Har du nån gång varit med om att planera en fest eller kanske julmiddagen med släkten eller varför inte en semester? Planerat och tänkt ut och bjudit in och bjudit till, och velat att allt ska bli så där bra och perfekt. Alla ska vara så glada och bli mätta. Och så händer något. Ibland är det p.g.a. en miss av mej, en miss i planeringen, andra gånger av helt andra orsaker. Och så blir det där som var tänkt att bli så bra något helt annat. Och man står där med både skam och skuld, kanske bitterhet och en stor sorg. "Hur kunde det bli så här?" och ”Jag skall aldrig mer göra något sånt här..."
Det här är just vad som håller på att hända i berättelsen om bröllopet i Kana.
Evangelisten Johannes, som berättar om denna händelse, berättar det mesta på flera nivåer samtidigt. Så, jo det är på ett plan en berättelse om hur Jesus räddar ett party genom att se till att de får ohemult mycket vin och kan fortsätta festa utan att någon tappar ansiktet. Det är inte undra på att Jesus i flera av evangelierna av andra beskylls för att var en "drinkare och frossare, en som umgås med horor, syndare och tullindrivare", ganska långt ifrån den där städade och allvarlige Jesus vi ibland målar upp för vårt inre.
Men det som berättas och det som händer går att förstå på flera plan.
Berättelsen handlar om en fest, en bröllopsfest. En fest där människors liv väldigt konkret knyts samman, där familjer och släkter förenas.
I bibeln är bilden av en fest och särskilt bilden av bröllopsfesten en mycket vanligare bild för himmelriket eller Guds Rike än bilden av gatorna av guld. Festen är gemenskap med varandra och med Gud. Och festens vin står för glädjen; Andens berusande glädje, delandets glädje, precis som här när vi delar bägaren vin i nattvarden. Festen är en bild för vår mänskliga längtan att leva det goda livet, himmelrikets liv, Guds rikets liv, redan här och nu, inte bara sedan i en tänkt himmel.
Men livet är inte alltid en fest - det vet vi - livet är ibland också pest.
På bröllopet i Kana fattas något plötsligt, något som inte bara ända riskerar att ändafesten utan också kasta skam över värdfolket. Det är då det där planerade, det där som skulle bli så bra - plötsligt riskerar ända i katastrof. Så är livet många gånger. Våra goda intentioner förvrids och blir något helt annat både privat och i samhället. Det är få människor som är genuint onda. Men brister, i kunskap, omdöme, eftertanke, övning, långsiktighet mm kan leda till att allt förvandlas till pest.
I vår berättelse griper nu Maria in. Hon är också med på festen och hon ser vad som håller på att ske och ber den enklaste och mest ärliga bön som finns. Nämligen genom att säga som det är. Hon benämner verkligheten med sina brister utan att sopa under mattan; "De har inget vin".
För oss människor är just detta många gånger första steget till förändring och förvandling. Att sluta låtsas som om allt är som det ska. I tolvstegsprogrammet är det första steget att erkänna och kännas vid situationen som det än "jag är maktlös inför alkoholen" eller vilket beroende det nu än är.
Maria talar heller inte om för Jesus hur och vad han skall göra, så som våra böner ibland blir ; "Gud jag behöver detta och detta ,och jag vill ha det på det här sättet. Nu - helst igår. Amen", Nej Maria säger bara som det är. Så får också vår bön vara "Gud, så här är det nu!"
Men sedan säger hon också till dom som står där "Gör det han säger " Alltså ; Var beredd att själv vara del av svaret , vara redskapet för Guds svar. Jag tror inte Gud handlar i denna världen som gubben i lådan - utan just genom att vi människor ställer oss till förfogande som Guds redskap i denna värld; "Skapelsen skall nå fulländning, genom oss och våra liv." (Ss Ps 86 v 4)
Därför tänker jag att Maria också här är en bild för kyrkan, kyrkans gemenskap. Ibland orkar eller kan inte jag själv formulera min bön. Jag orkar inte eller kan inte kännas vid verkligheten som den är. Eller kanske inte ser det, helt enkelt. Men kyrkans bedjande gemenskap kan vara den som ibland sätter fingret på och benämner verkligheten sådan den är, samtidigt, och det är mycket viktigt, samtidigt som kyrkans gemenskap också ställer sig själva till förfogande att vara Guds redskap i arbetet som behöver göras, förbereda för den förvandling Guds kärleks kraft kan åstadkomma, det vi inte själv kan.
Jesus ber dom så fylla de stora stenkärl som fanns där för vatten till reningsceremonierna. Det var inte bara att vrida på en kran och fylla kärlen. Antagligen tog det ganska lång tid att gå fram och tillbaka till brunnen ett antal vändor för flera personer för att långsamt fylla kärlen. Helt onödigt . De hade ju redan tvättat sig , renat sig, innan de satte sig till bords och innan maten lagades. Men dom gör det. Så är det också för oss. Gud vägar är outgrundliga, heter det, och världens ögon kan det vi i kyrkan gör många gånger tyckas helt onödigt. Men det är nödvändigt för att förbereda för Guds förvandlande kraft.
Här, i vår berättelser, kan vi låta dessa reningsceremonier inte bara handla om det judiska folkets religiösa ceremonier utan de kan också stå för våra försök att tvätta oss själva, rättfärdiga oss själva, bli av med vår del och vår skuld i att världen ser ut som den gör, att livet inte är en glädjens fest för alla, hela skapelsen.
När Jesus skall korsfästas berättar också en annan av evangelisterna att Pilatus, han som faktiskt fäller domen över Jesus, själv använder vatten för att två sina händer. "Jag har inte del i den mannens död," säger han. Fast det var han den som hade möjlighet att benåda. Reningsceremonins vatten får här stå för våra egna fruktlösa försök att bli av med det som klibbar fast på insidan ...
Därför låter Gud förvandla detta den yttre reningens vatten till vin. Detta vin som vi får dela än idag. Detta vin som vi också säger är, på något sätt, förvandlat, till Kristi blod; d.v.s. den kärlek som består genom förnekelse, lidande och död och helar våra brister och vår skuld genom att älska oss tillbaka till Gud. Denna Guds självutgivande kärleks är det som förmår tvätta bort det som klibbar fast också vid vårt inre, det som vi här i kyrkan ibland benämner synd och skuld och skam, och som också förmår förvandla det till glädjens delandets och kärlekens gemenskap.
"Och här ett saligt byte sker, du tar vår skuld , din frid du ger" ( Sv Ps 73) Detta är i sanning en förvandling, ett under.
Men 600 liter! Är inte det att ta i? Det är orimligt mycket för en bröllopsfest där de redan druckit sig berusade, som värden låter oss förstå. Men Guds kärlek och nåd vet inga gränser. Guds ekonomi handlar inte om effektiv resursanvändning och slimmade organisationer. Gud ekonomi handlar om överflöd. "Du smörjer mitt huvud med olja och låter bägare flöda över" står det i psaltarens 23e psalm.
Det var nu inte många som märkte vad som hänt. Maria, tjänarna och lärjungarna. Värden visste det inte och knappast brudgummen heller, kanske var han redan frö berusad. De verkar vara ovetande ända till slutet både om risken att vinet skulle ta slut och om undret som skett. Värden blir ju förvånad över att det bästa vinet sparats till slut och brudgummen verkar som sagt inte kunna svara.
Jesu träder heller inte fram och säger "Det var jag! Se på mej!". Istället konstaterar evangelisten bara att detta var det första tecknet. Jesus vill inte bli centrum för bröllopsfesten, han låter det hela ske i tysthet, Jesu vill att festen skall pågå, livet skall levas i delandets glädje.
För mig är detta också en bild för kyrkans verkande. Vi skall inte så i centrum, varken jag som präst eller anda anställda eller kyrkans organisation, Vi behöver inte att vår logga syns över allt eller stora reklamkampanjer. Tror vi det har vi missuppfattat det hela. Vi behöver verka i det fördolda, med att be som Maria och se verkligheten som den är utan att sopa under matta, och med att arbeta som tjänarna och förbereda för Guds under. Detta kommer vara de tecken i som till sist kommer uppenbara vägen för alla till den källa där man kan dricka sig otörstig utan att riskera en baksmälla. För den fest vi västerlänningar haft på jordens tillgångar och tredje världen arbetskraft håller sannerligen på att leda till "världen baksmälla"
I regeln för Franciskus tredje orden, som jag tillhör, står det följande om glädjen:
Vi kommer ihåg att vi följer Människosonen,
som kom och åt och drack, som älskade fåglarna och blommorna, som välsignade de små barnen, som var vän med tullindrivare och syndare och som satt till bords hos både rika och fattiga. Vi njuter av skoj och skratt och jublar över Guds värld med dess skönhet och levande varelser, utan att kalla något för vulgärt eller orent. Vi beblandar oss fritt med alla människor och står beredda att trösta de förkrossade och bringa glädje till andra människors liv. Vi bär med oss den inre frid och glädje som andra kan förnimma även om de inte känner till dess källa.
Amen