Klara kom från Stockholm till Göteborg för tre år sedan.
En kursare bjöd med henne till StudentAlpha, en grundkurs i kristen tro i Buråskyrkan.
– Jag har länge velat ta tag i det här med kyrkan och här träffade jag för första gången troende vänner i min egen ålder.
Hos Klara växte en längtan fram att få bli döpt.
– Alpha ger en bra grund för dopet, tyckte Timothy, som är präst i Burås. Min kompis Alva och jag hade också ett samtal med honom varje vecka, där vi pratade om livet, läste Bibeln och diskuterade.
I april 2023 var det dags för dop, och samma helg konfirmation.
– I tonåren var det ingen i min omgivning som konfirmerades, det var aldrig aktuellt då. Mitt intresse var heller inte så starkt. Mina föräldrar är troende och för dem var det alltid viktigt att jag själv fick välja hur involverad jag ville vara.
Nu var tiden mogen.
– Sen jag var 19-20 år har jag känt att jag ville ha mer tro i min vardag. Jag har kommit kyrkan och Jesus Kristus närmare på egen hand.
– Mamma och pappa är väldigt glada att jag valde att döpas. Att jag reflekterat över de här större, meningsfulla sakerna. Vad som verkligen betyder någonting i vår ganska individuella, stressade och krävande tillvaro.
Mellanrubrik?
– För mig har dopet betytt mycket, det var starkt och emotionellt. Jag är glad att jag döptes som vuxen, att jag kunde välja. Det har inte ändrat min tro, men jag fick bekräfta den. Att jag vill ha ett liv med Jesus, känna hans kärlek och närvaro i mitt liv. Kanske blev tron ännu starkare.
– Jag ville sänkas ned i vatten, därför lånade vi Bifrostkyrkan som har en dopgrav, annars kan man välja att få heligt vatten över nacken. Timothy döpte mig och berättade lite kort om min väg i tro. Vi sjöng några sånger också.
– Släkt och familj var med, det uppskattade jag väldigt mycket. Några av dem är döpta, andra inte. Det var mycket känslor och tårar, men bara bra tårar. Jag är extra glad att min mormor kunde vara med, hon har gått bort sen dess.
Klara är nu tillbaka i Göteborg efter att ha läst internationella relationer under ett utbytesår i Tyskland.
– Jag känner mig faktiskt aldrig ensam eller övergiven, varken här eller hemma. Jag har alltid känt att jag har Gud hos mig.
Text: Cecilia Sundström