För Catharina och Gunilla har arbetet blivit allt stressigare med åren. De är undersköterskor på dialysavdelningen, dit människor med svåra njurproblem kommer flera gånger i veckan för att få sitt blod renat.
- Vi möter dem under lång tid och lär känna dem. Man försöker att prata men känner sig ofta otillräcklig, säger Catharina.
Somliga av patienterna bor själva och kontakten med vårdpersonalen är kanske den enda möjligheten till samtal under veckan.
- Det finns mycket ensamhet. Ibland känner man att de har djupare funderingar, om livet och kanske döden och ett stort behov att prata om det, men tiden finns inte för oss, säger Gunilla.
Men då kan de hjälpa patienter att få kontakt med Sjukhuskyrkan. De har sett hur präster och diakoner ställt upp och byggt relationer med dialyspatienter.
- Det har faktiskt varit till väldigt stor hjälp. Jag vet också präster som följt med utanför sjukhuset, sådant som vi inte har möjlighet till, säger Gunilla.
Catharina och Gunilla ser att patienter blir upplyfta av kontakterna med kyrkan, speciellt när mötena fördjupas under flera års tid.
- Patienterna som vet att de ska få besök av Sjukhuskyrkan ser väldigt mycket fram emot det. Fyra timmar är annars en lång tid att sitta ensam, säger Gunilla.
För Catharina och Gunilla är Sjukhuskyrkan ett stöd på flera sätt. Sjukhuskyrkan ger också stöd till personalen, till exempel vid kriser.
- Vi känner absolut förtroende för Sjukhuskyrkan att vända oss dit om det händer något, säger Catharina.
Catharina och Gunilla har också gått en kurs som Sjukhuskyrkan arrangerar, där deltagarna får möjlighet att prata om döden och sorg, frågor som man kanske inte tar upp runt fikabordet.
- Det är sådana saker som gör att vi kan göra ett bättre jobb, säger Gunilla.