal efter en tids sjukdom. Ett hårt slag för Ansa som stått sin pappa nära.
– Jag kraschade och släppte alla spärrar som jag tidigare haft.
Hon började använda narkotika varje dag och allt praktiskt runtomkring kantrade snabbt. Efter en tid försökte hon räta upp sig och slängde ut mannen och provade ett stillsammare liv med hus, bil och hemmakvällar. Nu tillsammans med en ny mer skötsam sambo. Men tristessen drev henne tillbaka till gamla vänner och festande. Hon lämnade villan och tog upp tråden med man nummer ett igen. Det destruktiva livet gick på högvarv, tills hon blev vräkt för andra gången i sitt liv.
– Min äldsta son studerade då på gymnasium i Göteborg. Den yngsta bodde med mig. Det var nog inte så kul för honom, säger Ansa och skakar på huvudet.
Början på en vändning
Hon började om. Igen. Denna gång i Strålsnäs. Men inget ändrades i Ansas livsstil.
– Jag körde på som förut. Sonen orkade inte gå klart gymnasiet och fick praktikplats i en butik i Boxholm. Det var det som hjälpte honom och väckte mig till slut. Han fick så mycket stöd av alla som jobbade där!
Det dåliga samvetet för barnen går inte så lätt att skaka av sig. Hon har svikit löften. Hon har inte alltid funnits där, vad hon än har försökt intala sig.
– Jag minns en gång när jag varit borta och kom hem på morgonen. Det hade varit Mors dag. På bordet låg ett chokladhjärta och ett kort. Men kortet var sönderrivet för jag hade ju inte varit hemma. Alltså, då! Nu måste jag bara skärpa till mig, kände jag.
I den vevan hade äldste sonen flyttat tillbaka från Göteborg och fått jobb. Sönerna flyttade ihop i en egen lägenhet i Mjölby.
Ansa tog åter sats mot ett bättre liv, och flyttade till en lägenhet i Boxholm. Ensam. Men det blev inte som hon tänkt. Mannen, pappan till barnen, var fortfarande med i bilden och de gamla hjulspåren kändes alltför bekanta.
– Men jag var så trött på det. Nu fick det räcka. Jag var klar. Åren som bara gick. Ekonomin som inte fungerade. Så en dag stack jag bara därifrån, tillbaka till Mjölby, utbrister hon.
Och där, efter 20 år med missbruket, lyckades hon hålla fast vid sitt beslut.
Äntligen vuxen
Nu har Ansa varit ren från amfetamin i 17 år. Hennes mamma var glad över att se förändringen. ”Vad skönt, Ansa. Nu har du blivit vuxen”, sade hon.
– Det känns härligt att mamma fick vara med om det innan hon dog, säger Ansa.
Organisationen Hela människan har spelat en stor roll i hennes nya liv. Hon fick chansen att praktisera på Kyrkogatan 8, under förutsättning att hon lämnade drogtester två gånger i veckan de första två åren. Därefter fick hon en anställning. Dåvarande föreståndaren Susanne Eriksson blev en viktig coach.
– Det är rätt ensamt när man väl har bestämt sig för att sluta med droger. Mina gamla bekanta kom ju hit. Jag fick höra kommentarer som: Vad duktig du är då och Ska du vara förmer nu. Det var jobbigt. Någon behandling gick jag inte igenom, förutom att jag kollades med drogtesterna. Men åter igen. Jag hade också mina syskon och mina barn omkring mig, säger hon.
Och framför allt hade hon sin envishet och vilja. Alla har inte det.
– Jag mår så dåligt när jag ser unga mammor med barnvagnar på stan, helt väck i blicken. Tydligt påverkade. Då får jag flashbacks. Har jag gått runt och sett ut så där? Där och då kan jag inget göra för dem. Men Hela människan behövs, den saken är klar!
Skog och sport
Hur ser ditt liv ut idag?
– Jag har väl aldrig haft det så bra som nu. Åren med missbruk var mörka, även om det finns många ljusa stunder med barnen att minnas. Vi har pratat ut efter allt som varit och har bra kontakt idag. Mina söner har familjer och bra jobb. Jag har fem barnbarn, det är mysigt, säger Ansa och fortsätter:
– Jag stortrivs med mitt jobb här på Hela människan – bästa stället! För många är det här ett andra hem, vi är en familj för dem som inte har någon annan.
Hon lever sedan tio år med Anders. De är ivriga svampplockare och går i skogen så ofta de kan. Frysen bågnar av kantareller och trattisar, erkänner Ansa. Men det går åt. De gillar att laga mat båda två.
– Och så har vi en husvagn som vi åker runt lite med i Sverige. Kalmar är vår sommarpärla. Vi gillar att titta på sport och blir nästan fanatiska. Vi tittar på all sport! Men vi sportar inte lika mycket själva, fast vi borde!
Ansa skrattar.
– Jag är nöjd med mitt liv idag.