När jag växte upp firade vi varannan jul hemma och varannan hos min moster och hennes familj i Halland. Oavsett vilket fick jag och min syster julklappar av småtomtarna på julaftons morgon. Ett år, jag var kanske 4-5 år, försökte jag hålla mig vaken för att se när de kom med våra paket. Jag låg vaken länge och spanade ut i rummet utan att något hände. Till slut somnade jag förstås och när jag vaknade nästa morgon var paketen på plats, utan att jag fått se en enda tomte. Jag var så besviken.
Bilresan till Halland tog tre timmar och småtomtarnas klappar hjälpte oss fördriva tiden på julaftons dag. När kvällen kom hördes plötsligt hojtanden utifrån trädgården. Det var tomten! Han gick något varv runt huset och bankade på väggarna med sin käpp. Väl inne i huset varvade han julklappsutdelningen med att spela fiol på käppen, dansa ett varv med någon, ta oväntade skutt och sjunga vildsint, och fick oss barn att både skratta och bli en liten aning rädda. Julklappsutdelningen tog tid men till slut kunde tomten gå vidare och lugnet lade sig. Jag tyckte om att fira jul i Halland.
Småtomtarna slutade ge paket när jag blev lite äldre. Den vilda tomten besöker fortfarande min halländska släkt på julafton, lika vital nu som då.
Marie-Louise Bengtsson