På Sveriges Kristna Råds hemsida läser jag: ”Vi är övertygade om att en politik som bygger på medkänsla och respekt för individen och mänskliga rättigheter, leder till lagstiftning som är hållbar över tid och blir till gagn för vårt samhälle.” Som kristen är det lätt att hålla med om detta, med stadig grund i kristen tradition.
Martin Luther (1483–1546) skriver i sin förklaring till trosbekännelsen ”Jag tror att Gud har skapat mig och alla varelser, gett mig kropp och själ, ögon, öron och alla lemmar, förnuft och alla sinnen, och att han alltjämt uppehåller mig.” Innebörden av detta är inte så långt ifrån texten i artikel 1 av FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna: ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.”
Mänskliga rättigheter och kristen teologi är alltså två ”språk” som vart och ett är en hjälp när vi talar och agerar för stora och goda ting i vår värld. Kristen teologi kan få motivera och understödja mänskliga rättigheter, liksom de två språken ömsesidigt kan kritisera och komplettera varandra.
Text: Henrik Frykberg, stiftsadjunkt