Den bästa stunden på hela julen när jag var liten var timmarna tidigt, tidigt på julaftons morgon när bara jag och mina bröder var vakna. Vi vaknade långt innan mamma och pappa, smög upp och in i den där magiska världen som var ett julpyntat hem. Hur rörigt allt än kunde vara dagen innan, med dekorationer som skulle upp, skinkan som skulle griljeras, pepparkakorna gräddas och en gran som helst inte skulle ramla, så minns jag den där morgonen som total stillhet. Där satt vi, tre barn i soffan framför granen som lös och pratade med viskande röster om vad vi trodde fanns i paketen och massa annat som jag inte minns. Egentligen vet jag inte om detta hände mer än en eller två gånger, men än idag söker jag den stillheten varje jul. Det där ögonblicket när allt bruset får stilla sig och jag bara får vara närvarande i det mirakel som är Gud, född som människa, mitt i våra liv.
”…Allting kan vara jättestökigt kvällen före julafton, därför är det alltid så konstigt att stiga upp på julaftonsmorgon, för då är det fint på diskbänken och det ligger en julduk på bordet. Det luktar skinka och det är tyst och stilla.
Det är ingen mening att stressa mer.
Julen är här.
Jag smyger in i vardagsrummet och tänder granen.
Julkrubban står på det lilla bordet.
Jag tycker om att sitta och titta på den.
Tänk att vi ordnar en så stor fest för ett så litet barn. Och tänk att jag får vara med!” (ur Barnens stora bönbok)
Susanne Olbing
