Samtal som förändrar

I det lilla samtalsrummet känns det tryggt att vara.
Diakonen Klara Roxbergh är en van lyssnare, hon har följt många människor på vägen genom sjukdom och sorg, genom glädje och hopp.
- Det är vårt uppdrag i Sjukhuskyrkan att möta medmänniskan precis där hon är, och se till hennes behov, säger Klara Roxbergh.
En del av hennes tjänst är att ingå i ett kontaktteam för patienter som har tumörer i det centrala nervsystemet. Här får hon finnas som stöd för patienter med hjärntumör och deras närstående.
- Det kan vara en stor sorg att förlora olika förmågor, till exempel förmågan att cykla, eller att börja umgås med tanken på sin egen dödlighet. Men det kan vara lika svårt att vara den som står bredvid och ser sin närstående förändras, säger hon.
I sitt arbete på sjukhuset har hon gått vid sidan av många människor, med olika sjukdomar.
- Jag har fått följa med personer under ett helt sjukdomsförlopp som lett fram till döden. Det är en väldigt speciellt resa.
Ibland möter hon människor bara en eller några få gånger. En person som ligger inför döden kan önska besök från Sjukhuskyrkan och ofta handlar det då för Klara Roxbergh främst om att lyssna. En döende människa kan berätta om sin oro inför det som ska komma och om tacksamheten för det som är fint. För någon annan är det viktigt att äntligen få berätta om sådant som skaver i livet, det som inte blivit uppklarat.
- En person får komma till tals, blir lyssnad till, sedd och mött. Där och då hoppas jag kunna fylla en funktion som personen behöver, säger hon.
Som diakon finns hon där, även om den hon möter uttrycker frustration och vrede över sin situation.
- Det är det som förmedlar hopp, att få möta någon som står ut med mitt svåra. Då blir den som är drabbad mindre ensam.
Klara Roxbergh stöttar även anhöriga, som hon ser ibland kan hamna på undantag.
- Många närstående kanske sätter sig själva i bakgrunden. Men en närstående har ju också ett liv och behov. Jag tror att många fler skulle må bra av att ta kontakt med Sjukhuskyrkan.