Allmänt om remisser
En remiss ingår som en obligatorisk del i kyrkostyrelsens beredning av en fråga om en kyrkoordningsändring. Kravet gäller oavsett om förslaget har utarbetats av en utredning som kyrkostyrelsen har tillsatt eller om förslaget har arbetats fram inom kyrkokansliet. Remissförfarandet används ofta även i andra fall (än för kyrkoordningsändringar) när det finns behov av att hämta in synpunkter i en fråga. Syftet med att skicka ett förslag på remiss är normalt att kyrkostyrelsen vill få belyst vilka konsekvenser som förslaget kan få om det genomförs. En remissbehandling främjar också ett brett deltagande i debatten och är på så sätt viktig för demokratin.
Kyrkostyrelsens rätt att begära in yttranden/upplysningar från stift, församlingar och pastorat (12 kap. 3 a § andra stycket kyrkoordningen), innebär en motsvarande skyldighet för dessa organ att lämna upplysningar. För andra organ innebär remissen en inbjudan att lämna synpunkter. Kyrkostyrelsen har delegerat rätten att begära in yttranden/upplysningar till generalsekreteraren. På så vis kommer ett förslag att vara tillräckligt berett och förankrat inför att kyrkostyrelsen ska ta slutlig ställning i frågan. En motsvarande modell används även av regeringen, där de olika departementen upprättar promemorior som remitteras såsom ett led i regeringens beredning av sina ärenden.
En remiss går normalt till så att kyrkokansliet sänder ett förslag till mottagaren (remissinstansen) tillsammans med en lista över alla remissinstanserna. Vanligtvis skickas remissen till samtliga stift och ett lämpligt urval av bland annat församlingar/pastorat som därefter får tre månader på sig att skicka in sina synpunkter.
