Så säger Herren Sebaot, Israels Gud, till alla de deporterade som han fört bort från Jerusalem till Babylonien: Bygg er hus och bo i dem. Plantera trädgårdar och ät frukten från dem. Ta er hustrur och avla söner och döttrar, ta hustrur åt era söner och ge era döttrar åt män, så att de föder söner och döttrar. Bli flera där, inte färre! Gör allt för att den stad jag har deporterat er till skall blomstra, och be till Herren för den. Ty dess välgång är er välgång. (...) Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång, inte olycka. Jag ska ge er en framtid och ett hopp.
(Jeremia 29:4-7 +11)
Vänner vi har fått brev!
Det är lite slitet i kanterna, men dess budskap är glasklart:
Ta hand om er stad! Bygg upp och plantera, se till så att staden blomstrar!
Brevet är från profeten Jeremia – det är skrivet i en annan tid och för invånare i annan stad – men ärendet gäller också oss. Eller rättare sagt var och en som någon gång längtat bort eller hem, varje person och gemenskap som känt sig vilsen i tillvaron och ställt sig frågor som: Vilka är vi, hur hamnade vi här och vad gör vi nu?
Pandemin är på väg att släppa sitt grepp om vårt land och en väsentlig fråga är – Hur går vi vidare? Inte genom att återskapa livet som vi levde det i januari 2019, skulle Jeremia säga. Inte genom att fastna i allt som gick förlorat, utan genom att lära av det vi varit med om och leva livet med blicken mot framtiden och de människor vi lever tillsammans med.
Bakgrunden till Jeremias brev är inte en pandemi, men väl en katastrof av stora mått. Jerusalem har fallit, templet är skövlat och ett antal människor ur stadens översta skikt har tvångsförflyttats till Babylon. De har förlorat allt, sina hem och sin trygga tillvaro och hamnat på en plats de själva inte har valt (mitt i fiendens rike). De sitter vid stadens floder och gråter av hemlängtan.
När ryktet om ett brev från hemlandet löper genom staden kan vi ana en viss förväntan. Äntligen ett livstecken, vi är inte bortglömda, snart skickar de nog hjälp, snart får vi återvända!
Men budskapet är ett annat:
Etablerar er i staden! Se till och lev era liv där ni är, lev och älska, ta hand om era barn och barnbarn – stadens välgång är också er välgång.
Och oroa er inte för att templet ligger i ruiner, säger Jeremia. Det går utmärkt att tillbe Gud också här, Guds närvaro är inte begränsad till ett särskilt hus eller geografisk plats. Guds omsorg omfattar också andra folk än ert eget. Gud har inte glömt er.
Den sista påminnelsen är radikal och mycket viktig – Gud är närvarande också hos ”förlorarna”, hos de deporterade. Då liksom nu smyger sig lätt tanken in att Gud nog tycker lite bättre om de rika och friska, de lyckade. Nej, säger Jeremia. Nej, säger Jesus Kristus, med hela sitt liv. Katastrofer, små och stora, pandemier och fördrivningar händer gång på gång, men det betyder inte att Gud är frånvarande. Guds kärlek skyr varken flyktingläger eller avrättningsplatser.
Göteborgs historia är fylld av människor med hemlängtan – för om det är något som är typiskt för vår stad är det att den alltid bestått av nyanlända. Många har kommit till Göteborg för att söka ett bättre liv, drömt om arbete och välstånd. För några blev det så, för andra blev livet mycket svårt. Flertalet av dem som kommit till denna stad under de 400 år som gått, har inte haft något val. Fattigdomen drev dem hit, andra, ja en stor tyst massa av kvinnor och barn, har bara fått följa med.
Väl här har de liksom vi ställts inför frågan om hur vi går vidare. Frestelsen att romantisera det förflutna lurar runt hörnet. I minnet blir templet i Jerusalem lite finare än det var i verkligheten, livet på landsbygden mer bekymmersfritt än det verkligen var.
Idag firar Göteborgs stad 400 år. Och det finns såklart goda skäl att blicka bakåt. Inte minst för att konstatera att det sällan var bättre förr. Göteborgs stad har till exempel alltid varit en segregerad stad vad gäller bostäder, ekonomiska förutsättningar och hälsa.
Idag är det alltså du och jag som står med Jeremias brev i handen – med uppmaningen att våga stanna kvar, öppna oss för stadens behov och se till att den blomstrar! – eller på en mer modern svenska ge vårt bidrag till den hållbara staden.
Vi behöver fortsätta bygga hus – också sådana där människor kan bo – och se till att staden är ekonomiskt hållbar.
Liksom tidigare generationer behöver vi möta de sociala utmaningarna som följer av en ständigt växande stad. De nyanlända har nästan alltid hamnat långt från stadens centrum, i trånga bostäder och med sämre service. Det har lett till spänningar genom åren, där svaret måste vara sociala reformer som säkerställer att alla invånare har tak över huvudet och mat på bordet. Att det finns likvärdig skola och tillgång till sjukvård. Att människor känner sig trygga. Vi kan inte nöja oss med mindre.
För kyrkans del ser jag en särskild uppgift att arbeta för andlig hållbarhet. Människan lever som bekant inte enbart av bröd. Judarna i Babylon fortsatte att be. De tog vara på sin tradition och troligen är det här som de också börjar skriva ner sin historia för första gången, här utvecklar de sitt gudstjänstfirande. Bön och arbete för stadens bästa går hand i hand.
På samma sätt behöver vi kristna förvalta vår tradition och göra den levande så att vi står stadigt rotade och kan ta oss an tidens problem. Att vi förmår fatta etiskt avvägda beslut och avvisar teologier som säger att den svage har sig själv att skylla. Vi behöver värna de Heliga platserna och rummen i vår stad, och samtidigt aldrig glömma att Guds närvaro och omsorg når längre än till kyrkporten.
Redan då Göteborgs stift bildades 1620 rymde staden andra än evangeliskt lutherskt kristna. Sedan judarna etablerade sig på 1700-talet är hon mångreligiös. Om Babylon på 500-talet före vår tideräknings början klarade av att respektera ett minoritetsfolks språk, tro och sedvänjor – så är jag övertygad om att det kan ske också här hos oss.
Till sist vänner vill jag återvända till vattnet, för idag finns det verkligen skäl att gråta vid älvkanten. Inte av hemlängtan utan av oro för framtiden. Det är uppenbart att Göteborg under hela sin historia levt i symbios med vatten, såväl det söta i Göta älv som det salta Västerhavet. Staden har varit en knutpunkt för handel. Samtidigt har färskvattenfrågan inte varit en lätt sak att lösa.
Idag är det inte tillgången till rent vatten som hotar. Det är stigande havsnivåer och risken för kraftiga skyfall. Många av stadens utmaningar har varit snarlika genom hennes historia, men frågorna om klimatet och den biologiska mångfalden är nya och akuta.
Vår stad måste bli ekologiskt hållbar. Tar vi inte oss an dessa frågor med förnyad kraft så riskerar vi en situation, där vattnet som alltid tjänat staden, raserar densamma och helt ändrar förutsättningarna för framtida 100-årsjubileum.
Låt oss i tillit till löftet om Guds närvaro, ta oss an Jeremias uppmaning med frimodighet;
att be och arbeta för stadens och våra medmänniskors bästa!
Susanne Rappmann, biskop i Göteborgs stift