Text och foto: Annelie Sylvan
Berith Greck Ånell svänger runt i en blommig blåsa med matchande pumps.
– Den här känningen sydde jag 1967 och den har jag dansat och haft mycket roligt i, säger hon.
Det var när hon röjde i sina klädförråd som tanken på en modevisning av 50-, 60- och 70-talsplagg väcktes, som ett inslag i vårens program i Östra Tollstads församling.
Det visade sig att hon inte var den enda som sparat gamla kläder. Hattar, pälsar, kappor, festklänningar och brudklänningar samlades in och mannekängades i församlingshemmet den 19 februari, efter den lekmannaledda gudstjänsten.
Välsytt av god kvalitet
När Livsviktigt besöker Östra Tollstads församlingshem för att prata om vad gamla plagg väcker för minnen och känslor, möter några av mannekängerna upp med ett urval av plaggen från visningen. Många av kläderna är hemsydda eller sydda av sömmerska i ateljé.
– Äldre plagg är ofta så välgjorda och tygerna är av god kvalitet, säger Annika Johansson som har sytt sina egna kläder i alla tider.
Hon har med sig en kappa som hon sydde till sin mamma 1964, av ett ylletyg för uniformer, i ofattbart hög kvalitet. Kappan har använts flitigt i decennier utan att bli sliten. Snittet är åter modernt och säkert finns det många som gärna skulle bära kappan idag.
En annan jacka hon visar är en fuskpäls från 50-talet, uppsydd hos en skräddare i Mjölby, som lagt sig vinn om varje liten detalj – även på insidan.
Vardagskläder nöttes ut
Det som sparas längst in i garderober och uppe på vindar är oftast festplagg. Sydda för något speciellt tillfälle, använda ett fåtal gånger. Vardagens plagg nöttes ut, framhåller Håkan Johansson, som bryter av mot långklänningar och pälsar i sina enkla lantbrukarkläder.
– Jag tog fram blåskjorta och blåbyxor. Under har jag en hemsydd flanellskjorta som varit Beriths pappas, berättar han.
Det är annars i trasmattor och lapptäcken som man hittar de sista resterna av blåbyxor, förkläden och vardagsklänningar.
– Hemma gjorde vi även disktrasor av uttjänta kläder, minns Håkan.
Sparat för barnen
Berith nyper i en nätt, gul långklänning som hennes mamma sydde 1965. Den bar Berith första gången som tärna på ett bröllop.
– Jag kände mig väldigt fin i den. Andra gången jag hade den på mig, träffade jag min blivande man Arne!
Bredvid den gula klänningen hänger också hennes brudklänning från 1970, med typisk empirskärning och rosett under bysten som var på modet då. Klänningen är inköpt i butik i Linköping. Men Berith har genom åren sytt väldigt mycket kläder, både till sig själv och till barnen.
– Det är inte alla kläder man kommer i längre. Konstigt det där, skrattar hon.
Men ett barnbarn har provat klänningarna och kanske kan de komma till pass någon gång i framtiden.
– Det är väl lite så jag tänkt när jag har sparat plagg, framför allt brudklänningen. Att det vore kul om barn eller barnbarn ville använda dem. Även om det inte blir så, är det roligt att visa hur mormor var klädd som ung, tycker hon.
Hattar har samlats ihop i mängder. Berith har tagit med några av sin mammas. De flesta är från 50-talet och köpta i Ödeshög. Ofta matchades hatten med kappan eller dräkten och fullbordade stassen.
– Hattarna köpte man på Gertys mode i Ödeshög. Jag har kvar flera papperspåsar från butiken. Kläderna köpte man hos Axéns, berättar hon.
Storblommig festklänning
Gunilla Johansson bär upp päls och hatt med stil. Pälscapen har tillhört en släkting till maken Håkan.
– Själv sparar jag inte på kläder. Det jag inte har använt på fem år, försöker jag nog rensa ut, säger hon praktiskt.
Anita Löfgren Ek har varken sytt i sina dagar eller sparat särskilt många klädesplagg från förr. Men en storblommig långklänning från 1976 har hon kvar i gömmorna.
– Den bar min mamma på min pappas 60-årsdag. Jag har även smyckena till, säger Anita.
En stund senare har hon bytt sina byxor och täckvästen mot långklänningen med festkänsla.
Hon mannekängar och lyfter upp kjolen över ena benet för fotots skull.
– Så här skulle nog mamma aldrig ha gjort, skrattar hon.
.jpg?DoProcessing=&w=800)