Wingård (1818–39) har gått till stiftshistorien därför att han straffmissiverade de unga schartaulärjungarna från den ena änden av stiftet till den andra. Han hävdade den humanistiska bildningens betydelse och valdes in på stol nr 10 i Svenska Akademien. Som stiftschef ivrade han för större, gärna sammanbyggda kyrkor, för den nya psalmboken, för bibelspridning, och för nykterhet. 1939 utnämndes Wingård som den andra göteborgsbiskopen till ärkebiskop.
Carl Fredrik af Wingård föddes i Stockholm. Adlad 1799 som son till en biskop, började han sin politiska karriär på Riddarhuset. Prästvigd först 1817 av sin far, utnämndes han, ännu inte 37 år gammal, den 8 juli 1818 till biskop från första förslagsrummet, och vigdes fyra dagar senare i Stockholms S:t Jacobs kyrka vid ärkebiskop Lindbloms sista biskopsvigning. Två år senare flyttade han in i det nyinköpta biskopshuset, uppfört 1813 vid Västra Hamngatan. 1837 uppfördes han på andra förslagsrummet i ärkebiskopsvalet, och utnämndes 1839 från första rummet till J. 0. Wallins efterträdare. Han blev den andre göteborgsbiskop som befordrats direkt till ärkestolen.
Biskop af Wingård har gått till stiftshistorien därför att han straffmissiverade de unga schartaulärjungarna från den ena änden av stiftet till den andra, vilket i åtminstone något fall bidrog till en för tidig död. I Daniel Fehrmans biografi har han fått viss upprättelse. På sin fars önskan bereddes han till sin första nattvardsgång av den pietistiske väckelsepredikanten Lars Linderot i Tölö sommaren 1796, och skrevs därefter, knappt femtonårig, in vid Uppsala universitet. Här framträdde han som entusiastisk anhängare av den tyska novantiken, och försökte som ”den förste under mitt studentliv att göra Schillers och Schleglarnas estetiska revolution gällande”. Med den tidiga utnämningen till Eloquentia et poesia lektor i Göteborg 1805 torde fadern ha velat undvika att sonen drogs in även i politiskt svärmeri.
Hans ansträngningar som biskop gick långt utöver eforus vanliga plikter. Ofta bevistade han ”föreläsningarna”, som de kallades på gymnasiet, deltog själv i förhören, uppmuntrade och förmanade. Han ivrade strängt mot pennalismen, och bjöd emellanåt gymnasieeleverna hem till sig. Mycket tack vare hans energi kunde ett nytt läroverkshus invigas 1826. Som ledamot av Stora uppfostringskommittén hävdade han den humanistiska bildningens betydelse: de klassiska språken och studiet av antiken borde även i fortsättningen dominera. Samtidigt lade han stor vikt vid övningsämnena, och ansåg att musik och ritning hörde till de egentliga ”humanitets-studierna”.
Som stiftschef ivrade han för större, gärna sammanbyggda kyrkor, för den nya psalmboken, för bibelspridning, och för nykterhet. Vid prästmötet 1822 gav han en starkt överdriven bild både av sina ansträngningar för att avskaffa rotenattvardsgången och av sina framgångar.
Till prästmötena lämnade han en redogörelse för den kristna kyrkans tillstånd över hela världen. Som ärkebiskop utvidgade han 1843 berättelsen till en hel bok med imponerande detaljkunskaper. Han talar om den europeiska samhörigheten, men den nationella egenarten fick inte förändras. Den svenska kyrkan behövde inte ”nya läror, skeppade över Östersjön, eller för oss främmande former, hitförda på västervåg”. Perspektivet var europeiskt, i viss mån ekumeniskt, knappast särskilt nordiskt – först och sist otvetydigt nationellt (Österlin).
Som Kungl. Vetenskaps- och Vitterhets-Samhällets sekreterare 1815-21 svävade han ofta ”på svindlande höjder, alltmedan han utdelar hugg åt tidens lyten och tar ställning i många av dess stridsfrågor” (Eriksson). På stol nr. 10 i Svenska Akademien tog han plats redan under Göteborgstiden. I sitt svar på E. Fries tal över E. G. Geijer 1847, formulerade han något av sin hemlighet: ”Människan lever dock icke endast för det allmänna; hennes egentliga liv är det enskilda”.
I sitt herdabrev framhöll han att predikan ”måste vara biblisk”, men talade också om att ”skicka sig efter tiden”. Vid prästmötet 1822 tillstod han sitt tidigare beroende av neologin. Som predikant var han tyngre, stelare och mera tankekrävande än Wallin, men röjde också drag av den känslosamhet, som låg i tiden (Liedgren). 1842 skrev han: ”Jag har för sent blivit präst och ofta tyckt dem vara lyckligare, som från unga åren därtill förberett sig. – Ack, om jag bibehållit min barndoms enkla tro och mognat inom nådens område, vilken andelig fader vore jag icke nu! Dock, Gud har tillåtit mig göra en lång irrfärd, på det jag skulle lära känna mitt eget fördärv, världens och mörksens rike”.
Biskop af Wingård var en avgjord chefsbegåvning, och hans starka självkänsla är allmänt omvittnad. I sitt minnestal i Svenska Akademien säger Reuterdahl att af Wingård från den neologiska perioden hade ”något gott i behåll, nämligen kärlek till sanningen, aktning för människotankens allvarliga verksamhet och ädla forskning samt välvilligt undseende även med sådant, som måste anses för misstag”. Till Tegner skrev han en gång: ”Ingen har varit mera tvivlare, ja, hånare än jag; men jag har återkommit till min barndomstro”. Han avled på sin egendom Sunnersta nära Uppsala, men är begraven på kyrkogården i Tölö.
Original (69 x 61 cm), signerat P. Krafft [d.y.] 1827. Strålarna på biskopskorset torde ha målats dit först efter utnämningen till ärkebiskop 1839. Porträttet restaurerades 1934 av A. Hällström.
Text från ”Porträtt av biskopar i sin tid”, Anders Jarlert (Göteborgs stiftshistoriska sällskap – Tre böcker 1997)
