Lyssna

Natur och kultur

Natur & Kultur längs Birgittavandringen.

Att uppleva längs vägen

Frestaån

Frestaån sammanband den tidigare Älvhagssjön i norr (nuvarande Nibbletippen) med Norrviken längst i söder. Ån löper som ett öppet dike från norr genom ett större grönstråk i en öppen dalgång till mynningen i Norrviken i söder. Sista biten rinner ån genom en naturlig våtmark längs Sandavägen vilken hyser ett rikt fågelliv, framför allt med nattsångare. Det vatten som idag försörjer den nuvarande Frestabäcken kommer från Frestadalen, Brunnbymosse samt Fresta samhälle.
Områdets läge och goda tillgänglighet med flera gång- och cykelvägar gör att det är väl-använt av allmänheten för rekreation. I de norra delarna ändrar området karaktär då bebyggelsen ligger betydligt tätare intill ån.
Ån eller bäcken har tidvis mycket lågt flöde. Utloppet från Brunnby mosse är delvis kulverterat under Fresta och mynnar i Frestabäcken mittemot brukshundsklubben. I samma område finns också vackra hasselsnår.

the fresta creek

The Fresta Creek connected the former Älvhagen lake (now Nibbletippen) in the north with lake Norrviken in the south. The creek runs as an open ditch from the north passing a large green area in an open valley before reaching Norrviken in the south. The last stretch the stream flows through a natural wetland along the Sanda road which harbors a rich bird life, especially different Warblers. The water that flows in the creek today comes from the Frestavalley, Brunnby moor and the urban area in Fresta.
The area’s location and good availability with several pedestrian and cycle paths makes it frequented by the public for recreation. In the northern parts the area changes with buildings much closer to the stream.
The stream has at times very low flow. The outlet from Brunnby marsh is partly a culvert under Fresta and flows into Fresta creek opposite the dog club. In the same area you also find nice hazel thickets.

Källaren i gravhögen

Att kunna sin historia har inte alltid varit allmänhetens kännetecken. Vad vi vet intresserade man sig också ytterst lite för våra förfäders gravar och andra lämningar före 1600-talet. In till våra dagar är den stora majoriteten helt omedvetna om historien som finns att berätta om de områden människor befolkat i flera hundra, och ibland flera tusen år.
Den här gravhögen som finns i ett gravfält med fler gravar gjordes om till en jordkällare, gamla tiders sätt att kyla mjölk, smör och lagra exempelvis potatis. Kanske förstod man inte att man gjorde sin källare i en mer än tusen år gammal gravhög? Liknande exempel finns på många ställen.
Sanda gård vars jordkällare detta var finns i närheten och ägdes av Hans Frisell på 1600- talet. Han var invandrad från Skottland och stallstadsskräddare åt drottning Kristina. 1700-1742 ägdes gården av Familjen Adlerfelt där bl.a. Riksrådet Pehr Adlerfelt ingick.

The cellar in the grave mound

Knowing your history has not always been the general characteristic of people. For what we know, there was very little interest for our ancestors’ tombs and other old remains before the 1600s. Still today, the vast majority are totally unaware of the story that can be told about areas people inhabited for hundreds, and sometimes thousands of years.
This mound found in a burial ground with more graves was turned into a cellar and storage room, the old way to cool milk, butter and to store for example potatoes. Perhaps because one did not know better. Similar situations exist in many places.
Sanda farm that owned the cellar is nearby and was owned by Hans Frisell in the 1600s. He was an immigrant from Scotland and the royal stable tailor to Queen Christina. 1700-1742 the farm was owned by the The National Councellor Pehr Adlerfelt.

Sandakärret

Sandakärret är en vattensamling på en av Väsbys högsta punkter som förses med vatten ur en artesisk källa. Källvattnet har runnit fram här i årtusenden. Kanske var det vatten härifrån de första invånarna i området drack? Stenålderns människor jagade säl och fiskade. Miljön lockar till sig speciella växter och djur och är en vacker oas även för människor idag.
Sandakärrets historia är i hög grad kulturhistoria. Första utgrävningen skedde för att kunna plantera in rudor. Under 1920-talet bärgades vitmossa som torrströ åt djuren. Under 1900-talets första hälft nyttjades vattnet på sommaren till bevattning och dricksvatten till gårdens djur och vinterisen för att kyla mjölk och färskvaror under sommarsäsongen.

Alskogen i söder bidrar med sitt kväveöverskott till kärret och påverkar den annars näringsfattiga vegetationen. Alen kan binda kväve direkt ur luften. Här trivs både grönsiskor och morkullor.
Det är många arter som samsas om denna lilla skog och kärrmarker är mycket känsliga för slitage.

The Sanda marsh

The Sanda marsh is a body of water at one of Väsby highest points supplied with water from an artesian well. The spring water has flowed here for thousands of years. Maybe it was the water from here the first inhabitants of the area drank? The Stone Age people hunted seal and fish. The environment attracts special plants and animals and is a beautiful oasis for us humans.
The history of the Sanda marsh is largely cultural history. The first excavation was done to be able to plant in Crucians. During the 1920s sphagnum (moss) was collected and dried and used for bedding for animals. During the first half of the 20th century the water was used in the summer for irrigation and drinking water for farm animals and winter ice for cooling milk and fresh produce during the summer season.
The alder forest in the south contribute their excess nitrogen to the marsh and the otherwise nutrient-poor vegetation. The alder trees can fix nitrogen directly from the air. Both siskins and woodcocks thrive here.
There are many species that share this small forest and marshes are very sensitive to wear.

Önskebrunnen

Önskebrunnarnas magiska krafter har varit omtalade långt tillbaka. De har använts både för utövande av magi, förbannelser, ritualer, healing, spådomskonst och såklart till att uppfylla önskningar. Mot en mindre betalning.
Vattnet, med sin livgivande kraft var förknippat med healing och fertilitet. Brunnarna sågs som magiska portaler som andar, skyddande änglar och de döda kunde passera till vår värld genom. Vissa brunnar var förknippade med olika gudar och ibland kan man hitta trästatyer vid dem. Förmodligen avbilder av den gud som brunnen tillhörde. För att väcka brunnens krafter eller för att vinna andens gillande kastade pilgrimer ner mynt och andra gåvor till den.
När man kastade ner mynt i brunnar fanns det olika sätt att avgöra om önskan skulle gå i uppfyllelse beroende på hur myntet föll. Kvinnor kastade ner trasor i brunnarna och om tyget flöt åt söder så var deras män otrogna. Men om det flöt åt norr så var allt lugnt.
En del brunnar skulle man bada i vid vissa klockslag eller så var det viktigt att gå runt den ett antal gånger. Vissa brunnar trodde man vaktades av drakar & andra monster. Dessa var man tvungen att blidka och skydda annars kanske staden eller byn skulle drabbas av olycka. När kristendomen tog över ersattes många av de hedniska brunnsgudarna och andarna med kristna helgon.
Önskebrunnarnas populäritet är lika stor idag som då. Fontana di Trevi i Rom töms till exempel på tusentals mynt varje vecka.

The wishing well

Wishing wells with magical powers has existed way back in history. They have been used both for the practice of magic, spells, rituals, healing and to fulfill desires. For a small fee.
The water, with its life-giving force was associated with healing and fertility. The wells were seen as magical portals spirits, protective angels and the dead could pass into our world through. Some wells were associated with different gods, and sometimes you can find wooden statues at them. Probably the images of the god to whom the well belonged. To awaken the well’s force or to win the spirits approval pilgrims threw down coins and other gifts into the well.
When coins fell into wells in different ways it could
determine if the wish would come true. Women
threw rags in the wells and if the fabric flowed
south it was a sign that their husband was unfaith-
ful. But if it flowed north, all was well.
Some wells were to swim in during a specific time.
Some wells should be circled a number of times.
Some wells were guarded by dragons and other
monsters that needed protection or else the city or
village would suffer misfortune. These were forced
to appease and protect otherwise maybe the city or
village would suffer misfortune. When Christianity
took over the church replaced many of the pagan
gods and spirits well with Christian saints.
Wishing wells are still popular today. The Trevi
Fountain in Rome for example collect thousands of coins every week.

Sanda källa

Källor har alltid varit centrala för mänskligt liv. Vi är ju beroende av vatten, rent vatten för vår överlevnad. I människans historia var det vid vatten som samhällen bildades och utvecklades. I dag har vi i västvärlden rent vatten rakt in i våra hem både till vattenkran och toalett. Det är inte så länge sedan som människor behövde gå långa sträckor för att hämta vatten ur gemensamma brunnar.
Myter och folktro kring vatten och källor är också mycket vanligt. Näcken, bäckahästen eller sjöfrun är alla exempel på vattenanknutna väsen från vår kulturhistoria. Att källor upplevs som magiska eller till och med hemliga eller heliga ät inte så märkligt med tanke på den stämning som ofta omger dem. Enligt den gamla folktron var källor som hade utlopp åt norr kraftfullast. Deras flöde drog med sig allt ont och förde det mot dess rätta hemvist, åt norr som var det fördömda väder-strecket, de onda makternas käraste tillhåll.
En och samma källa kan användas för olika ändamål. Man har offrat till den för lycka och välgång, druckit av dess vatten eller badat i den för att vinna hälsa, eller man har helt enkelt utnyttjat den som en stämningsfull samlings- och festplats.
Källa används ju också för att beskriva annat värdeskapande som till exempel tillförd kunskap till en bok. När man dricker rent livgivande vatten ur en källa får både kropp och själ kraft och energi att möta livet i alla dess uttryck. Sanda källa flödar av det renaste vatten sedan århundraden, ta dig en klunk och bli en del av något större.

The Sanda spring

Springs have always been central to human life. We’re dependent on water, clean water for our survival. In human history, it was around the water that societies formed and evolved. Today we have in the western world clean water straight into our home to both the faucet and toilet. It is not so long ago that people had to walk long distances to fetch water from common wells.
Myths and folklore around water sources and is also very common. The Neck, The stream horse or Sea madam are all examples of water-related beings of our cultural history. That springs are perceived as magical or even secret or sacred is not so strange given the atmosphere that often surrounds them. Under the old folklore springs that had the
outlet to the north were the most powerful. Their flow swept away all evil, and brought it to its proper place of residence, to the north, which was the damned direction, the evil powers dearest home.
A single spring can be used for various purposes. It
has been sacrificed to the happiness and prosperity, drinking its water or bathe in it to win health, or
have simply used it as a serene gathering place and for festivities.
The Swedish word for spring is identical with
”Source” that is also used to describe other value
creation, such as input knowledge into a book.While drinking pure life-giving water from a
spring, both body and soul gets power and energy
to face life in all its expressions. The Sanda spring
flows from the cleanest waters for centuries, take a
sip and be a part of something bigger.

Järnåldersgravfältet

Gravfältet i sandaområdet består av gravar och bosättningar som delvis har undersökts i samband med bebyggelsen i området och har daterats till förromersk järnålder.
En jämförelse med tidigare 4C-analyser visar att dateringen inte står kronologiskt isolerad, då nära hälften av dateringarna från tidigare undersökningar härrörde från äldre järnålder. Ett av de hus som undersöktes är eventuellt också äldre än vad som tidigare angetts. Två prover från huset gav dateringar till romersk järnålder- folkvandringstid och inte, som tidigare angivits, till vikingatid.
Bebyggelsen vid Sanda kan antas ha rötter ned i den äldre järnåldern. En rekonstruktion av strandlinjen under mitten av 1000-talet visar att boplatserna vid Sanda har legat i anslutning till en vattenled som söderut, via dagens Norrviken och Edsviken, anslutit till Mälaren/Östersjön. Kommunikativt bör läget ha varit attraktivt. Gården/gårdarna vid Sanda kan under den äldre järnåldern ha utgjort ett hägnadslag tillsammans med de gårdar som är kända inom Odenslundaområdet i nordväst.

The Sanda iron age graves

The burial ground in Sanda area consists of graves and settlements which have been partially investigated in connection with the buildings in the area and have been dated to the pre-Roman Iron Age.
A comparison with previous 4C analysis shows that dating is not chronologically isolated, since nearly half of datings from previous investigations stemmed from the early Iron Age. One of the houses that were examined are possibly older than previously stated. Two samples from the house gave updates to Pre roman Iron age and not, as previously indicated, to the Vikingage.
The buildings at Sanda is likely to have roots down in the early Iron Age. A reconstruction of the shoreline during the middle of the 1000’s shows that settlements in Sanda has been in connection with a waterway to the south, through today’s Norrviken and Edsviken, connected to Lake Malaren / Baltic Sea. Communicative situation should have been attractive. The farm / farms in Sanda can during the early Iron Age have been a collaborating team along with the farms that are known in Odenslunda area in the northwest.

Al

Alen är en grupp arter om 25 träd och buskar i björksläktet. Av dessa är två arter mest förekommande i Sverige. Klibbalen (Alnus glutinosa) som är Närkes landskapsträd, invandrade till Sverige via Danmark under perioden 7000 till 6500 f. Kr. Den spred sig norrut utmed sjöar och vattendrag, då den till skillnad från andra träd kräver en fuktig växtplats. Gråalen (Alnus incana) som är Gästriklands landskapsträd, invandrade från Finland omkring 3000 f.Kr, ungefär samtidigt som granen kom från samma håll.
Frukterna är formade som små kottar och fröna sprids med vind och vatten. Ett flertal insekter, fjärilslarver, lavar och svampar är helt beroende av detta träd för sin fortlevnad. Den är en pionjärart som koloniserar ledig mark och formar blandade skogar genom att andra arter kan tillkomma där den växer. Trävirket som blir brunrött vid kontakt med luft, har använts till byggnadsgrunder under vatten, som material till papper och fiberskivor, som bränsle vid rökning av mat, för träsniderier och även till träskor. Kol från alen användes till det vanliga svartkrutet. Albark har länge använts som färgande växtämne för tyg och garn.
Alen rötskadas och förstörs på land, speciellt vid fuktigt klimat. Under vatten är veden däremot mycket hållbar och användes förr till vattenledningar och pålningsarbeten. Myten säger att Venedig vilar på stockar av al. Sanningen är att pålarna består av ett flertal träslag, bl a al, men också lärk, alm och poppel. Förmodligen använde man de träslag som fanns närmast tillhands. De undersökningar som gjorts av Venedigs pålar visar att flertalet tyvärr är i dåligt skick.

Alder - Alnus

The Alder tree family is a group of about 25 species of trees and shrubs. Of these, two are most abundant in Sweden. The Glutinous Alder (Alnus glutinosa) immigrated to Sweden via Denmark over the period 7000-6500 BC. It spread northwards along the lakes and rivers, which, unlike other trees requires a moist habitat. Gray Alder (Alnus incana) immigrated from Finland f.Kr around 3000BC, about the same time as the Christmas tree came from the same direction.
The fruits have the shape of small cones and seeds are dispersed by wind and water. Several insects, caterpillars, lichens and fungi are completely dependent on the trees for their survival. It is a pioneer species that colonize vacant land and form mixed forests by allowing other species to grow where it grows. The wood will turns brownish red in the air, and have been used for building foundations under water, and materials to paper and fiberboard, as fuel for the smoking of food and wood carvings and also clogs. Coal from the alder was used for the ordinary black gunpowder. Alder bark has long been used as coloring plant substance of fabric and yarn.
The alder will decay on land, especially in humid climates. Under water timber is however very strong and was once used for water pipes and piling works. Venice is said to be resting on logs of alder. The truth is that the piles or stakes consists of a plurality of wood species, including larch and alder, but also elm and poplar. They probably used the wood that was closest to hand. The investigations made by the Venice piles shows that most unfortunately, are in poor condition.

Borgby

Området kring Borgby, Harby och Smedby är kuperat med odlingsmarken uppsplittrad. Landskapsbilden är väl bibehållen och mycket lite moderna bostäder har uppförts.
Gården på kullen i öster är Borgby, hette tidigare Borby, och är Fresta sockens prästgård sedan 1400 talet då ägarens son blev kyrkoherde och fadern donerade gården till kyrkan och sonen kunde bo kvar. Den äldre prästgårdsbyggnaden brann 1837 varpå den nuvarande uppfördes. Byggnaderna är knuttimrade. Anmärkningsvärd är den knuttimrade tiondelada som finns kvar. På Borgbys ägor finns också kommunens bäst bevarade torpmiljö, Prästtorpet, som består av en enkelstuga och ett mindre uthus.
Borgby var bebyggt under yngre järnåldern. De två gravfälten vid gården med tillsammans 25 gravar utgör ättebacke från denna tid.
Bollstanäs som ligger på andra sidan Frestaån som har sitt utlopp i Norrviken just här, fick sitt namn från den herrgård som Johan Henrik Boll byggde 1794 som kallades just Bollstanäs. Herrgården brann ner på 1860-talet. 1930 invigdes Centralskolan som idag heter Bollstanässkolan och som nyligen byggdes ut. På den tiden bjöds alla skolbarn dagligen på en flaska färsk mjölk från Harby gård.

The Borgby estate

The area around Borgby, Harby and Frestas Smedby is hilly with fragmented farmland. The landscape is well preserved and very little modern housing has been built.
The farm on the hill to the east is Borgby, earlier Borby, the Fresta parish rectory since the 15th century when the owners son became the vicar and the father donated the farm to the church and the son could stay. The old rectory building burned down in 1837 after which the current was erected. The buildings are timbered. Noteworthy is that the ”tenth” timbered barn is left. A reminder of when a tenth of harvest was given to the church. On Borgbys estate is also the best kept cottage environment in the area, Prästtorpet” consisting of a single cabin and a small shed.
Borgby was populated during the Iron Age. The two burial areas at the farm with 25 tombs create the buried ancestry of the farm from this time.
Bollstanäs, located on the other side of the Fresta creek which has its outlet in Norrviken right here, got its name from the mansion Johan Henrik Boll built in 1794 that was called ”Bollstanäs”. The manor house burned down in the 1860s. In 1930 the Central School was inaugurated and today called Bollstanäs school and was recently expanded. At the time, all school children recieved daily a bottle of fresh milk from the Harby farm.

Nyckelbiotop - skogstyrelsen

Du kliver nu in i en Nyckelbiotop. Nyckelbiotoperna är en del av vår mest värdefulla natur och har en nyckelroll för bevarandet av skogslandskapets biologiska mångfald.

Många nyckelbiotoper utgör oersättliga biologiska arkiv med hotade arter som dör ut vid en slutavverkning. Många områden, även kulturpräglade skogar, har fått sin biologiska mångfald genom en bakomliggande långvarig skogshistoria – kanske med tusentals år av arters invandring och anpassningar.
Nyckelbiotoper är vanligtvis restfragment av gamla skogsmiljöer som tidigare haft större utbredning. Många arter i nyckelbiotoper har också en så kallad reliktartad utbredning, vilket betyder att de nuvarande förekomsterna utgör gamla kvarlevor. Efter en avverkning försvinner dessa arter för alltid och återkommer inte i den nya skogen som växer upp även om den så småningom får ett snarlikt utseende.
Om vi ska bevara den biologiska mångfalden är det därför helt avgörande att nyckelbiotoperna sparas och vårdas för kommande generationer. De utgör i många fall original som inte kan ersättas av framtida kopior. Våra barn och barnbarn ska i framtidens skogar ha tillgång till lika stora naturvärden som vi har i dag. Njut och var varsam när du är här.

protected key habitat

You are now entering a protected key habitat. Key habitats are part of our most valuable natural and has a key role in the conservation of forest biological diversity in Sweden.
Many key habitats are irreplaceable biological archives of endangered species. Many areas, including culture profiled forests, has received its biological diversity through an underlying long-term forest history - maybe even thousands of years of species’ migration and customizations.
Key habitats are usually the debris of old forest habitats that previously had higher prevalence. Many species of key habitats are already representatives of ancient relics. After modern forestry these species disappear forever, and will not return in the new forest that grows up even if it eventually get a similar look.
If we are to preserve biodiversity, it is crucial that key habitats are saved and cherished for generations. They represent, in many cases the original that can not be replaced by future copies. Our children and grandchildren should be able to experience forests and have access to interact with nature in the same capacity as today. Enjoy, and be cautious when you are here.

Norrviken

Norrviken är en långsträckt sprickdalssjö. Sjön är 12,5 meter djup, har en yta på 2,49 kvadratkilometer och befinner sig 4 meter över havet. Vid provfiske har en stor mängd fiskarter fångats, bland annat abborre, asp, björkna och braxen.
Sjöns tillflöden kommer från Vallentunasjön och Fjäturen, och den avvattnas till Mälaren via Edsån, Edssjön, Väsbyån och Oxundasjön i Väsby.
Vattenkvalitén i sjön präglades under stor del av 1900-talet av utsläppen från jästfabriken, som genom övergödning gynnade utveckling av blågröna alger. Än idag är detta ett problem. Då jästfabriken på 1960-talet anslöts till Käppala reningsverk förbättrades vattenkvalitén.
I norra änden ligger Sköldnora kungsgård, omnämnd bland annat av Carl Jonas Love Almqvist i romanerna Drottningens juvelsmycke och Skällnora kvarn.
Vintertid plogar kommunen en 14 kilometer lång skridskobana på sjön; speciellt under helgerna kommer många människor för att åka långfärdsskridsko.

Lake Norrviken

Norrviken is an elongated rift lake. The lake is 12.5 meters deep, has an area of 2.49 square kilometers and is located 4 meters above sea level. Exploratory fishing has caught a large amount of fish, including perch and bream.
Water flows from Lake Vallentuna and Fjäturen, and the lake is dewatered to Lake Mälaren through Eds creek, Eds lake, Väsby creek and Oxunda lake in Upplands Väsby.
The water in the lake was characterized during much of the 1900s by emissions from the yeast factory, that favored the development of blue-green algae. Even today this is a problem. When the yeast factory in the 1960s was connected to Käppala water treatment plant, the water quality improved.
In the northern end of the lake, Sköldnora demesne (a farm that the king could utilise to house, serve and feed his court while travelling), mentioned among others by Carl Jonas Love Almqvist in two of his novels.
In the wintertime the municipality prepares a 14 kilometer long natural ice skating track on the lake and especially during weekends and holidays, many people go skating.

Nyckelbiotop - skogstyrelsen

Du kliver nu in i en Nyckelbiotop. Nyckelbiotoperna är en del av vår mest värdefulla natur och har en nyckelroll för bevarandet av skogslandskapets biologiska mångfald.
Många nyckelbiotoper utgör oersättliga biologiska arkiv med hotade arter som dör ut vid en slutavverkning. Många områden, även kulturpräglade skogar, har fått sin biologiska mångfald genom en bakomliggande långvarig skogshistoria – kanske med tusentals år av arters invandring och anpassningar.
Nyckelbiotoper är vanligtvis restfragment av gamla skogsmiljöer som tidigare haft större utbredning. Många arter i nyckelbiotoper har också en så kallad reliktartad utbredning, vilket betyder att de nuvarande förekomsterna utgör gamla kvarlevor. Efter en avverkning försvinner dessa arter för alltid och återkommer inte i den nya skogen som växer upp även om den så småningom får ett snarlikt utseende.
Om vi ska bevara den biologiska mångfalden är det därför helt avgörande att nyckelbiotoperna sparas och vårdas för kommande generationer. De utgör i många fall original som inte kan ersättas av framtida kopior. Våra barn och barnbarn ska i framtidens skogar ha tillgång till lika stora naturvärden som vi har i dag. Njut och var varsam när du är här.

protected key habitat

You are now entering a protected key habitat. Key habitats are part of our most valuable natural and has a key role in the conservation of forest biological diversity in Sweden.
Many key habitats are irreplaceable biological archives of endangered species. Many areas, including culture profiled forests, has received its biological diversity through an underlying long-term forest history - maybe even thousands of years of species’ migration and customizations.
Key habitats are usually the debris of old forest habitats that previously had higher prevalence. Many species of key habitats are already representatives of ancient relics. After modern forestry these species disappear forever, and will not return in the new forest that grows up even if it eventually get a similar look.
If we are to preserve biodiversity, it is crucial that key habitats are saved and cherished for generations. They represent, in many cases the original that can not be replaced by future copies. Our children and grandchildren should be able to experience forests and have access to interact with nature in the same capacity as today. Enjoy, and be cautious when you are here.

Sköldnora

Sköldnora Kungsgård hette tidigare Skällnora och namnbytet gjordes av kyrkoherden i Hammarby och Fresta Martin Aschaneus i början av 1600-talet. Kungsgårdar var gårdar som kungen hade till sitt förfogande för att bo, äta och hjälpa kungen och hans följe när de var på resa.
Sköldnora finns tidigast nämnt 1276. Gården förvärvades 1296 av Birger Persson, far till den Heliga Birgitta och här kan Birgitta ha fötts och levt sina unga år. Sköldnora ärvdes av Birgitta vid faderns död och testamenterades 1389 till Vadstena Kloster två år innan Birgittas helgonförklaring. Birgittas barnbarn refererar 1396 till Skällnora som sitt ”rätta möderne”.
På medeltiden låg bebyggelsen troligen mellan nuvarande Täbyvägen och Kvarnviken. Senare flyttades bebyggelsen till udden i Norrviken. Det är den huvudbyggnaden som är avbildad i Erik Dahlbergs bok ” Svecia Antiqua et hodierna”. Byggnaden förföll och revs 1718. Materialet återanvändes dels vid Stockholms slotts nybyggnad. Ett nytt corps de logi ritades av arkitekten Carl Hårleman och byggdes på platsen där det gamla slottet legat och blev klart 1741.
Sköldnora Kungsgård är idag ett byggnadsminne. Från 1901 bebos Sköldnora av familjen Lettström. Sköldnora är också känt genom berättelsen ”Skällnora Qvarn” (1838) av Carl Johan Love Almqvist, ansedd som en av de första kriminalberättelserna i Sverige, inspirerad av Edgar Allan Poe.

The Sköldnora estate

Sköldnora Demesne was previously named Skällnora and the change was made by Martin Aschaneus in the early 1600s. “Demesne” means royal farms that the king could utilise to house, serve and feed his court while travelling.
Sköldnora is first mentioned in 1276. The estate was acquired in 1296 by Birger Persson, father of St. Bridget of Sweden and she was likely born here and spent her early years in the area. Sköldnora was inherited by Bridget when her father died in 1327 and was later given to the Vadstena convent. Bridget grandchildren refers in 1396 to Skällnora as their ”correct motherhood”.
In the Middle Ages, the Skällnora farm was probably located between the current road to Täby and the water in Lake Norrviken. Later the buildings were moved to the cape in Norrviken. It is this main building which is depicted in Erik Dahlberg’s book ”Svecia Antiqua”. The building fell into disrepair and was demolished in 1718. The material was reused and partly at Stockholm castle construction. A new corps de logis was designed by architect Carl Hårleman and built on the site of the old, and was ready in 1741.
Sköldnora is now a protected building. From 1901 Sköldnora is owned by the family Lettström. Sköldnora is also known from the story ”Skällnora Qvarn” (1838) by Carl Johan Love Almqvist, considered one of the first detective stories in Sweden, inspired by Edgar Allan Poe.

Utsikten

Du står nu över 40 meter över havsytan på en av Väsbys högsta punkter. För tusentals år sedan var hela detta landskap en skärgård där platsen du nu står på var en av flera öar befolkade av dåtidens fiskare och bönder.
Sjön Norrviken användes ända in på 1900-talet för transporter mellan Väsby och Rotebro fram till att landsvägarna förbättrades och ersatte sjövägen.
Bollstanäs som skymtar på andra sidan Kvarnviken bestod inledningsvis av ett stort antal handelsträdgårdar som successivt fått lämna plats åt bostäder.
För 60 år sedan bodde det bara några tusen innevånare i Väsby. 2017 är Väsby en medelstor stad med nästan
45 000 innevånare och fler flyttar in. 2040 spås 63 000 Väsbybor.
Ibland kan man luras att tro att saker kan förbli oförändrade, medan sanningen är att allt omkring oss är i ständig förändring och att vi ibland bara har svårt att se förändringarna på den korta tid vi kan överblicka.
Vad blir nästa viktiga förändring som sker i vår tid?
Vad försöker du ändra på för framtiden?

The view

You are now more than 40 meters above sea level on one of the highest points in Väsby. Thousands of years ago, this whole area was an archipelago where the place you are standing was one of several islands inhabited by contemporary fishermen and farmers.
Lake Norrviken was used until the early 1900s for transport between Väsby and Rotebro until the roads were improved and replaced the waterway.
Bollstanäs looming on the other side Kvarnviken consisted initially of a large number of commercial gardens that gradually have given way to housing.
60 years ago only a few thousand people lived in Väsby. In 2017 Väsby is a medium sized town with almost 45,000 inhabitants and more are moving in.
Sometimes you can be fooled to think that things can remain unchanged, while the truth is that everything around us is constantly changing, and sometimes we just have trouble seeing the changes in the short time we can foresee.
What will be the next important change taking place in our time?
What are you trying to change in the future?

Folktro

Livet idag är annorlunda än det var förr i tiden. I dag bor mängder av oss i tätorter och lever inte längre i skog, bland berg eller i skärgårdar. Detta gör att vi inte har samma dagliga kontakt med naturen, vi lever inte med ljus och mörker, vi odlar inte vår egen mat, medicinerar oss inte lika ofta med naturens resurser, vi lyssnar, iakttar och fantiserar inte om naturen med samma inlevelse som man gjorde förr. Känslan för mystik och magi får inte samma utrymme som tidigare.
Vi har också fått en vetenskapligare syn på vår omgivning än vad man hade tidigare. Vi vet mer om djuren, växterna och jordens förutsättningar. Detta medför att en del människor har förkastat den gamla folktron, men däremot tror man på andra saker. Vad som kan ge tur eller varför inte ufon?
Mycket av det gamla lever fortfarande kvar hos många av oss. Vissa tror på stundande lycka när vi hittar en hästsko eller en fyrklöver. Många spottar för svarta katter och går inte under stegar, för att förhindra olyckor. När väldiga stenblock ligger nära kyrkor finns ofta historier om jättar och troll som kastat dem för de inte stått ut med kyrkklockorna, ett påhitt såklart, men historierna berättas än och vid jul är vissa ivriga att sätta ut gröt till tomten.
Folktro och skrock har funnits i alla tider och många saker har satt spår i vårt samhälle idag. Har du själv nåt liknande du tror eller inte vågar sluta göra för du inte vet vad som skulle kunna

Popular belief

Life today is different than it was in the past. Today most of us live in urban areas and no longer in the forest, in mountains or in the archipelagos as our ancestors did in the past. This means that we do not have the same daily contact with nature, we do not live with light and dark, we do not grow our own foods, medicate ourselves as frequent with natural resources, we don’t listen, observe and fantasize about nature with the same passion that people once did. Our sense of mystery and magic is not as active as before.
We’ve also got a more scientific approach to our environment than we had then. We know more about animals, plants and the earth potential. And this means that some people have rejected this, with folklore, but believe in other things. Many of the old beliefs still remain with many of us. Some believe it means luck when we find a horseshoe or a four-leaf clover. Many spits to black cats and some avoid walking under ladders, to prevent accidents. When we see huge bolders located near churches we have often heard stories of giants and trolls who threw them for not putting up with church bells, a figment of course, but the stories are still told, and at christmas many put out some porridge for ”Tomten” .
Folklore and superstition have existed in all times and many things have left traces in our society today. Much was about respect and revere of nature and the living and perceiving the magic and the community with nature that we are part of. Do you have anything similar that you believe? Perhaps something you don’t dare to stop doing since you do not know what could happen?

Storskogen

Den här skogen kallas på gamla kartor för Storskogen. Det är precis en sådan plats man förr i tiden varnade barnen att gå ut i. Här bodde skogsrån, vittran, trollen, älvorna och andra väsen. Men var finns de nu? Kanske har trollen förstenats av solens strålar och blivit stora stenblock. Hur ska man annars förklara de enorma bumlingar som finns på oväntade ställen?
Troll fanns förresten i en mängd olika former. I vissa delar av landet var de inte alls de fula och hemska varelser utan oerhört vackra människor i färggranna och tjusiga kläder som levde i skogen.
Ett skogsrå känner du igen på att det är en vacker, oftast lättklädd varelse, som har en ihålig rygg och en svans. Så möter du en halvnaken person i skogen ska du försöka få dig en titt på personens rygg. Då vet du om du har med ett skogsrå att göra eller inte.
Det alla skogens väsen har gemensamt är att de vill oss människor något. Antingen vill de lära oss något om hur man tar hand om naturen, eller så vill de få oss att lämna en plats ifred. Och alla är inte snälla, tvärtom var det många varelser i skogen som ville oss illa, som näcken som kunde lura ner oss i en tjärn med sitt fiolspel.
Många av sagorna om skogens väsen var för barn, för att skrämma dem så de inte vågade sig för långt in i skogen, för att lära dem undvika andra farliga platser som sankmark och raviner och för att lära dem ha respekt för naturen och de som bodde där. Sagor var också ett sätt att förklara varför naturen betedde sig som den gjorde, varför skörden vissa år gick förlorad eller varför djuren på gården plötsligt var oroliga. Om man höll sig väl med skogens alla väsen så lät de oss vara och ibland hjälpte oss.
En gång för inte alls så längesen stoppade skogsväsen en väg genom en skog i dalarna. Invånarna vägrade låta anlägga en väg där det var tänkt – för skogen tillhörde dem, och de vågade man inte stöta sig med, och vägen byggdes aldrig.
Så visst finns skogens väsen omkring oss än idag. Öppna dina sinnen och försök se och fantisera vad dina förfäder och förmödrar trodde sig se här i skogen. Är det så att en och annan vätte fortfarande lurar här? Det gäller kanske bara att titta med rätt ögon?

The big forest

This forest is called the big forest on old maps. It is just such a place children were warned to go out in. Here lived elves, giants, trolls, nymphs and other beings. But where are they now? Perhaps the trolls were petrified by the sun’s rays and became large boulders. How else to explain the enormous stones found in the most unexpected places?
Troll were not always ugly and horrible creatures, sometimes incredibly beautiful people in colorful and fancy clothes who lived in the forest.
A forest nymph was recognize by its beautiful, often scantily clad apperance. She has an opening in her back and a tail. So if you meet a person half-naked in the woods, try to get a look at the person’s back.
All forest beings have in common that they want us people something. Either they want to teach us something about how to take care of nature, or they want us to leave the place alone. And not everyone is nice, on the contrary, there were many creatures in the forest who were ready to hurt us, as the Neck that could fool us into a stream with his violin playing.
Many of the tales of the forest’s was to scare children so they wouldn’t venture too far into the forest, to teach them to avoid other dangerous places marshes and canyons, and to teach them to have respect for nature and all living things. Tales was also a way to explain why nature behaved as it did, why the harvest in some years was lost or why the animals on the farm was suddenly worried. If you upheld a good relationship with the forest beings they would let us be and sometimes even help us.
A time not so long ago these creatures of the forest stopped a road through a forest in Dalarna. Residents refused to build a road where it was intended - for the forest belonged to the forest beings, and they dared not offend them, and the road was never built.
So surely the forest beings exist still today. Open your mind and try to see and imagine what your ancestors thought they saw here in the forest. Is there an occasional gnome still lurking here? Perhaps it is a matter of which perspective you apply?

Tall

Tallen kom till Skandinavien omkring 7500 f.Kr. som det första av de stora barrträden. Den växte då troligen tillsammans med asp, björk, rönn och sälg i mellersta Sverige. Den art av tall som växer i de nordligaste delarna av Sverige kan ha kommit österifrån ca 1 000 år senare. Tallen är idag Härjedalens landskapsträd. Dess höjd når över 30 meter. Tallen är känd för sin oerhörda rikedom på ståndarmjöl, som under blomningsperioden täcker mark och vattensamlingar i skogen. Genom undersökningar vid svenska fyrar har man funnit att barrträdspollen förs av vindarna tiotals mil ut till havs.
Tallen har en pålrot och trivs på nära nog all slags mark. Lingon och renlav är karaktärsväxter för den högväxta, ljusa tallskogen. På myrar blir tallen dvärgartat liten och kallas martall. I folktron tänkte man att maran hade ridit trädet, därav namnet.
Tallen kan bli mycket gammal. Den äldsta tall som påträffats i Sverige var en tall på Hornslandet som 2004 var 757 år gammal. Tallen är näst granen det vanligaste trädet i den svenska skogen. Virke från tall kallas furu. Byggindustrier använder byggnadsvirke samt träfönster, dörrar, panel och lister av furu. Tallved med mycket kåda, tjärved, används för tillverkning av tjära och terpentin.
Nya årsskott, tallstrunt, kan ätas från maj till juni. Tallstrunt användes också som naturläkemedel: Skotten kokades och ångorna andades in. Det verkade mot slemhosta och luftrörskatarr. Tall är en av de viktigaste vilda växterna i en överlevnadssituation. Förr användes innerbarken till barkbröd. Kådan är antiseptisk och är även bra mot vissa svampinfektioner.

Pine-Pinus sylvestris

The Pinetree came to Scandinavia around 7500 BC as the first of the big evergreens. It grew then probably with aspen, birch, rowan and willow in central Sweden. The species of pine tree that grows in the northernmost parts of Sweden may have come from the east about 1000 years later. Its height reaches over 30 meters. Pine is known for its tremendous wealth of pollen, which during the flowering period covers the land and watersin the woods. Through pollen studies at the Swedish lighthouses, it has been discovered that it is carried by the winds hundreds of kilometers out to sea.
Pine trees have a taproot and thrive in almost any kind of ground. Lingonberries and reindeer moss are common plants in the tall, bright pine forest. In the marshes the pine turns small and are called dwarf pine.
Pine trees can become very old. The oldest pine tree found in Sweden was a pine on Hornslandet which in 2004 was 757 years old. The pine tree is the second most common tree in the Swedish forest. Wood of pine is called “furu”. Construction Industries uses lumber and wooden windows, doors, panels and moldings of pine. The pine wood with much resin, tar wood, is used for the production of tar and turpentine.
New shoots, can be eaten from May to June. Pine shoots were also used as natural remedies: The shots were boiled and the vapors are inhaled to cure mucus cough and bronchitis. Pine is one of the most important wild plants in a survival situation. Formerly people also used the inner bark to bark bread. The resin is antiseptic and is also good against certain fungal infections.

Vägskäl & Vägsjäl

Ja, läs rubriken igen! Den är inte felstavad. Att pilgrimsvandra handlar väldigt mycket om just vägens och själens samspel. På en pilgrimsvandring vårdar du både kropp och själ. Samtidigt stillar du din nyfikenhet. Vem möter du bortom vägkröken, och inom dig?
Att vi just här korsar vägen mellan Täby och Väsby ger oss ett tillfälle att fundera över våra egna vägval i livet och kanske val vi står inför just nu. Tar vi den breda vägen eller den väg som är smalare och mindre använd? Att reflektera och begrunda alternativen, och kanske få flera är ofta något som blir resultatet av att ge sig ut på promenad, även om man kommer tillbaka till samma ställe. Att vandra är också ett fantastiskt sätt att uppleva naturen, få motion och koppla av i vardagen. Upplevelsen förstärks när man vandrar tillsammans med andra.
Hjalmar Gullberg beskriver känslan i dikten ”Människors möte”
Om i ödslig skog ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte vara befrielse nog.
Giva om vägen besked, därpå skiljas ifred:
sådant var främlingars möte enligt uråldrig sed.
Byta ett ord eller två gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte borde vara så.

Crossroads

You have just reached a crossroad. A pilgrims walk is very much a combination of a body and soul interaction. A pilgrimage nurture both body and soul. And perhaps feed your curiosity? Who will you meet along the road, and within yourself ?
We are crossing the road between Täby and Väsby here and this gives us an opportunity to reflect on our own crossroads in life and perhaps some important choices you face right now. Do we take the wide road or the road less trevelled?
To reflect and ponder options, and maybe get more alternatives is often a result of a good walk, even if we comes back to the same place we started. Hiking is also a fantastic way to experience nature, get exercise and relax in everyday life. The experience is enhanced when you walk together with others.
Hjalmar Gullberg describes the feeling in the poem
”Human encounter” (free translation)
If in the lonely forest anxiety prevail
a volatile encounter could change the tale
Give some directions, then part in peace
A strangers ancient rule that never cease
To exchange a word or two, lightens your shoe
All human encounters could hold this true.

Harby gård

Harby gård har gamla anor. Fornlämningarna och gravområdena vittnar om att platsen varit bebyggd under lång tid av förhållandevis många människor. Gården ligger strategiskt på vägen mot Skålhamra och har varit en viktig knutpunkt för genomfartstrafik historiskt.
Harby kommer av Harg som betyder stenaltare där man kan ha offrat till sina forntida gudar. Harby har tre gravfältsgrupper från yngre järnålder som tillsammans består av sju gravfält som vardera omfattar mellan ca 20 och drygt 60 gravar. Det är ovanligt med så täta gravanläggningar.
1629 donerade kronan Harby till Hans Flörich som lät uppföra en ståndsmässig bebyggelse på gården som fick säterifrihet 1631. År 1693 återgick egendomen till kronan och blev löjtnantsboställe under Livregementet till häst. Harby tillhörde in på 2000 talet fortfarande kronan men har nu övergått i privat ägo.
Den nuvarande huvudbyggnaden är från 1749. Med undantag för en tillbyggd veranda i sen 1800-talsstil har huset sin enkla 1700-talskaraktär väl i behåll. Tre runstenar finns bevarade på gårdens mark. Du hittar två av dem om du följer vägen österut mellan gårdens hus.

Harby farm

Harby farm has ancient roots. The remains and burial areas testify that the place has been populated over a long period by relatively many people. The farm is strategically located on the road to Skålhamra and has been an important hub for passing traffic historically.
The meaning of Harby comes from ”Harg” meaning stone altar where one can have sacrificed to their Norse gods. Harby has three graveyards groups from the late Iron Age, which together consist of seven burial sites each comprising between about 20 and about 60 graves. It is unusual with such frequent grave sites.
1629 the crown donated Harby to Hans Flörich who ordered the construction of a county building in the yard that got ”manor freedom” in 1631. In 1693 the property reverted to the Crown and became lieutenant’s residence for the Mounted Life regiment. Harby belonged to the crown well into the 2000s but is now privately owned.
The main building is from 1749. With the exception of the added veranda in the late 1800’s style, the house has its simple 1700s character well intact. Three rune stones are kept on the farm land. You can find two of them if you follow the road east through the farm buildings.

Harbys runstenar

Det finns tre runstenar på Harbys ägor. Dessa omtalar att mor och son, Gillög och Illuge, reste stenarna efter Björn, en nära släkting. De upplyser vidare att en brobank ”Harby ör” byggts och en gravhög uppförts till minne av den döde.
Brobanken byggdes över den bäck som rinner söder om Harby och mynnar ut i Norrviken. Två av stenarna finns kvar på den plats där brobanken funnits. Den ena av dessa är dock fragmenterad. Vid Fresta kyrka finns ytterligare en runsten (U 255) som att döma av texten också ursprungligen stått vid denna brobank. Även den sten som står uppe vid boningshuset kan sannolikt ha varit placerad vid brobanken och den hög som omtalas kan kanske ingå i gravfältet söder om vägen.
Vägen som löper förbi dessa runstenar och gravfält är förmodligen en rest av den vikingatida förbindelsen med Skålhamra. Det finns vidare en uppgift om att det funnits ytterligare en runsten i byn men att denna sprängts (U 270). Dess text omtalade att den döde som förärats stenen varit i Grekland. Eventuellt kan något av de inmurade fragmenten i kyrkan härröra från denna försvunna sten.

The rune stones in Harby

There are three rune stones on the Harby farm. They mention that the mother and son, Gillög and Illugi, erected stones after Bjorn, a close relative. They state that a bridge bank ”Harby ör” and built a mound erected in memory of the dead.
The bridge bank built over the stream that flows south of Harby and flows into Norrviken. Two of the stones is left at the place where Brobänken existed. One of these is fragmented. At Fresta church is another rune stone (U 255) which, judging by the text also originally stood at this bridge bank. Even the stone that can be found by the main house is likely to have been placed at the bridge bank and the mound mentioned might be part of the burial ground south of the road.
The road that runs past these rune stones and burial ground is probably a remnant of the Viking time connection with Skålhamra. There is also an indication that there has been another rune stone in the village but that that it was blasted to pieces (U 270). Its text talked abount the dead who had been in Greece. Possibly one of the walled fragments of the church originate from this missing stone.
Främjaretorpet

Foto: Arkiv Upplands Väsby kommun

Främjartorpet

Denna lilla oansenliga stuga är i stort sett oförändrad utvändigt sedan den byggdes 1838. Kronan sökte genom påbud från 1500-talet att förmå socknarna att bygga fattigstugor. 1686 års kyrkolag rekommenderade instiftandet av fattigstugor och 1734 blev detta tvingande. Frestas gamla fattighus var redan 1838 uttjänt och då byggdes den nuvarande stugan vid gamla Frestavägen. Den fungerade som äldreboende/serviceboende ända in på 1970-talet.
Idag är den känd som Främjartorpet eftersom Friluftsfrämjandet har aktiviteter här. År 1844 berättar mantalslängden att här fanns åtta fattighjon inhysta, varav tre minderåriga barn.
Fattigvården i Sverige förbättrades avsevärt 1918 i den nya fattigvårdslagen där bland annat fattigvårdsauktioner förbjöds. 1924 kom en ny barnavårdslag men reglerna för fattigvården förblev dock förhållandevis stränga, och först 1945 fick de som tog emot fattigvård fulla medborgerliga rättigheter.
I Fresta strax söder om Främjartorpet har även funnits ett ålderdomshem som brann ner den 15 februari 1947. Det låg söder om Smedstorpsåkern. Sju åldringar miste livet i branden och det finns en minnessten vid Fresta kyrka.

the old poor house

This little unassuming cabin is largely unchanged externally. since it was built in 1838. The crown sought by decree from the 1500s in Sweden to persuade parishes to build poor houses. The Church Law of 1686 recommended the institution of poor cottages, and in 1734 this became mandatory. Fresta old poor house was already obsolete in 1838 so they built the current house along Frestavägen. It worked as a care home until the early 1970s.

Today it is known as Främjartorpet since Friluftsfrämjandet have activities here. In 1844 the population register says that here was eight paupers housed, including three minors.
Poor relief in Sweden improved significantly in 1918 with the new Poor Law which included the ban of poor care aucttions. 1924, a new child-care regulation was passed but the rules for poor relief remained relatively strict, and only in 1945 were the recipients of poor relief given full rights as citizens.
In Fresta and just south of Främjartorp there was also an old retirement home that burned down on February 15 1947. It was south of the Smedstorp field. Seven elderly people died in the fire and there is a memorial stone at Fresta church.

Gravröset på höjden

De första människorna i Fresta rörde sig i ett skärgårds-landskap. Landet reste sig efter hand över Bottenhavets yta och vid mitten av bronsåldern, för 3000 år sedan, hade strandlinjen hunnit ungefär till den nuvarande 15-metersnivån. Då hade större delen av Frestas höjder torrlagts; bara norra delen bestod av en grund flad. Platsen där dagens Främjartorpet ligger utgjorde en sydvänd strand till en havsvik.
Gravröset på bergknallen i skogen är ett bronsåldersröse som är en av de första lämningar som finns från bosättningar i området. På denna tid växelodlade man och flyttade runt sin bosättning för att få bete och bättre skördar. Området markerades ofta genom gravrösen på höjder i området som samtidigt fungerade som gränsmarkeringar. Flera liknande rösen finns i Väsby. Sådana rösen kan också ha haft religiös eller rituella funktion till exempel i samband med begravningar. Smycket som avbildas har hittats i grannskapet och föreställer troligen ett eldstål och en anka i brons. Smycket har reproducerats och finns till försäljning vid Gunnes gård.
Klimatet var vid denna tid betydligt varmare än dagens och behov fanns nog inte av särskilt hållbara bostäder. Men efterhand vek värmen och klimatförsämringen kulminerade under äldre järnåldern, ca 500 f Kr (kanske likt Eddans ”fimbulvinter”). I trakter där grunda vikar omvandlats till bördiga ängar fann järnålderns människor så småningom sin försörjning och nu behövdes fasta boplatser för värme, skydd och vinterförvaring av djurfoder.

The cairn on the hill

The first people in Fresta lived in an archipelago. The land rose gradually out of the Baltic Sea and in the middle of the Bronze Age, 3,000 years ago, had reached the shoreline approximately to the current 15 meter level. Most of the Fresta area was drained then; only the northern part consisted of a lower flat area. The place where the old poor house is located was at this time a south facing beach to an ocean bay.
The the grave cairn on the hill in the woods is from the Bronze Age. It is one of the first remains found from settlements in the area. At this time, the farming and grazing moved around along with their housing to get better conditions to survive. The area was often marked by grave cairns on the heights in the area. The cairna also served as boundary markers. Several similar mounds are found in Väsby. Such cairns may also have had religious or ritual function, for example, in connection with funerals. The pendant pictured below was found in the neighborhood, and depicts a fire steel and a duck in bronze. The necklace has been reproduced and is available for sale at Gunnes farm.
The climate at that time was much warmer than today and housing needs were probably not particularly difficult to meet. But gradually the climate changed during the early Iron Age, about 500 BC. In areas where shallow bays had been transformed into fertile meadows many found a way to support themselves and now needed permanent settlements for warmth, shelter and winter storage of animal feed.

gran

Granen är Sveriges yngsta barrträd och kan bli 60 meter hög och över 400 år gammal. I varmare områden blir den sällan över 200 år och avverkas ofta långt tidigare. Granen tros ha kommit till Skandinavien via Finland från Ryssland omkring 3000 f.Kr. Det dröjde till ca 500 e.Kr. innan Småland fick sina granskogar. Granen är Medelpads landskapsträd.
Granen bildar på många platser skogar som är mycket skuggrika. Den växer upp inne i en redan sluten skog och om inte en stor störning som till exempel brand, storm eller översvämning stör och skapar förutsättningar för andra trädslag fortsätter granskogen att tränga ut exempelvis ek och tall. Granens utseende beror delvis på jordmån och växtens läge och växtsättet ger träden olika karaktär trots att de hör till samma art.
I vissa delar av världen är det vanligt att man tar in granar i sina hem som prydnad under julen. I hela Norden användes förr gran till harts, tuggkåda, till att ge god lukt i rum, som krydda till viltkött, vid garveri, och till golvtiljor. Granskotten är goda att äta när de är späda. Gran är inte det bästa materialet för ved eller kol, eftersom träet sprakar och elden aldrig kommer upp i riktigt höga temperaturer. Samerna använde gran för båttillverkning. Gran användes farmaceutiskt i plåster och tuggkådan ansågs både rena tandköttet och lindra skörbjugg.

Spruce - Picea abies

Spruce is Sweden’s youngest conifers that can grow to 60 meters high and over 400 years old. In warmer areas it rarely becomes over 200 years old, but is often harvested much earlier. The spruce is believed to have come to Scandinavia via Finland from Russia around 3000 BC It was not until about 500 AD before Småland got their spruce forests.
The spruce forms forests that are very shady. It thus grow up inside an already closed forest and if not a major disturbance such as fire, storm or flood disrupts and creates conditions for other tree species, spruce continues to crowd out species such as oak and pine. The appearance depends partly on the soil and the plant location and this gives a different look even though it is the same species.
In Scandinavia it is common to take the spruce into your home for Christmas. In all the Nordic countries the spruce resin is used, chewing resin, to give a good smell in the room, as seasoning for wild game meat, in the tannery, and to floors. The fresh shoots are good to eat. Spruce is not ideal for fire wood or coal, the wood keeps crackling while burning and fire never comes up in really high temperatures. The indigenous population in Sapmi used spruce for boats. Spruce is also used in pharmaceutical patches and the chewing resin both to clean the gums and relieve scurvy.

Fresta gård

Att människor tycker att Frestaby är en bra boplats är inte nytt. Själva namnet Fresta svallrar om det. Slutstavelsen ”-sta” tyder på medeltida eller äldre härkomst med betydelsen ”boställe” medan förstavelsen ”Fre-” bör ha hedniskt ursprung i samband med fruktbarhetsgudinnan Freja eller Frö. Namnet Fresta kan därför uppfattas som Frös gård, en gård med kultplats för denne gud. Tidigare skrivformer är t ex Fraesta (1291-1479), Frestada (1500-tal) och på 1700-talet Frädsta, Frejestad eller Frästa. Beträffande uttalet av Fresta ska det uttalas som verbet ”fresta”.
Fresta gård är den gård som fått ge namn åt både socknen och kommunen som fanns fram till 1952. År 1790 omtalas Fresta som by med tre gårdar – Norrgård, Södergård och Mellangård. Huvudbyggnaden i den nuvarande gårdsbebyggelsen byggdes 1840-talet av greve Fredric Gyllenborg på Torsåker, känd som politiker i hattpartiet och gården var då ensamgård. Sidoflyglarna är tillbyggda på 1960 talet.
Gården hade tidigare vid sin sida en större bäck som rann från Älvsjön och bildade en fors som vid högvatten var så stark att den drev en skvaltkvarn som omskrivs redan på 1400-talet och som drevs av gården. Älvsjön sänktes 1,8 meter år 1863 och kallas idag för Brunnby mosse men fortfarande kan man se resterna av älvfåran bredvid Fresta gård. När möjligheten att mala säd försvann byggdes väderkvarnen på kvarnberget i Fresta-Ekeby – en stor kvarn med sex vingar som malde säd ända in på 1940-talet. På slutet kördes kvarnen med el. Mellan kyrkan och Fresta gård ligger också det gravfält som tillhör gården vilket visar att platsen varit brukad av människor och bebodd redan under yngre järnålder.

The Fresta farm

That people find Frestaby a good place to live is not new. The name itself Fresta tells us this. The final syllable ”-sta” suggests medieval or earlier origin meaning ”homestead” while the prefix ”Fre-” should have pagan origin in connection with the fertility goddess Freya or Frö. The name Fresta can therefore be perceived as Frejas farm, a farm with a cult of this god. Previous written forms are Fraesta (1291-1479), Frestada (1500s) and in the 1700s Frädsta, Frejestad or Frästa. Regarding the pronunciation of Fresta it should be pronounced like the verb ”to tempt” in Swedish.
Fresta farm is the farm that lent its name to both the parish and the municipality that existed until 1952. In 1790 Fresta village had three farms. The main building of the existing farm buildings built in the 1840s by Count Fredric Gyllenborg on Torsåker, known as a politician in the hat party and the farm was then a single farm. The wings on the side of the main buildning was added in the 1960’s.
The farm had previously on its north side a larger stream that flowed from Älvsjön and formed a torrent that at high tide was so strong that it could drive a watermill described already in the 1400’s and was operated by the farm. When the lake Älvsjön (known today as Brunnby mosse) was lowered 1,8 meters in 1863 the mill was no longer functional but you can still see the remains of the river channel next to Fresta farm. Between the church and Fresta farm is also the burial ground belonging to the farm which shows that the site has been farmed by humans and inhabited as early as the Late Iron Age.

Trädet i graven

Det träd som växer här i gravhögen från vikingatid slår sina rötter djupt i historien. I den nordiska mytologin heter livets träd Yggdrasil. Det är en ask som sträcker sig över alla världar och som har grönskat sedan tidernas början. Trädet växer från tre rötter som alla sträcker sig till varsin källa. Den första ligger i det mörka Nifelheim, där ormen Nidhögg ihärdigt tuggar på roten. Ekorren Ratatosk springer längs stammen för att lämna fientliga meddelanden från örnen Hräsvelg i Yggdrasils krona som ligger i fejd med varandra. Höken Väderfjölne sitter mellan ögonen på örnen som skapar vind genom att slå med vingarna. Där finns också tuppen Gullinkambe eller Gyllenkam som håller reda på natt och dag.
Den andra roten finns vid Mimers brunn i Jotunheims utkant. Där har jätten Mimer sin hemvist och hans brunn är visdomens källa. Mimer dricker själv ur den varenda dag och därför har han mycket vishet och också kunskap om allt som kommer att ske.
Den tredje och sista roten ligger vid Urdarbrunnen i Asgård, där de tre ödesgudinnorna bor. Deras namn är Urd, Verdandi och Skuld och varje dag vattnar de roten med vatten ur brunnen. Det är på denna plats som gudinnorna spinner världens och människornas öden.
Fyra hjortar betar på Yggdrasils krona. De har fått namnen Dain, Dvalin, Duneyr och Dyratror. Bredvid dem betar geten Heidrun på samma krona. Från hennes juver strömmar förevigt det klara mjödet, som gudarna livnär sig på.

The tree in the grave

The trees that grow here in the tomb mound strikes its roots deep in history. In Norse mythology, the tree of life is called Yggdrasil. It is an ash tree that extends over all worlds and which has budded since ancient times. The tree grows from three roots that extends to three springs. The first lies in the dark Nifelheim, where the serpent Nidhogg diligently is chewing on the root. The squirrel Ratatosk runs along the stem to leave hostile messages from Hräsvelg, the eagle in Yggdrasil’s crown that is challenging the serpent. The hawk Väderfjölne sits between the eyes of the eagle that creates wind by beating its wings. There is also the cock gullinkambi or Gyllenkam which keeps track of night and day.
The second root is the well of Mimir in Jotunheim. There, the giant Mimir has his residence and his well gives wisdom. Mimir drinks from the well every day and therefore has much wisdom and knowledge of everything that will happen in the world.
The third and final root is at Urðarbrunnr in Asgard, where the three goddesses of destiny live. Their names are Urd, Verdandi and Skuld and every day they are watering the roots with water from the well. It is here that the goddesses are spinning the world and people’s destinies and fate.
Four deer grazing in Yggdrasil’s crown. They’ve got names Dain, Dvalin, Duneyr and Dyratror. Beside them graze goat Heidrun in the same crown. From her udder flows forever the clear mead, which the gods feed on.
Fresta kyrka med Birgittastatyn i förgrunden

Fresta kyrka med Birgittastatyn i förgrunden

Foto: Johannes Wikman

Fresta kyrka

Fresta kyrka är i sina äldsta delar byggd på tidigt 1200-tal och uppförd på en gammal offerplats tillägnad den forntida Frej som var fruktbarhetens gud. Frej ansågs också råda för fred, god gröda och han var även bröllopets gud. Men platsen var säkert även knuten till Frejs syster, den mycket vackra Freja. Hon hade också jordnära egenskaper som fruktbarhetens gudinna och sågs även som kärlekens gudinna. Freja, som också kallades Vår fru, var folkligt populär och svår att besegra för kristendomen. Men i stället för att strida om saken förde folket på medeltiden stillsamt Frejas goda egenskaper över till den nya Mariakulten. Begreppet Vår fru kunde i en övergångstid betyda både Freja och Maria. Den Heliga Birgitta var en viktig bärare av Mariakulten under både sin levnad och som helgon.
Runristningar är våra äldsta skriftliga källor. De berättar om människor som levde under slutet av vikingatiden ca 1000 år sedan. Kyrkan som började byggas på 1200-talet har successivt byggts till och om och kyrkans äldsta del är sakristian och koret. Den senaste omfattande ombyggnaden var klar 1776 då bland annat kyrktornet och nuvarande ingång skapades. Med sina många inmurade stenar har Fresta kyrka fler runristningar än någon annan byggnad i världen. De flesta har det kristna korset med i den hedniska drake där runorna ristats.
Sedan den Heliga Birgittas tid finns två föremål bevarade i kyrkan. Dels dopfunten och dels det krucifix som hänger i sakristian som båda är från 1200-talet. Statyn i Birgittalunden i gotländsk kalksten invigdes av Stockholms biskop Eva Brunne 2013 till minne av anknytningen till hennes troliga födelseförsamling i Fresta.

Fresta church

The oldest parts of Fresta church were built in the early 1200s and is built on an ancient sacrificial site dedicated to the pagan Freyr who was the god of fertility. Frey was also the god for for peace, good crops, and he was also the wedding god. But the place was certainly also linked to Frey’s sister, the very beautiful Freya. She also had earthly qualities as the goddess of fertility and was also seen as the goddess of love. Freya, also called Our Lady, was extremely popular and difficult to defeat for Christianity. But instead of fighting it the people in the Middle Ages brought quietly Freya’s good qualities to the new cult of Mary. The concept of Our Lady could in a transition period mean both Freya and Mary. Saint Bridget of Sweden was an important carrier of the cult of Mary in both her life and as a saint.
Rune stones are our oldest written sources. They tell of people who lived during the late Viking Age about 1,000 years ago. The Fresta church was built in the 1200s and have gradually been extended and rebuilt. The oldest part remaining of the church is the sacristy. The last major renovation was completed in 1776 when, among other things, the church tower and the present entrance was created. With its many rune stones with inscriptions Fresta church has more than any other building in the world. Most have the Christian crosses included with the pagan dragon on the stones.
Since the time of St. Bridget there are two objects preserved in the church. The baptismal font and also the crucifix hanging in sacristy are both from the 1200s. The statue of St Bridget of Sweden carved from Gotlandic limestone was inaugurated by the Bishop of Stockholm in 2013 in memory of the connection to St Bridgets probable birth parish of Fresta.