Vi börjar bli otåliga nu.
Vi vill att något skall hända snart.
Att allt skall återgå till det normala snart.
Att vi skall få uppleva frihet igen, helst innan sommaren, ja allrahelst skulle det skett nu till påsk.
Att allt det tunga, hemska och mörka skall vara historia och över...
Så går nog tankarna hos många av oss nu. Snart, snart är vaccinet här för alla, och då...
Så tänkte nog också många i Juda land och Jerusalem inför den där påsken, kanske år 33, snart är befrielsen här, och då..
Vi längtar befrielse från den fångenskap och det slaveri som rädslan för virus, sjukdom, och isolering medfört. Där och då längtade man befrielse från den rädsla och det slaveri det innebar att vara ockuperad av en främmande makt, romarriket.
Och så har nog människor längtat i alla tider. Alltid och i alla tider har det varit något som drabbat, som förslavat, som hindrat. Sjukdomar, krig , fattigdom, klimatförändringar, allt möjligt.
Och alla har nog tänkt, liksom vi gör nu, att "sedan, sedan när hjälpen eller hjälparen, kommer, då, då skall allt bli som förr igen..." För vi människor har väldigt svårt att tänka oss en annan framtid än den vi redan har erfarenhet av.
Men tänk om; tänk om "sedan" inte alls blir som vi tänkt oss, inte alls som förut. Utan något helt annorlunda...en ny och annorlunda framtid, med nya och annorlunda värderingar...
Är den tanken skrämmande... eller hoppfull? En ny och annorlunda framtid.
När Jesus rider in i Jerusalem, som vi hör om idag, hälsas han som befriaren, en person med makt att befria, kanske ungefär som vi hälsar vaccinet och vaccinatörerna idag.
Jesu handlande vid intåget i Jerusalem återknyter till andra berättelser i Bibeln, berättelser som inte självklart handlar om den sorts befrielse som leder till återgång till hur allt var förut, till något "normalt", utan pekar på något annat och nytt.
1a Kungaboken berättas att när kung David är döende, den store krigarkungen David, han som besegrade Goliat och gjorde riket stort och starkt, då blev det stridigheter om vem som skall efterträda honom. Och det blir inte äldste sonen, Adonia, som smörjs till kung, utan något nytt och oväntat sker; Salomo, den yngste, smörjs att efterträda David av profeten Natan och prästen Sadok, och han rider, berättas det, på en mula, en åsna, och folket hurrar och ropar;
"Hornstötarna skallade och folkmassan ropade: »Leve kung Salomo!«
Alla slöt upp kring Salomo och följde honom tillbaka under flöjtspel och jubelrop, så starka att marken skalv."
Det är alltså inte krigarkungen David som Jesus anspelar på och vill att folket, och vi, skall tänka på utan Davids son, Salomo, den kung som blev känd för fred och vishet och som byggde ett tempel åt Gud i Jerusalem. En ny och annorlunda med en annan sorts kungamakt, en framtid av fred, vishet och ett nytt tempel med en ny sorts gudsrelation.
Det finns också en annan ridtur på en åsna bland berättelserna i gamla testamentet. En betydligt mörkare berättelse, en som kanske inte alla där och då såg kopplingen till direkt, men som kyrkan senare har förstått att detta intåg, denna Jesu åsneritt, var en återkoppling till; nämligen den som sker när Abraham får Guds befallning att bege sig till Moria berg, alltså det berg där Jerusalem och templet ligger, för att offra sin son, Isak; "tidigt nästa morgon sadlade Abraham sin åsna. Han tog med sig två tjänare och sin son Isak, högg veden till brännoffret och gav sig i väg mot den plats som Gud hade talat om. "
En åsneritt, inte under jubelrop men under tryckande tystnad och bävan för vad som skall komma. En mörk mardröms ritt som skulle mynna i en offerdöd för en älskad son, men som genom ett Herrens under vändes till något annat, Herren utsåg ett annat offer...
Båda dessa berättelser finns närvarande i det Jesus gör idag. Båda pekar på en framtid som inte direkt och självklart är en återgång till hur det var innan utan pekar på en ny och annorlunda framtid.
Jesu intåg är en konungs intåg - men till ett välde som vilar på fred, vishet och en ny gudstillbedjan. Jesus intåg är begynnelsen av vägen till korset, fullbordan av det offer som aldrig blev gjort, till den yttersta lydnaden, eller tilliten om man så vill, till det som är större än jag, större än mitt eget liv; för att allting skall kunna ta en ny vändning och en väg skall öppnas till en ny och annorlunda framtid.
I Jesus Kristus utlovas vi aldrig en framtid som är en trygg återgång till hur det var förut. För de allra flesta som Jesus möter i evangelierna förändras liv och framtid. Jesus Kristus är en transformativ, förändrande och förvandlande kraft i våra liv. Det är väl därför tron på Jesus Kristus än idag är utmanande. Det han erbjuder är bortom kontroll och kalkyler. Han var farlig för makten då och är det nu, för makten vill inte förändring, utan kontroll.
Han kommer med ett rike av vishet;- ja, har vi lärt oss något under denna tid, denna pandemi, så är det något om våra begränsningar som människa. Det är vishet. Och något om vad som verkligen är värdefullt för oss, det vi saknar, vår törst och längtan. Det är vishet.
Ett rike av fred; Det bara är genom att stå enade som mänsklighet som vi kan stötta varandra och stoppa pandemin, inte genom att var och en roffar åt sig själv, utan genom delande och solidaritet, fred, för viruset vet inga gränser.
Ett rike av ny gudstillbedjan; Ja för många har denna tid varit, och är, en tid då man inte kan gå till kyrkan till templet, som vanligt. Men i Jesus, genom Guds Ande som vittnar om honom i våra hjärtan, kan vi tillbe Fadern i ande och sanning, som Jesus säger till kvinnan vid Sykars brunn. Det behöver varken ske på Moria eller Jerusalems berg och tempel eller något annat berg eller hus, utan i hjärtats tempel.
Denna väg är Vägen, Kristi väg till det nya riket. Det är inte triumfens och maktens väg, inte kontrollens och förutsägbarhetens väg, utan vägen till korset. Där vi, där jag, måste kapitulera inför tillvarons oförutsägbarhet och inse min och allas dödlighet och ändlighet, lägga ner allt, offra allt, för att därifrån, när allt är avklätt, kunna stå upp till något nytt. Ett nytt och annorlunda liv.
Folket som jublande nu vid intåget var otåligt. Bara några dagar senare har dom givit upp hoppet om han Jesus var den som skulle köra ut romarna. Dom gav honom några dagar. Men när inget hände vände dom honom ryggen och på fredag byts hosianna ropen till korsfästrop.
Risken är stor att samma sak händer även idag om inte våra drömmar och förväntningar på hur det ska bli sedan, när räddningen kommit , vaccinet , immuniteten, slår in ... och då ligger vägen öppen för populister och opportunister och andra som vill ta makten, kontrollen och säger sig kunna utlova en förutsägbar och trygg framtid.
Påsken är en enda lång övning i att släppa förväntningar och kontrollen, en övning i att låta drömmar dö och istället leva öppet för det som sker, något som kanske är något helt annorlunda, än det vi tänkte och trodde.
Hebreerbrevets författare skriver att Jesus skulle "befria alla dem som genom sin fruktan för döden varit slavar hela sitt liv."
Den kristna trons fundamenta är inte befrielse till evig lycka eller välstånd utan befrielse från fruktan för döden, från det slaveri som rädslan för min egen ändlighet innebär. Till ett liv i frihet, trots att världen ser ut som den gör, ett liv i frihet att leva livet fullt ut i varje möte i, varje relation. Med vissheten om att Gud råder bortom liv och död, och att även om mitt liv, liksom allas liv , kommer till sin slutpunkt, till korset, så är det inte slutet för Gud, för allt, utan början på något nytt och annorlunda.
Må den tron ge oss kraft till att gå in i stilla veckan och till att möta den nya och helt annorlunda framtid som kommer oss tillmötes från andra sidan långfredag, kors och pandemi.
Amen.