Prylar och blickfång
Här ska rymmas så mycket. Möbler och instrument. Ibland hela orkestrar. Brudpar och dopfamiljer. Kistor. Körer inte minst. Körer gav namnet. Det hörs ju, Chorus.
Altaret i blickfånget. Altaret representerar Guds närvaro. Påminner om förbundsarken. Den stora låda med stentavlorna med budorden som israeliterna
bar med sig under sin ökenvandring undan slaveriet i Egypten.
Altaret är ett matbord
Ark betyder låda och kommer av latinets arca. Vårt altare ser onekligen ut som en låda. I moderna kyrkor är likheten med en låda inte alltid lika tydlig. Där är vanligt att altaret står mer fritt på golvet så att prästen inte behöver vända ryggen ut mot kyrkorummet utan kan stå bakom, vänd mot församlingen. Ofta har där altaret fyra ben, mer som ett vanligt bord, som ett köksbord. Köksbord signalerar måltid och berättar inte bara om kyrklig inredningstrend utan också om hur nattvardens plats och roll blivit viktigare. Låda eller inte, altaret är först och främst nattvardsbord.
Bokmärkesänglar
Tavlan på väggen bakom altaret i vår kyrka föreställer en stad. Lite osäkert vilken. Både Betlehem och Jerusalem förekommer i beskrivningar av altaruppsatsen. Vad som ser ut som bokmärkesänglar svävar över en stad. Man måste gå nära och titta noga för att se den. Egentligen är änglarna på tavlan av sorten keruber. Höga i rang i änglahierarkin enligt änglamytologin. Guds väktare. Dom vaktade t e x den nyss nämnda förbundsarken.
Runt altaret har vi altarrundeln med knäfall. Okej, den är inte riktigt rund i Fresta kyrka men ändå. När vi samlas runt nattvardsbordet är det fint att tänka på hur rundeln försvinner ut på andra sidan väggen och bildar en hel cirkel, en hel gemenskap. Där på andra sidan den östra väggen finns alla andra döpta och nattvardsfirare. Där finns de som är på andra platser, men också i andra tider. De som har levat och de som kommer att leva. En sorts minneslund ju! Tänk att vår lilla kyrka rymmer nätverk och gemenskap av kosmiska evighetsperspektiv!
Triumfkrucifixet är min favorit
Min personliga favorit är triumfkrucifixet. Det kors som är placerat i triumfbågen, det vill säga i övergången mellan långhus och kor. I Fresta sitter det förresten lite mer mitt i koret för att vara exakt. Evangelietexterna skriver om händelserna vid tidpunkten för Jesus död att ”Jesus gav upp andan” och ”då brast förlåten i templet”. Förlåten (med betoning på första stavelsen) var det tunga draperiet framför det innersta, allra heligaste rummet, dit endast prästerna hade tillträde. Genom Jesus död öppnades vägen till det allra heligaste, till Gud själv.
Kristusfiguren på korset i vår kyrka ser i sig inte särskilt triumferande ut och det är inte heller själva detta föremålet som är min favorit utan det som korset och dess placering berättar; Vägen är öppen, genom Jesus Kristus. Tung symbolik!
Text och foto: Mimmi Kilander (texten är tidigare publicerad i Församlingbladet)
