Under åren som barnpsykolog och diakon har jag mött många barn som tillhör den osynliga gruppen barndomsfattiga. Definitionerna är flera, lätt är att fastna i teorier och statistik. Konkreta möten berör, berättelserna som förmedlats av barnen är många och deras röster förtjänar att höras.
Oroande är kunskapsbristen, hur barns hälsa påverkas av fattigdom, inte minst hos politiker. Förra valet lyftes inte frågan. Trots att barnkonventionen är lag, får fortsatt 12 procent av Sveriges barn inte sina rättigheter till delaktighet och utveckling tillgodosedda, vilket kritiserats av Unicef.
Allt har blivit kännbart dyrare. Särskilt för ensamstående kvinnor som under pandemin kämpat med vab och tusenlappar mindre att leva på, ökad maktlöshet, sämre hälsa och kortare livslängd.
Barnen tar ansvar så gott de kan.
”Hemsk känsla när sonen tittar i tomt kylskåp och säger att han har ätit.”
”Medicin och sånt är dyrt. Vill inte oroa mamma med att ha att ont nånstans.”
Barnen tar ansvar för att hitta lösningar.
”Saknas mat, letar jag flaskor och pantar.”
”Lämnar aldrig lappar till mamma. Fel med presenter till lärarna.”
Barnfattigdomen berör barnen i nuläget och för resten av livet. Samband finns mellan fattigdom och ökad risk för kriminalitet, missbruk, sämre hälsa. Försummelsen som innebär att inte få sina behov tillgodosedda är vanligare än både fysiskt våld och sexuella förbrytelser.
”Min son har ett par byxor och när de behöver tvättas är han hemma från skolan.”
Brist på nödvändigheter som kläder i rätt storlek, möjlighet till vila och att få äta sig mätt är att leva osäkert och oförutsägbart.
”Har inga gympakläder. Ingen reagerar.”
Vid svår försummelse kan ses förändringar i hjärnans strukturer kopplade till störningar i kognition, koncentration, impulskontroll och empati. Stresspåslaget för överlevnad påverkar immunförsvaret, hjärt- och kärlsystem och förutsättningar till inlärning. Amygdala förstoras och hippocampus förminskas. Prefrontala cortex får svårare att ”samordna” och barnet kan uppfattas som impulsstyrt.
Den fattige drar sig tillbaka från samhällslivet, och har inte heller möjlighet delta i det.
”Vi turas om och åker var tredje dag på ett busskort.”
Det kostar att ha gäster.
”Mamma får ångest om kompisar kommer. Har inget fika.”
”Så stressad av studenten. Mamma äter inte för att spara till tårta.”
Uppgivenhet beskrivs av föräldrarna vilket barnen påverkas av.
”Mamma har gett upp. Försöker pigga upp henne.”
Att inte göra något roligt tillsammans sliter.
”Är hemma när skolan börjar. Har inget att berätta.”
Skammen påverkar logiskt tänkande, är svårare än materialistisk brist och ger känslor av ovärdighet och att inte vara tillhörig. Framtidsdrömmar och att ha önskemål är svårt när förutsättningar saknas.
”Önskar inget i present. Bättre vi köper mat.”
”Kan jobba med vad som helst när jag blir stor. Viktigast ha mat i kylskåpet.”
Allt fler söker vår hjälp och där kan vi vara motvikt, bidra till upprättelse och stabilisering. En plats där en får andas lätt, känna sig som en människa, erfara hopp och delaktighet.
I Falkenberg inbjuder vi en gång i månaden 100 föräldrar och barn som upprepat söker oss på grund av fattigdom. För att se och hinna prata med alla, uppdelat på två tillfällen samma dag. Förutom mat under trevliga former finns möjlighet att leka. Med sig hem får familjerna matkassar och ev kläder. De inbjudna delar erfarenheten av att leva i fattigdom.
Som röstbärare synliggör vi den fattigdom många i vårt land inte vill kännas vid. Samlar in matkassar inför loven, föreläser mm.
Barnfattigdom är ett folkhälsoproblem där strukturella förändringar behövs. När andra ökat inkomsterna har bidragsnivåerna stått still. Inkomstklyftorna ökar vilket innebär att antalet fattiga barn också ökar. Förmodligen också deras ilska.
Text: Eva Ånhammar, leg psykolog och familjediakon i Falkenbergs församling
(Texten har tidigare varit publicerad i tidskriften Korsväg nr 3 2022)
