Heliga Trefaldighets kyrkas historia

Heliga Trefaldighets kyrka byggs under Sveriges mest expansiva period – stormaktstiden. Nu byggs många av landets kyrkor och i städer som anses strategiskt viktiga är staten ofta medfinansiär.

Gävle har sedan grundandet på 1400-talet varit en stad att räkna med. Hamnen är näst störst i Sverige efter Stockholm och man är också en av de största handelsstäderna i landet. Detta gillas dock inte av köpmännen i huvudstaden som gör allt man kan för att motarbeta Gävles tillväxt. På 1630-talet införs det så kallade bottniska handelstvånget, vilket innebär att varor inte kan skeppas från Gävle och ut i världen – allt måste gå via Stockholm. Detta får ödesdigra konsekvenser för Gävles välstånd som snabbt minskar.

När Gävles invånare – vid den här tiden cirka 1000 personer – bestämmer sig för att bygga en kyrka, är staten därmed inte intresserad av att hjälpa till. Om byggnationen ska genomföras är det församlingsmedlemmarna som får bekosta det omfattande projektet. Och för att lyckas krävs kunskap som inte finns på hemmaplan. I handlingarna beskrivs en ”Mäster Anders” från Stockholm som är på plats när grundläggningen av den nya kyrkan inleds år 1638.

Att bygget av Heliga Trefaldighets kyrka inleds på platsen där den idag ligger, är ingen tillfällighet. Sedan stadens grundande på 1400-talet har här funnits en kyrka. År 1605 går en brand hårt åt den medeltida kyrkan, men grunden finns kvar och man väljer att bygga vidare på den när den nya påkostade kyrkan ska resas.

Det här kan ha varit ett ödesdigert beslut. För när bygget inleds år 1638 stöter man snart på de problem som kommer att bli en återkommande följetong under en stor del av kyrkans historia. Marken, vid en sluttning ner mot Gavleån, ger inte de bästa förhållandena för en stor kyrka – långt därifrån. Grundförhållandena är undermåliga och en av sträckmurarna på långsidan visar svagheter.

Gävles borgerskap uttrycker också missnöje med projektet. I handlingar från år 1644 framförs kritik till ansvarige byggaren Mäster Anders där det talas om ”en mycket felaktig och swikelig sträckmur”. Staden kan tänka sig att stå för byggmaterialet men kräver att det är Mäster Anders som ska avsluta arbetet på egen bekostnad. Motgångarna blir så stora att dåvarande regent, Drottning Kristina, föreslår att det kostsamma bygget ska avbrytas och att Gävle i stället ska använda sitt Slott som kyrka – något som staden tackar nej till.

Byggprojektet fortgår under 16 år och det hinner bli år 1654 innan Heliga Trefaldighets kyrka kan invigas. Vi vet långt ifrån allt om hur den då ser ut, men det historien beskriver är att kyrkor vid den här tiden är påkostade projekt med en hantverksmässigt mycket hög kvalitet.

I jämförelse med andra 1600-talskyrkor är Heliga Trefaldighets kyrka dock lägre i höjd, något som kan vara en följd av den osäkerhet man redan från början kände kring platsen och de dåliga grundförhållandena. Till skillnad från andra kyrkor uppförda under stormaktstiden har den valv av rikt varierade slag, allt från enkla kryssvalv till mer utvecklade stjärnvalv - såväl fyr- som åttuddiga. I valven hänger stora ljuskronor, många av dem donerade av Gävles borgerskap och adel. Kronorna finns kvar än i dag och flera är graverade med donatorernas namn. Pelarna i kyrkorummet är från början runda och relativt smäckra, men ganska snart bygger man på dem och skapar skalmurar i åttkantig form. Även här kan sättningar och dålig grund ha spelat roll för beslutet.

Avskalad interiör

Protestantismen har på 1600-talet stor betydelse för gestaltningen av kyrkorum. Man vill bort från de katolska figurmålningarna och miljön är i stället avskalad och återhållsam. Kyrkans viktigaste uppgift är att vara en sal för Guds ord, besökarna ska både se och höra det som predikas. Väggarna är därmed vita och de höga fönstren har klart glas. Predikstolen och altaret är centrala och i Heliga Trefaldighets kyrka är predikstolen från början placerad nära kyrkans mitt. Den tre våningar höga altaruppsatsen väger fem ton och är likt predikstol och korskrank i omålat, snidat trä. Korskrankets funktion är att fungera som en markör där präster och besökare skiljs åt. Det är enbart präster som får ta plats i koret.

Hur bänkarna ser ut är okänt, det man vet är att de är av hantverksmässigt hög kvalitet och tillverkade i fint material. Bänkkvarteren är troligen slutna då en bra plats i kyrkan är mycket viktigt för dess besökare. Traditionen från svenska kyrkor berättar både om ”köpta platser” samt att vissa bänkrader förses med lås.

Sakristian i Heliga Trefaldighets kyrka har två våningar där två mindre läktare på övre våningen nås via en spiraltrappa. Dessa används tidvis av gymnasieelever och kallas Djäkneskullen.*

År 1656 byggs det norra vapenhuset i trä, men hur man tänker kring det västra vapenhuset (dagens huvudentré) är oklart. Planerar man redan från början att bygga ett torn, något som kyrkor på den här tiden har? Är det ekonomin som sätter käppar i hjulen eller vågar man inte genomföra bygget med tanke på den dåliga grunden? Det västra vapenhuset får dock bara två våningar och Heliga Trefaldighets kyrka kommer att stå utan torn i drygt 120 år.

Redan år 1682 ställer de dåliga grundförhållandena till det igen. Handlingar visar att det nyinrättade Kyrkorådet söker efter ”åtminstone en halv arkitekt” som kan råda bot på problemen. Under åren som följer sker också ett hårt arbete. Man murar så kallade strävpelare (förtjockningar mellan fönstren) och det södra vapenhuset byggs – möjligen som ett försök att stötta upp kyrkans rörelser söderut mot ån.

Men sättningar och sprickbildningar fortsätter. År 1693 spänns fyra dragjärn (järnband) mellan sträckmurarna inne i kyrkan. Dragjärnen blir genom åren flera och finns kvar än idag. 

*Djäkne är en äldre benämning på en lärjunge i äldre tiders katedralskolor och läroverks högre klasser. Senare användes det också för en elev på ett gymnasium.

I början av 1700-talet är det södra sidoskeppets valv i så dåligt skick att de är fallfärdiga och måste tas ned. De ersätts med ett provisoriskt innertak av brädor. Men när valven avlägsnats börjar sträckmuren ge vika och sprickorna sprider sig till mittskeppet. Yttertaket får därmed en svacka på mitten.

De reparationer som är nödvändiga att göra i Heliga Trefaldighets kyrka, beräknas nu kosta hälften av summan för att bygga en helt ny kyrka på fast grund. Man funderar återigen på Slottet som alternativ men år 1728 inleds i stället en ny renovering. Då ersätts äntligen valven i det södra sidoskeppet, dock med en enklare variant än de som revs. 

Vid den här tiden har både religionen och kyrkan en stark ställning hos människor, vilket gör det självklart att besöka söndagens högmässa. Det är i kyrkan du möter andra Gävlebor och vid sidan av Guds ord får du också ta del av både skvaller och påbud från Kungen. Det här betyder att det i Heliga Trefaldighets kyrka är en ständig kamp om platserna. I kyrkorådsprotokoll från den här tiden finns ett flertal skrivelser från förtretade församlingsmedlemmar som blivit ”bestulna” på ”sin plats”, i värsta fall också av någon som representerar en lägre klass. Platsen i kyrkan är nämligen just det, en tydlig klassmarkör.  

För att kyrkan ska kunna rymma fler besökare byggs nu en läktare i det södra sidoskeppet med ingång via en trappa från vapenhuset. Läktaren sträcker sig från ytterväggen och fram till pelarraden och får en vacker träfasad. Altaruppsats och predikstol målas i pärlgrått och blått – den senare en färg som är både dyr och exklusiv. Korskranket ersätts av ett nytt i smidesjärn som ger bättre sikt mot altaret. Kyrkan återinvigs 1754, hundra år efter sin första invigning.

Under 1770-talet börjar man på allvar planera för att bygga kyrkans torn. Byggnationen inleds år 1779 men även här råkar man ut för bakslag då Gävle drabbas av en orkan som tar med sig hela kyrkans tak. Två år senare står tornet klart, men sättningar uppstår direkt och tornet lutar. Grundproblemen i kombination med högt stående grundvatten tvingar nu församlingen till åtgärder som närmast leder till ruinens brant. Man försöker utöka grunden och gör en ny pålning, men trots alla insatser rör sig tornet utåt. År 1783 muras fler kraftiga strävpelare kring tornet som får lutningen att stanna av. Men än idag har det en påtaglig lutning västerut. Det skiljer cirka en meter från tornets botten till topp. 

År 1795 uppförs även en läktare i det norra sidoskeppet. Båda fasaderna pryds av målade och förgyllda snickeriarbeten samt kerubhuvuden gjutna i bly.

1800-talets början är en stabil period för Heliga Trefaldighets kyrka. En ny orgel byggs och det norra vapenhuset rivs, men det dröjer till 1840-talet innan man ger sig på yttertaket. Då byts sidoskeppens spåntak till järnplåt medan långhuset behåller sitt spåntak. År 1875 ersätts kyrkans slutna bänkkvarter av öppna bänkar, målade i ekimitation. Samma år får kyrkan också sitt första värmesystem där ledningar lagda i marken leder in värmen från en stor ”kyrkugn”, ett ångpannehus som enligt uppgift finns i en som stod där bilparkeringen närmast ån finns idag. Den enda eldstaden i sakristian rivs och skorstenen på den östliga delen av taket tas bort.

1888 inleds en renovering av kyrkans interiör enligt rådande ideal som vill bort från det stela och återhållsamma. Bakom renoveringen står Gävles stadsarkitekt Erik Alfred Hedin, som också har en klar bild av vad han vill göra. Handlingarna från den här tiden visar dock att han stött på visst motstånd från det statliga Överintendentämbetet som företräds av arkitekten Carl Möller. Resultatet blir en kompromiss, men innebär ändå en stor förändring av Heliga Trefaldighets kyrka.

Nu blir gestaltningen friare och kyrkan domineras av färgprakt och en närmast gränslös dekorationslust. Ytskikten målas med matt linoljefärg i sandgul ton. Bröstningspanel i trä tillförs på både väggar och pelare. Ovanpå det finns ett dekorationsmåleri i mörkbrunt som ska ge intrycket av sten, så kallat kvadermåleri, som avslutas med en bård. Väggarna ovanför målas i ett mönster, troligen i form av stjärnor eller kryss. Kyrkan får totalt sett ett betydligt dovare och mörkare intryck, inte minst då taket målas blått och koret får sin stjärnhimmel i guld mot det himmelsblå.

Då antalet besökare i kyrkan har blivit lägre ser man inte längre något behov av läktarna i sidoskeppen och båda rivs. Däremot byggs en ny orgel med tillhörande läktare som vilar på tolv pelare med romersk inspiration. Läktaren får en fasad i ek.

Under renoveringen går man hårt åt inredningen för att sänka golvet i kyrkorummet, enligt förslaget med tre fot (motsvarar närmare en meter.) Varför man ger sig på detta är ett olöst mysterium, men en teori kan vara att proportionerna i kyrkan inte riktigt rimmar med de mer resliga valv som återfinns i kyrkor från samma tid. Kanske ville man göra det man kunde för att ”öka rymden” i kyrkorummet. Ett stort antal gravhällar förstörs i arbetet och de som återstår täcks med brädor och cement. Det nya golvet blir rutigt med klinkerplattor i grått och svart.  

Hela altaruppsatsen och predikstolen övermålas svart, förutom figurerna, scenerna och förgyllningen som är i blått och guld, en färgsättning som finns kvar i dag.

Kyrkans fönster förses med färgat glas för att få det dämpade ljus som eftersträvas under den här tiden.

Värmesystemet flyttar nu in i kyrkan då en ugn installeras i den gamla sakristian som kan flytta upp en våning. Kyrkan får också elektricitet och de flesta av kyrkans ljuskronor och lampetter restaureras och elektrifieras.

Stadsarkitekt Erik Alfred Hedin ritar ett nytt vapenhus på kyrkans norra sida som uppförs år 1900. Det är en kopia av originalet, men den här gången byggt i sten. Ett par år senare inleder Hedin också en omfattande grundundersökning för att komma åt sättningarna i kyrkan. Han presenterar en lösning för kyrkorådet men får inget gehör.

Renovering 1906

Redan år 1906 omgestaltas kyrkans interiör som nu återigen förenklas. Träpanelerna på väggar och pelare tas bort, taket målas ljusare. Man behåller däremot kvadermåleriet och bården på väggarna. Den kände dekorationsmålaren Carl Berg, som bland annat arbetat i Uppsala domkyrka, får uppdraget att måla rosengirlander i valvbågarna mellan mitt- och sidoskepp, de går i tonerna beige och grått. Pelarnas kvadermåleri ersätts med ränder i brun ton.

Renovering 1936

1936 sker en genomgripande renovering, kanske den mest betydelsefulla av dem alla. Nu ska man en gång för alla komma till rätta med den dåliga grund som dominerat kyrkans 300-åriga historia. Förstärkningen sker med en för sin tid avancerad metod, det så kallade Dahrén-systemet. Närmare 300 pålar slås ner på varsin sida längs hela grunden och varje pelare. Pålarna förbinds med stålbalkar där hålen sedan fylls med betong. Arbetet är oerhört omfattande men ger resultat. Sättningarna har därefter avstannat och kyrkan står stadigt.

För att lyckas med jobbet måste hela golvet lyftas och den fasta inredningen demonteras. I arbetet hittar man flera av de gravhällar som täckts över vid renoveringen 1888. Dessa placeras i koret och kyrkorummets hörn för att skyddas från slitage. När golvet läggs tillbaka höjs nivån i koret samt i sidoskeppets sydöstra hörn där ett dopkapell skapas.

Arbetet leds av stadsarkitekt Sven Wranér och intentionen är den motsatta jämfört med 1888-90. Nu vill man gå tillbaka mot kyrkans ursprung och ett enklare, mer historiskt korrekt uttryck. 

Väggar, valv och pelare målas med linoljefärg i cremevit kulör. Allt dekorationsmåleri försvinner, förutom i ett fåtal valvbågar samt i koret. Kyrkan får återigen slutna bänkkvarter och golven beläggs med röd kalksten för att komplettera gravhällarna.

Kyrkan får ett helt elektriskt värmesystem och återigen frigörs sakristians nedre våning.

Renovering 1950-talet

I början av 50-talet genomgår kyrkan den senaste genomgripande renovering som gjorts exteriört. Långhusets spåntak samt sidoskeppens i järnplåt byts båda ut och ersätts med koppar. All fasadputs knackas ned och ersätts med en grågul kalkcementputs. Arbetet leds av Sven Nycander, en konsult som är stor förespråkare av den modernistiska skolan i allmänhet och kalkcementputs i synnerhet.

Renovering 1970-talet

1970 påbörjas nästa stora förändring av kyrkan. Den leds av arkitekt Rolf Berg och präglas av en stilblandning från flera epoker – så kallade eklekticism.  Nya ljuskronor och lampetter installeras medan de gamla får ny placering. Bänkar byggs i sidogångarna för att dölja nya elförsörjda radiatorer och ett glasat vindfång byggs i det västra vapenhuset. Läktarfasaderna på Djäknekullen, som fram till nu varit i ek, målas över i vitt.

Ett nytt kyrkotorg inrättas framför koret med golv av slipad kalksten. I samma sten byggs en bred kortrappa som utgör en gradäng såväl till koret som det upphöjda dopkapellet. Bänkkvarter och pelare målas i ny färgsättning - grönt, gult, svart och cremevitt. Väggarna målas med en alkyd-oljefärg i cremevitt. 

Orgelläktaren anses vara för trång och inte tillräckligt hållfast för den nya orgel man nu planerar att bygga. Bärande stålbalkar fälls in i pelarna vid läktarens sidor sidan och de tolv pelare som tidigare burit upp läktaren underifrån försvinner – känslan ska vara att läktaren svävar. Fasaden kläs i tidstypiska material, mörkbetsad plywood och målat stål.

Heliga Trefaldighets kyrka omges till en början av en kyrkogård som är betydligt mindre än dagens tomt. Kyrkogården omges av en så kallad bogårdsmur som är byggd i sten och fyller flera syften. Bland annat ska kyrkogårdens vigda jord avgränsas från marken runtom, såväl fysiskt som symboliskt. 

År 1778 är tomtens södra del fullbelagd av gravar, inte minst då epidemier av kolera och rödsot härjar i Gävle. Därmed börjar även den norra delen att användas som begravningsplats. 

När den Gamla kyrkogråden i Stadsträdgården invigs år 1808 upphör all begravning på kyrkans tomt. Året därefter förbjuds också begravning inom stadens gränser. År 1820 rivs bogårdsmuren runt kyrkan. Den ersätts senare av järnkedjor och än senare av låga häckar. 

Sedan 1600-talet finns det träd på kyrkans tomt, bland annat lönn och alm. På mitten av 1800-talet blir de än fler. Tomten läggs då om för att få en mer parkliknande karaktär och ett större antal lindar köps in från Bergianska trädgården i Stockholm. Många av dem finns kvar än idag, så även de sandgångar som anläggs vid samma tid. Under åren har förekommer det även mer växtlighet på tomten i form av buskage och mindre träd närmast kyrkobyggnaden. Dessa avlägsnas sannolikt i samband med den omfattande grundförstärkningen på 1930-talet.