Hedengran blev ägare till gården Topphult i Stora Åby socken dit han flyttade 1881 och var ogift hela livet.
Väckelsen kom till Stora Åby
Under 1800-talets väckelserörelse byggdes två missionshus i Stora Åby och Ödeshög runt 1860. I ett biskopsvisitationsprotokoll står bland annat om missionshusen, ” där människorna, i stället för i kyrkan sökte tillfredställelse för sina religiösa behov”. Socknen var vidsträckt och kyrkan låg längst i norr av området. Dessa missionshus godkändes därför av kyrkan och betraktades allmänt som en del av den inomkyrkliga väckelsen.
Det fanns trots detta en del som ogillade missionshusen och särskilt avig var Johannes Hedengran. Han försökte sabotera verksamheten och en gång i januari 1878, när man med en statskyrkopräst närvarande, samlades till möte i Lyckan, tog han sig dit och satte eld på ett uthus tillsammans med skaklar och annat som tillhörde mötesdeltagarna.
Häktad med frisläppt
Hedengran häktades och rannsakades vid Lysings häradsrätt men trots övertygande bevisning släpptes Hedengran, eftersom han inte ansågs ha blivit gripen på bar gärning.
En tid senare brann Stora Åby missionshus (Åsa missionshus) ned till grunden. Här fanns inga vittnen med ingen i bygden hyste något tvivel om vem som anlagt branden. Ett nytt missionshus byggdes och det står kvar än idag.
Svartsjukedrama
Det gick mycket illa för Hedengran i det långa loppet. 1892 var han 75 år och bodde fortfarande kvar på sin gård, men hade som tidigare en arrendator som skötte jordbruket. Denne sägs ha varit en ganska egendomlig person, och när någon antydde att Hedengran var intresserad av hans hustru rann sinnet på honom. I sitt upprörda tillstånd slog han ihjäl Hedengran, troligen med ett s.k. bryne. Vid förhören skall han ha varit helt stum, förklarades otillräknelig utan rättegång och togs in på hospitalet i Vadstena, varifrån han skrevs ut fem år senare, 1897.
Donerade sin egendom till Svenska kyrkan
Före sin död skrev Hedengran ett testamente där han testamenterade hela sin egendom till Stora Åby församling (Svenska kyrkan), Stiftelsen Hedengranska donationsfonden.
”Årliga afkastningen av denna donation, eger donationsförvaltarna att sjelfve eller i samråd med församlingen anwända till understöd åt behöfwande församlingsmedlemmar, hwilka icke genom lättja eller oordentligt lefnadssätt iråkat fattigdom. Skall wid förfallande behof anwändas för särskilt wälgörande ändamål. I synnerhet böra från denna donation ihågkommas så beskaffade av naturen wanlottade eller genom försumlighet wanvårdade barn, som hafwa behof av att blifwa intagna å idiothem, institut för döfstumma och blinda eller räddningshem för wanvårdade barn, att dessa må bibringas någon insigt i gudomliga och menskliga ting samt uppfostras till goda och nyttiga medlemmar i samhället; allt under förutsättning att nödiga medel saknas för dessa ändamål.”