Mässhake
Mässhaken är det plagg som bärs av prästen vid gudstjänster med mässa (nattvard). Under mässhaken används alba, cingulum och stola. Mässhaken är öppen i sidorna och framstycket är något kortare än ryggstycket. Den mesta dekoren finns av tradition på ryggstycket, eftersom prästen i äldre tider var vänd från församlingen under mässan då altaret var placerat invid korets östra vägg. Nu finns i många kyrkor flyttbara altare som är närmare gudstjänstdeltagarna och där prästen står vänd mot församlingen.
Mässhaken har sitt ursprung i antikens rundskurna mantel, som hörde till den romerska dräkten. Den började användas som liturgiskt plagg under 400- och 500-talet, eller tidigare. Under medeltiden fick mässhaken sin nuvarande form och var ofta tillverkad av siden eller sammet med påkostade, färgrika och utsökt broderade med bilder ur bibeln. Ofta pryddes ryggstycket även med givarens initialer och årtal. Under 1700- och 1800-talet användes nästan bara svarta och röda sammetsmässhakar med vävda silver eller guldmetallband. Dessa mässhakar kallas ibland ”psalmbokspärmar” då de var fodrade av linne som gjorde mässhaken styv.
Vid sekelskiftet 1800-1900 vaknade intresset för att förnya kyrkoskruden och textilierna blev mer utsmyckade.
Mässhakarnas färger följer kyrkoårets färger. De flesta kyrkor har minst en mässhake av varje liturgisk färg, dvs vitt, grönt, violett eller blått, rött och ibland svart.