Kyrkans symbolspråk

Helheten finns där men det är inte alltid vi ser den. Symbol på grekiska heter sýmbolon som betyder ”det sammanförda”. När man i antiken gjorde  överenskommelser, tog man en lerskärva och slog den i två bitar. Parterna tog var sin bit. Brottytan var unik, det var bara dessa två sýmbola som som passade ihop. Varje del stod för den helhet, som fortfarande fanns, men inte längre syntes. Parterna kunde legitimera sig genom sina delar som blev en helhet.

Vi har en bit av verkligheten, som vi kan se och en del av helheten som vi inte kan se. Det värdsliga och det eviga hör ihop och när delarna fogas samman är helheten återställd.

Symbolspråket har varit viktigt för kyrkan i hennes uppgift att förmedla kunskap om en verklighet som ingen kan formulera eller se. Mysteriet kan finna andra vägar till människans hjärta än orden

Det var under förföljelsetiden, som kyrkan utvecklade sitt symbolspråk. Det var nödvändigt för att de kristna skulle kunna kommunicera utan att avslöja sig för fångvaktare eller förföljare. Det första kristna tecknet var en fisk. Det var en bekännelse till Kristus.

Under den första kristna tiden fanns det många sådana hemliga tecken i symbolspråket och detta språk utvecklades även i liturgin och blev en del av förkunnelsen.

I den unga lutherdomen tog till sig liturgin med sina speciella uttrycksmedel som en form av kristen förkunnelse. Det uppstod ingen motsättning mellan predikan och litturgin.

Under 1600-talet trängde det litturgiska symbolspråket i bakgrunden av den muntliga förkunnelsen och undervisningen. 1700-talets pietism och upplysningsidéer raserade nästan helt det liturgiska sybolspråket.

Det var först under slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet som den liturgiska förnyelsen kom tillbaks både i den katolska, anglikanska och lutherska kyrkan. I Sverige kom ett genombrott efter andra värdskriget med en ny kunskap om, och en växande förståelse för det liturgiska symbolspråket och liturgin som en förkunnelseform.