Henrike har precis flyttat till Värnamo och fått jobb som logoped. Efter fyra års studier lämnade hon Göteborg i juni. Hon kände vånda inför slutet på studierna.
– Var ska jag bo, kommer jag att få jobb, ska jag lämna alla mina vänner, hur ska det bli?
Många tankar for runt i huvudet, examensarbetet tog massor av tid och kraft och samtidigt blev hon tvungen att byta bostad.
– Att få prata med Maike och sortera alla tankar betydde väldigt mycket. Vi sågs varannan, var tredje vecka. Jag vet inte om jag hade pallat utan de samtalen. Att prata med en utomstående gör skillnad, man kan prata av sig på ett annat sätt, få lite andra synpunkter.
Henrike hittade till Universitetskyrkan via en affisch på institutionen och Couch Café, med flera tysktalande ungdomar, blev en viktig mötesplats.
– Där kunde man hänga, prata, fika och umgås. Sen, när lite tyngre saker kom upp var det skönt att kunna få de där samtalen.
En stor del av studietiden präglades av pandemin.
– Det var svårt, då vi inte fick vara på plats på universitetet. Periodvis var jag hemma i Tyskland, jag vet inte om jag pallat att bo själv och bara sitta hemma och plugga. Vi kursare åt ibland lunch ihop via zoom, alla var ganska isolerade. Vissa hoppade av utbildningen, det blev för jobbigt.
– Men tiden som student blev ändå positiv och Universitetskyrkan bidrog till det. Göteborg är en trevlig stad, det hände mycket under åren och det var tråkigt att säga hej då till alla.
– Nu får jag lära känna människor i Värnamo. Jag tänkte hitta en kör, gärna en kyrkokör, där brukar man få nya vänner.
Text: Cecilia Sundström