För många människor är naturen inget som angår en på ett personligt plan. Den har reducerats till en resurs att bruka.
Men det är inte människans naturliga förhållningssätt, det vi föds med. Har du gått en promenad med ett litet barn någon gång? Och låtit barnet bestämma takten och styra uppmärksamheten? Då blir minsta skalbagge eller blomma en stor upptäckt. Myran skall studeras i flera minuter, och den döda fågelungen väcker medlidande.
Det är en nyttig erfarenhet för oss vuxna, en som kan väcka även vår förundran. Och det är i förundran som förändringen föds. Det som kommer oss nära, det bryr vi oss om. Det som väcker vår kärlek kommer vi att vilja ta hand om och förvalta med omsorg. Det behöver naturen idag!
Text: Frank Lorentzon, stiftsteolog