”Vi har lärt känna nya människor”

Text: Annelie Sylvan Foto: Zandra Erikshed 

Morgonhimlen är grå men när kyrkklockorna ringer bryter ljuset fram och letar sig in i kapellet. Här börjar vi onsdagen tillsammans, och lyssnar till diakonen Lillianne Svensson, som hoppat in eftersom prästen fått förhinder, och leder oss genom gudstjänsten. Hon sätter sin personliga prägel på stunden och avslutar med en dikt som hennes mamma Ruth A Martinsson skrivit. Kyrkomusiker Ann-Sofie Fransson Bårring och vaktmästare Lars Hektor stämmer upp i Kenneth och Ted Gärdestads sång ”I den stora sorgens famn” i fint arrangemang. En nästan overkligt vacker musikupplevelse, som ger gåshud en helt vanlig dag mitt i veckan. Vi sitter kvar tysta i bänkarna. 

Sen blir det kaffe och smörgåsar och sorlet stiger.

Tillbaka i kyrkan
Många är ”stammisar” och missar inte gärna mässan med frukostfika varje onsdag. En del har varit med sedan starten för många år sedan. Andra är relativt nytillkomna. 

– Om någon inte dyker upp på sin vanliga plats i kapellet är det faktiskt så att man undrar vad som hänt, säger Anki Tergel som tillsammans med sin man Marcus tillhör ­”nykomlingarna”.

Paret har nyligen flyttat från ­Stockholmstrakten. 

– Vi sökte en lite mindre ort och föll för Boxholm. Jag har väl alltid haft en barnatro men inte varit aktiv kyrko­besökare på väldigt många år. Men nu vill jag ta upp den delen i mitt liv igen. Och här har det varit lätt att komma in i gemenskapen. Först var vi med på grillträffarna vid församlingshemmet och där träffade vi Veine som tipsade om de här onsdagsmorgnarna, säger Anki och nickar glatt mot sin bordsgranne. 

Att vara med vänner
Veine Andersson berättar att han inte missat en enda mässa med frukost sedan  2014.

– Min mor dog det året och jag började gå hit för att träffa människor. Det skulle bli ensamt annars. Här kan man prata om allt möjligt, säger han muntert.

Vid bordet sitter också Inga-Lill ­Lövgren och Birgit Eriksson. 

– Det var en vän som tog med mig hit, när jag blev änka. Det känns skönt att vara med här. Jag hör lite dåligt och då är det lätt att man isolerar sig hemma, säger Inga-Lill.

Birgit, bredvid, tar en slurk kaffe och säger med ett snett leende att hon tillhör kyrkans inventarier.

– När jag gick i pension efter ett helt liv som mellanstadielärare blev jag kyrkvärd 2002. Jag uppskattar de här frukostarna mycket och undviker att sitta på samma plats varje gång. Jag vill gärna träffa lite olika människor. Mest sitter jag tyst för jag har hörapparat och då är det svårt när många pratar samtidigt. Men det är så skönt att kunna sitta tyst med vänner, att vara i gemenskapen, säger hon.

Den som varit lärare på en liten ort är bekant med många, tillägger hon. Flera personer i kapellet har antingen varit hennes elever eller är föräldrar till elever hon haft.

Har spjärnat emot
Vid ett annat bord sitter Ankis make ­Marcus Tergel och pratar med Inga-
Lill Wass och kyrkomusikern Ann-Sofie.

– Jag är uppvuxen med en far som var prefekt vid Uppsala universitet och professor i kyrkohistoria, Alf Tergel. Han är bland annat känd för sin bok ”Från Jesus till moder Teresa – kristenhetens historia”. Men jag har spjärnat emot kyrka och tro i hela mitt liv. Fram tills nu, säger han lite  tillspetsat.

Som nyinflyttad uppskattar han det enkla och nära sociala sammanhang som församlingens mässfrukostar innebär. Som en öppen dörr vidare in i kyrkans liv, för den som vill.

– Och Boxholm som ort överraskar positivt på alla sätt. Vi trivs, säger han med eftertryck.

Som en liten familj
Inga-Lill Wass har varit med i kyrkan och aktiviteterna runtomkring ”i alla tider”, som hon säger. Under 15 år var hon anställd som församlingsvärdinna och hon har haft barntimmar och varit kyrkvärd. När det ska ordnas kyrkkaffe vid gudstjänster är hon en av krafterna bakom. I dagens gudstjänst medverkade hon och läste texter.

– Jag var först lite skeptisk till platsen, ett gravkapell, när mässfrukostarna började för länge sen. Men onsdagarna är fina. Jag kommer hit varje gång, säger hon.

Samtalen runt kaffeborden böljar hit och dit. Här avhandlas högt och lågt. Inga-Lill, Marcus och Ann-Sofie pratar om musik.

– Här tar vi vara på kyrkans resurser, skrattar Ann-Sofie och syftar på vaktmästaren Lars Hektor som hon fick upp öronen för som sångare för flera år sedan. Han sjunger ofta vid onsdagens mässor och framträder även i andra kyrkorum tillsammans med Ann-Sofie.

Hon berättar också att det inte är ovanligt att mässan i kapellet lockar så många människor att en del får sitta i trappan med sin kaffekopp efteråt.

– Det är en härlig mässa och lokalen är liten och gemytlig. Vacker. Vi som samlas blir som en liten familj. Vi ser varandra. Det är enkelt och chosefritt, säger hon.