Block (1929-48) var en stiftets och den kyrkliga väckelsens son, med en särskild gåva att tala till barn. Han blev biskop för stiftets kyrkfolk. Under hans tid fick ungdomsverksamheten fastare former. Han var en god och säker ordförande med intresse för kyrkolagen. Under hans tid behöll stiftet i stor sett sin egenart.
Carl Block var en stiftets och den kyrkliga väckelsens son. När han var sex dagar gammal, avled hans blott 19-åriga mor. ”Var snäll mot den lille”, bad hon på sin döds bädd. Fadern A. H. Block (kyrkoherde i Örby 1876-1919) hade vid ett husförhör i Kinna kyrka en vardag folk från 14 socknar, och sonen berättar om hur en del av övre våningen i prästgården efter gudstjänsterna hölls avstängd för att ingen skulle kunna höra något från de samtal, som prosten förde med dem som ”rådfrågade honom i livets viktigaste angelägenheter”.
Under studietiden i Lund fick Carl Block ”en allvarligare livsinställning” (Janson). Vid prästvigningen 1898 fick han själv predika, och som ung präst blev han en livlig väckelsepredikant med det gamla innehållet, men ett enklare språk, som särskilt tilltalade ungdomen. Han talade gärna fritt över utkast, och hade en särskild gåva att tala till barn. Centrum var ”vad Kristus lärt oss, vad han gjort för oss, vad han vill vara för oss, vad han begär av oss”. Efter ett par år som kyrkoadjunkt i Borås, blev han 1908 komminister i Vasa, tillträdde 1916 kyrkoherdetjänsten i Mölndal, och blev 1919 hovpredikant. Till biskop utnämndes han från första förslagsrummet 25 februari 1929, och vigdes 5 maj 1929 i Uppsala domkyrka av ärkebiskop Nathan Söderblom. Sällan har en biskop i Göteborgs stift gått in i tjänsten med sådan förtrogenhet med förhållandena. Det har sagts att han ”blev en biskop för stiftets kyrkfolk, och skapade mellan dem och sig ett ovanligt förhållande av förtroende och kärlek” (Janson).
1910 hade Carl Block avlagt disputationsprov inför domkapitlet över en dogmhistorisk studie om Kristologien i hegelsk bearbetning. Den torde ha fått mycket få läsare. Helt annorlunda förhåller det sig med de Anteckningar till vissa stycken i gällande katekesutveckling, som han gav ut i Vasa, och den förkortade version För konfirmandundervisningen, som kom till under Mölndalstiden. Även herdabrevet och de sju föredrag om Prästen och själavården, som han höll vid prästmöten och prästsällskapssammanträden, och som gavs ut året efter hans död har funnit många läsare. Här talar ett helt livs själavårdserfarenhet.
Under Blocks episkopat genomfördes den domkapitelsreform, som ersatte lektorerna och den tyske kyrkoherden med valda representanter för präster och pastorat, samt två av regeringen utsedda ledamöter. Under denna tid fick också ungdomsverksamheten fastare former, under mycken kritik från gammalkyrkligt håll. Men biskopens neutralitet till Åh kyrkliga ungdomshem blev ”allt välvilligare”. Under krigsåren sörjde han över de extrema politiska sympatier som visade sig i stiftet, men höll utåt en opolitisk linje. Blocks kyrkopolitik kan beskrivas som det möjligas konst. ”Det innebar kanske att kyrkan och kulturlivet avlägsnade sig från varandra, såsom Segerstedt dagen efter biskopsvalet förutspådde. Men det betydde också att stiftet i stort sett behöll sin egenart” (G. Leven). Biskop Blocks bekännelsetrohet och fromhetstradition hindrade honom inte från att älska staden Rom, och med tiden blev han en verklig kännare av staden och dess kyrkohistoria.
I otryckta anteckningar skrev Elis Malmeström: ”Om hans uppriktiga fromhet, hans stora pastorala erfarenhet och hans typ som predikant behöver jag ej tala. Man märkte i domkapitlet, att han varit en god och säker ordförande och han hade ett väl utvecklat sinne för ärendenas juridiska sammanhang. – Han var alltid intresserad av kyrkolag, mer än han, om jag så får säga, hade behövt. Det tekniska i ordförandeskapet behärskade han alldeles. Men jag tror, att han led av vissa motsättningar inom domkapitlet och kände sig behöva medla så långt det gick. Stundom tror jag att han gick för långt i det avseendet och att ledningen i vissa mera tillspetsade situationer hade vunnit på en stramare hållning, där rösterna fått fälla utslaget. Han plågades nog av att ibland behöva bruka utslagsrösten. – I sådana situationer var han icke till sin förmån utan blev osäker och prövade olika ståndpunkter. Mindre betydde det väl, att man, enligt min mening, kunde märka, att sympatierna alltid dock låg hos de gammalkyrkliga. – Kom de [sakerna] för hastigt uppå, blev han lätt irriterad och då kunde han också bli het. En svaghet var nog också, att han mötte de yngre prästerna med för litet tålamod. Hans sätt att taga ämbetet var dock centralt och var han utåt icke så oerhört verksam som flera andra biskopar, fick hans gärning å andra sidan över sig en karakteristisk slutenhet, som jag tror, att man utåt också kunde uppskatta.”
Biskop Block skulle ha blivit emeritus 1 april 1949. Han avled redan 6 oktober1948, och är begraven på Örgryte gamla kyrkogård.
Oljemålning (88 x 68 cm) av Anna Ödman 1934.
Text från ”Porträtt av biskopar i sin tid”, Anders Jarlert (Göteborgs stiftshistoriska sällskap – Tre böcker 1997)