Som vanligt har vintern varit både mörk och kall, men med ovanligt lite snö. Och för mig, vilken skidåkningen utgör den allra bästa och roligaste formen av motion, så har det varit en seg väntan på bättre förhållanden. Dundret runt, närmar sig och inte har det blivit många mil på skidor hittills. Men nu verkar det ha vänt, och kommunspåret har äntligen öppnat. Nu är det dags att komma i gång med träningen. Pust! Avstå från de bekväma promenaderna och börja svettas i skidspåren i stället så att jag åtminstone orkar tre mil. Att åka de första två milen fram till Porjusvägen känns alltid så lätt. Men den sista milen, den kostar på. En Golgatavandring. Det går uppför och kroppen gör motstånd. Jag vill ju hålla samma tempo som innan. Men det går inte. Förberedelsen har inte varit tillräcklig. Och jag har ingen annan att skylla på.
Påsken är den absolut viktigaste högtiden för en kristen, nederlaget på korset då vi samtidigt fick möjligheten att skylla allt på Kristus, ett nederlag som förbyttes i Påskdagens seger. Det är som att komma i mål. Men där i mellan kommer Fastan. Och utan den vore det som att komma i mål efter Dundret runt, som efter en lätt promenad i maklig takt. Ingen större skillnad. Därför har kyrkoåret gett oss tid till träning. Så att vi verkligen kan förstå hur mycket Kristi seger kostade. Kostade Gud själv. Hans ende Son. På söndag börjar träningen. Fastlagssöndag. Vi sjunger ”Se vi gå upp till Jerusalem” i våra kyrkor. Vägen till korset har inletts. En väg som förtydligas följande onsdag, då fettisdagen, dvs den gamla medeltida karnevalen övergår i Askonsdag och ett kors av aska tecknas i pannan på deltagarna under kvällens mässa.
Sedan följer några söndagar med Bibeltexter om kamp och prövning. Avbrutet av ett par festsöndagar, som Jungfru Marie Bebådelsedag, våffeldagen, och Midfastosöndagen om Livets bröd. Man måste ju även stoppa i sig något för att orka med den hårda träningen. Varför inte ta en laxmacka i marknadscafét? Att äta fisk i stället för kött, var känt redan under medeltiden. Att fasta är att avstå, och det ni avstår ur er plånbok går oavkortat till katastrofhjälp, vilket är årets tema för Svenska kyrkans fasteinsamling. Avslutningsvis, att fasta är förstås inte någon tävling där du jämför dig med andra. Precis som på Dundret runt är det dig själv du måste besegra. Var och en måste själv avgöra vad fasta är, vad du är beredd att avstå och hur mycket det ska kosta.
Väl mött på vägen!