Giertz (1949-70) var internationellt mycket verksam och den förste Göteborgsbiskop som vigts med utländska assistenter. Han var känd och uppskattad genom sin förkunnelse och sitt författarskap. Giertz hade ett folkkyrkligt perspektiv med en högkyrklig ämbetssyn. Under hans tid blev Åh kyrkliga ungdomshem blev stiftsgård och han drev en medveten strategi med församlingsdelningar och småkyrkobyggande.
”Göteborgs stift är ett sällsamt stift, på en gång det mest begabbade och mest älskade i den svenska kyrkan, lika omskrivet som missförstått, ofta lika misskänt av sina okritiska beundrare som av sina oförstående kritiker”. Så beskrev den nyblivne biskopen 1950 sitt stift. Bo Giertz hade varit resesekreterare för Sveriges kristliga gymnasiströrelse innan han 1934 prästvigdes i Linköping. Efter några missiv och en kort tid som stiftsadjunkt, blev han 1938 komminister i Torpa, och 1943 hovpredikant. 1 april 1949 utnämndes han 43-årig från första förslagsrummet.
Bo Giertz är den förste Göteborgsbiskop som vigts med utländska assistenter. Vid hans vigning i Uppsala 22 maj 1949 assisterades ärkebiskop Eidem av bland andra ärkebiskop Lehtonen i Åbo och biskop Fuglsang-Damgaard i Köpenhamn. Bo Giertz blev också en internationellt mycket verksam biskop, på resor till olika kontinenter för Svenska kyrkans Mission eller Lutherhjälpen, och som andre vice ordförande i Lutherska Världsförbundets exekutivkommitté 1957-63.
Bo Giertz blev tidigt känd och uppskattad i Göteborgs stift genom sin förkunnelse och sitt omfattande författarskap. I Uppsala hade han varit Anton Fridrichsens lärjunge, men hämtade intryck också från Osby, Bokenäs och nordöstra Småland. Sin teologiska uppgift har han sett inte som originalitet, utan som förvaltarskap. Med Kristi Kyrka och Kyrkofromhet lade han grunden för en förnyelse av kyrkolivets objektiva grund och dess personliga tillägnande. Han hade också en skönlitterär förmåga att bära fram det gamla budskapet i en på Västkusten helt ny form, och särskilt romanen eller själavårdsboken Stengrunden har gripit många generationer. I förhållande till hans övriga böcker fungerar romanerna som illustration, som verifikation, och som inkarnation av det kristna budskapet.
I sitt herdabrev lyfte Giertz särskilt fram arvet från fornkyrkan, från reformationen, och från kyrkväckelsen. Utnämningen hade tagits emot med kritik och obehag från liberalt och kristendomskritiskt håll. Kanske berodde det på att han själv var ”ateisten som blev biskop” (Mattsson). Samtidigt betydde hans tillträde i åtskilligt en modernisering. Vid kyrkoherdeinstallationerna avskaffades de stora middagarna, som fört med sig tunga skuldbördor för de nya kyrkoherdarna. Han samarbetade med journalisterna, och började ganska snart själv fotografera vid visitationerna för att underlätta arbetet i domkapitlet.
Fackföreningar betraktade han som ”en del av våra dagars rättsordning, den apparat genom vilken vi i vår tid kommer överens om löner och avväger rättigheter och skyldigheter. – De hör med till det, som Skriften kallar överheten”. Den förut så ifrågasatta kyrkliga ungdomsverksamheten fick biskoplig legitimation. Åh kyrkliga ungdomshem blev stiftsgård, med Giertz ord ”den största gåva som stiftet fått”.
Hos Giertz möts gammalkyrklighetens individualism ”dels av ett folkkyrkligt perspektiv med betoning på territorialförsamling och kyrkobyggnad, dels av en högkyrklig ämbetssyn” (Tegborg). Det visade sig i de omfattande överblickar över stiftets utveckling, som presenterades till prästmötena, där biskopen gjorde djupgående analyser av förändringarna, och drev en medveten strategi med församlingsdelningar och småkyrkobyggande.
Prästen ”får akta sig för att röra samman den andliga makt han faktiskt har, med den världsliga myndighet han är beklädd med – eller kanske saknar” (Giertz 1967). Mer än någon biskop sedan Björcks dagar fick Bo Giertz redan i början av sin ämbetstid erfara svårigheten i att förena arbetet för väckelse och kyrklig förnyelse med biskopens maktposition. Det var striden om konfirmandboken Grunden 1950. Denna svårighet ökade efter 1958, när han blev en samlande gestalt för dem som inte funnit några bibliskt motiverade skäl för ett kvinnligt prästämbete. Den svåra kombinationen att på en gång vara stiftschef och talesman för en minoritet övertogs av efterträdaren. Mindre bekant är väl att Giertz tidigare faktiskt föreslagit ett alternativt kvinnligt ämbete, men då mötte motstånd från konservativt håll i stiftet.
Biskop Giertz blev alltmer kritisk till olika försök att anpassa kristendomen efter tidsandan: ”Gud vill att alla människor skall bli frälsta och komma till kunskap om sanningen. Detta är folkkyrkans djupaste motivering. Just därför kan folkkyrkan inte ge människor vad de helst vill ha. Det är inte vi som bestämmer vad som är sanningen och vägen och livet. Det är oss en gång för alla givet i Honom, som är vägen, sanningen och livet” (1986). Efter 21 år på biskopsstolen, bodde Bo Giertz kvar i Göteborg i ytterligare knappt 25 år som emeritus, intensivt verksam som översättare och kommentator av Nya testamentet, som författare av andaktsböcker, och som outtröttlig föredragshållare och predikant. En så lång verksamhetstid i Göteborgs stift har inte förunnats någon tidigare biskop.
Oljemålning (102 x 74 cm) av Saga Walli 1970.
Biskop Giertz porträtt är det första i liturgisk skrud. Biskopen bär den så kallade resekåpan. På brämen finns även hans personliga vapen med valspråket Verbum crucis Dei virtus (Talet om korset är en Guds kraft, 1 Kor. 1:18). Bo Gieirtz föreslog själv denna klädsel som ett uttryck för hans ”sinne för kyrkans allmännelighet”.
Text från ”Porträtt av biskopar i sin tid”, Anders Jarlert (Göteborgs stiftshistoriska sällskap – Tre böcker 1997)