På kyrkogårdar dominerar idag två typer av vedartad växtlighet, träd i form av trädkransar som ramar in kyrkogården, och häckar som ramar in och delar upp kvarter. Utöver denna rumsskapande grönska växtet även sokitära träd och större buskar på kyrkogården
Så har det inte alltid sett ut. Det var först under 1700-talets andra hälft som träd i någon större omfattning introducerades på våra begravningsplatser.
Mot mitten och slutet av 1800-talet började man också locka in hängande och paraplyformade träd på kyrkogårdar, där de kallades sorgträd. Dessa träd blir uttryck för tidens romantiska förstärkning av det känslosamma, med nedhängande grenar som symboliserar sorgen, tårarna som rinner och ryggen som tyngs.
Även på enskilda gravar
Många av de här sorgträden har planterats som del i den arkitektoriska uppbyggnaden av kyrkogården. Hos oss i Folkungabygden har vi några sådana exemplar av björk på Malexanders kyrkogård, i form av en allé som kantar gången mellan kvarter C och kvarter D. E del sorgträd planterades också på enskilda gravar, av dödsbon eller sterbhus, utan en medventen tanke på att smälta in i den övriga kyrkogården. Med tiden har de vuxit sig stora, kanske sprängt ramarna för gravplatsens urspungliga utrymmen. Oavsett tanken bakom planteringen ger alla de sorgträd som finns kvar idag karaktär och tidsdjup åt kyrkogården.