-Hur har din väg eller ingång till arbetet i Sjukhuskyrkan sett ut?
Magnus: Under stor del av mitt liv har jag tyckt om att möta människor i utsatta situationer. Det har varit som en röd tråd i de tidigare arbeten jag haft. Ett antal år arbetade jag i räddningstjänsten, där en stor del av arbetet var möten med människor i svåra och utsatta situationer. Sedan utbildade jag mig teologiskt och arbetade med människor i församlingstjänst i ett antal år. Att nu i Sjukhuskyrkans arbete förena erfarenheterna från de olika arbetena har varit en längtan och min väg in i detta arbete.
Markus: Min väg har nog alltid varit en sökandes väg. Jag har letat efter det där heliga som man kan uppleva stundtals i musiken eller i naturen... Ni vet, den där känslan av det stora...
Jag har nog sökt både högt och lågt efter det, tror jag. Och det gäckade mig ständigt, det var så flyktiga upplevelser. Jag tänkte att det heliga bara kunde hända sent om natten när man trodde att festen var över, eller i bilen med blicken fäst mot horisonten eller kanske på en stock vid havet. I gränslandet liksom. Och så sökte jag mig tillbaka till dessa platser av under, och fann dem tomma... Det stora var inte där.
Och så en dag insåg jag att det närmaste jag kommit den där heligheten alltid var förenat med mötet mellan människor. Heligheten fanns i det där oförställda, oförvanskade samtalet. Det var där gränslandet låg.
Det handlade aldrig om platsen för samtalet utan om människorna, om dig och mig,
som möttes.
Då insåg jag att det är vi människor som är bärare av det där stora.
Och när vi av olika anledningar hamnar här på sjukhuset öppnar vi upp oss själva för de stora frågorna, vare sig vi vill eller inte. Därför sökte jag mig hit.
För att vara nära det heliga.
-Är det någon särskild erfarenhet som du tar med dig in i ditt arbete här?
Magnus: Kanske att jag inte ska tro för mycket om mig själv. Jag kan inte lösa alla problem. Det är en hjälp att tänka att min närvaro är viktigare än att vara problemlösare. Att sitta bredvid en annan människa kan vara gott nog, den erfarenheten hjälper mig i mitt arbete på sjukhuset.
Markus: Jag håller med. Hela livet är ju fullt av erfarenheter som man tar med sig hit. Alla erfarenheter av glädje och sorg, alla känslor som man känt, inverkar när vi närmar oss andras situationer och hjärtefrågor. Då möter och delar vi deras erfarenheter och upplevelser av att leva, om än bara för en stund.
-Sjukhuskyrkan är ekumenisk, det vill säga representerar olika kyrkor och samfund. Vilka samfund/kyrkor representerar ni?
Magnus: Jag är anställd av Smyrnaförsamlingen, Frihamnskyrkan. Men representerar också - i ett samarbete - drygt 40 olika frikyrkor i Storgöteborg, som stöder verksamheten på stadens sjukhus.
Markus: Jag är präst i Svenska kyrkan, är anställd av Domkyrkopastoratet och representerar Svenska kyrkans församlingar i Göteborg.
-Vad tänker ni om att arbeta tillsammans när man kommer från olika kyrkor och traditioner?
Magnus: Jag ser Sjukhuskyrkan främst som en helhet där vi är från olika samfund men arbetar för samma sak. Jag ser ett arbetslag som går i samma riktning. Med våra olika tillhörigheter och bakgrunder berikar vi varandra. Det känns naturligt för mig att tänka större än mig själv, min tradition och mina erfarenheter, och att möta andra.
Markus: Det är fint att få arbeta tillsammans med kollegor från andra traditioner och religioner. För mig är tro så förenat med hopp och är ett sätt att leva och möta världen. Därför känns det också naturligt att utbyta erfarenheter och referenser om detta möte. Som Magnus var inne på verkar vi för samma sak, för hoppet och upplevelsen av att leva och frågorna som den upplevelsen ställer. Det kanske inte alltid innebär att det finns några konkreta svar, men vi kan vara med i samtalet. Vi kan dela livserfarenheternas glädje och tyngd.
-Vad tänker du om mötet med lidande och död i ditt arbete på sjukhuset?
Magnus: Lidande och död upplevs ofta som något som vi helst inte vill närma oss. Ibland vill vi kanske istället försöka förklara eller grubbla över alla varför. Kanske vill vi också hellre fly eller undvika att möta det obehagliga. Min bild av Gud är istället det motsatta. Gud är inte rädd för eller frånvarande i det svåra vi möter, Gud är istället särskilt närvarande i mötet med det svåra i våra liv. Så för mig är det en del av Sjukhuskyrkans arbete att möta lidande och död och att där försöka vara närvarande i människors möte med det svåra.
Markus: Jag håller helt med. Jag ser också Gud som närvarande, som livets Gud. När jag tänker efter inser jag att vårt arbete i Sjukhuskyrkan kanske mer handlar om livet än om döden? När någon har dött är det minnena av hur den levde som gör sig påminda, och när man är döende så vandrar tankarna till de stunder man kände sig som mest levande eller till något som hindrade oss från att känna oss levande. Och däremellan vill man gärna leva så mycket som möjligt. Gärna bekymmersfritt om det går?
Kanske är allt vi egentligen kan vara i livet just att vara närvarande?
Och ta emot den gåvan som livet är?
Vi jobbar mycket med det. Att vara på plats och att vara där vi är. I öppenhet och närvaro.
I heligheten mellan människor.
Tack för samtalet och välkomna till Sjukhuskyrkan på Sahlgrenska, Magnus och Markus!
Fotograf: Klara Roxbergh