I de medeltida kyrkorna fanns inga kyrkbänkar. Där fanns bara en väggfast bänk för de allra äldsta och tröttaste. Att delta i gudstjänsten stående såg man som en bild av himmelska liturgin, där änglarna och himmelens härskaror står inför Guds tron och lovsjunger utan uppehåll. Denna tanke har vi kvar idag när församlingen står upp under lovsången och evangelieläsningen.

Bänkarna kom in i kyrkan i slutet av 1500-talet när predikningarna blev längre. Man fick sitta ner i kyrkan, även om bänkarna ofta var obekväma.

Dessa första bänkar var i allmänhet slutna med dörrar i bänkgavlarna. Eftersom det fanns en sittordning i kyrkan var bänkluckorna märkta med ett nummer och/eller gårdsnamn och de främsta bänkarna hade ofta rikare dekor än bänkarna längre ned.

I början av 1800-talet blev bänkarna i kyrkorna mer öppna vilket innebar att dörrar togs bort. Detta var också ett led i uppluckringen av sittordningen i kyrkan.