Bruhn (1840-56) var stilla, med åren alltmer tankspridd, som inte trängde sig fram. Han bar icke fram sin gudsfruktan på gator och torg, men han förnekade den ingenstädes. Som biskop klämdes Bruhn mellan två tider, två riktningar, och två biskopsideal.
Biskop Bruhn föddes i Stockholm, som son till rådmannen i Uddevalla Henrik Bruhn. Hans företrädare kallade honom stiftets Melanchton, och hans liv och verk är nära knutet till skolans värld. Som gymnasist bodde han hos biskop Johan Wingård. 1804 möter vi honom som kollega vid Uddevalla skola, där han 1809 hann tillträda rektoratet, innan han samma år blev adjunkt vid Göteborgs gymnasium, där han sedan verkade i 29 år. 1813 blev han vikarierande förste teologie lektor, 1814 andre teologie lektor, och fick 1826 professorstitel. Som lärare var han aktad och älskad. Hans liv präglades av ”ett sorgfritt, lugnt gosselynne” (Lindblad).
Under lektorstiden var Bruhn betydande även som konfirmandlärare med G. D. Björck, C. W. Skarstedt och A. N. Sundberg bland sina elever. På prästmötet 1846 ansåg han att den Lindblomska katekesutvecklingen präglades av ”en i vissa frågor tvetydig dogmatisk riktighet”, men menade att ”en nitisk Lärare, som själv förstår vad vår Kristna lära innebär, som är övad att giva åt Katekisation redighet och liv, skall även med den ännu ensamt anbefallda nya Katekesen kunna uti upplysande redig förklaring meddela önskad insikt uti vad kännas bör, på det tron må kraftig bliva genom kunskapen om allt det goda, vi hava i Kristo Jesu, och om vad i vandeln bör iakttagas”.
Hans kompendium i dogmatik användes under decennier vid gymnasier och universitet. Framställningen är traditionell i en knapp och klar form. Mot Schleiermacher och särskilt Hegel var han misstänksam, och sökte vara bibeltrogen ”icke av pliktens bud utan av övertygelse”. Istället för den Hegelinfluerade Martensens etik, fick prästkandidaterna läsa ett etiskt häfte av Bruhn, som i själva verket var ett kompendium på katekesen. Han gav även ut en lärobok i kyrkohistoria. Hans böcker var ”tröglästa men innehållsrika” (Skarstedt).
Anders Bruhn fick inte ägna sig odelat åt kyrkans tjänst förrän i 60-årsåldern, då han blev domprost i Västerås. När han flyttade dit skall han ha yttrat att ”nu är den gladaste, lyckligaste avdelningen av mitt liv förbi”. Redan efter ett par år fick han dock återvända till Göteborg som biskop. Han utnämndes från första förslagsrummet, och vigdes av sin företrädare i Stockholms Slottskyrka 21 juli 1840. ”Sällan har någon så osökt för egen och så utan sedvanliga valintriger från andras sida kommit till biskopsämbetet” (Skarstedt). Biskop Bruhn var sin företrädares motsats: stilla, med åren alltmer tankspridd, som inte trängde sig fram. Andra beskriver honom som mycket disträ, flärdlös och ödmjuk. ”Hans glädje var böckerna, icke äreposterna”.
Som biskop klämdes Bruhn i viss mån mellan två tider, två riktningar, och två biskopsideal, som hade sina utpräglade representanter i hans företrädare respektive efterträdare. Företrädarens skarpa konfrontationer med väckelseprästerna uteblev visserligen, men för efterträdarens avståndstagande från exempelvis andliga sällskap var han främmande. Biskopshemmet präglades varken av Wingårds glans eller av Björcks enkelhet, utan snarast av en gästfri trevnad. Biskopinnan ”stod i baket med de andra” och umgicks med sina tjänarinnor på ett sådant sätt, att de fick en inte så liten bildning (G. D. Malmgren).
En mild ironi var inte främmande för Bruhn. När han 1843 försökte införa 1819 års psalmbok i Örby visade han ”den nyas företräden i många fall framför den gamla, men lyckönskade dem, som ville vidbliva den senare, till den tillfredsställelse och ledning för levnaden, som ur densamma möjligen kan hämtas”.
I sin likpredikan talade domprosten J. H. Thomander, några månader senare biskop i Lund, över ämnet: ”Huru den trogna själen har det under Jesu herdavård medan hon vandrar och när hon kommer hem”. I sin inledning stannade han vid ”det inåt vända sorglösa väsende som vanligen utmärkte den fromme och välvillige mannens uppträdande ibland oss”, ”den öppna ljusa blicken” och ”de korta ungdomligt lätta steg varmed den åldrige mannen ännu för få veckor sedan gick oss till mötes”. Till sist framhöll han hur biskopen ”kunde bekänna Kristi sanning, och han bekände henne, så vitt människor kunde varsebliva, oskrymtat. Han bar icke fram sin gudsfruktan på gator och torg, men han förnekade den ingenstädes. Han gjorde aldrig väsende av sig själv, satte sig ej heller högt vid något slags jämförelse eller sammanträffade. – Helst var han likväl vänlig och ödmjukt glad såsom en fågel på kvisten. Han blandade sig icke mycket i denna världens ting eller dagens förgängliga tvister, och hade en stor lätthet att glömma vad som föga lönar sig att minnas. Gällde det en god sak eller en glad, dem mindes han gärna”. Biskop Bruhn är begraven på Stampens kyrkogård i Göteborg.
Oljemålning (60 x 48 cm) av okänd konstnär.
Text från ”Porträtt av biskopar i sin tid”, Anders Jarlert (Göteborgs stiftshistoriska sällskap – Tre böcker 1997)
