Det som stoppat upp dopen ett par år har ju varit pandemin, som medfört stränga restriktioner. Föräldrar har helt enkelt varken fått eller vågat samla släkt och vänner till dophögtid. Mitt barnbarnsbarns dop har till exempel måst skjutas fram två gånger.
Visserligen har restriktionerna nu släppts, men antalet dop har ändå inte nått den nivå de hade före pandemin. Det som man tänkte och ville då blir bara inte av nu, tycks det.
Inte underligt att man tvekar att ordna dop, när barnet är två-tre år, stort nog att självt tåga fram till dopfunten. Och släktens gamla fina dopklänning har hunnit bli alldeles för liten, den där namnen på alla som burit den finns broderade. Tänk, nu kommer inte vårt barns namn med där, om vi inte får vårt barn döpt, tänker man. Så kommer frågan:
Varför dop? Väldigt många svenskar har sett på dopet som en namngivningsceremoni, även om den är omgiven av en kyrklig akt med bön och psalm. Och så har det i de flesta familjer tidigare varit naturligt att ens barn döps: Barnet måste ju få sitt namn. Fast jag måste nog säga, att som präst i dopsamtal med familjer har jag sällan fått höra det öppet resoneras så.
Detta med namngivning är inte aktuellt längre. Enligt bestämmelserna skall föräldrar mycket snabbt anmäla namnet på sitt nyfödda barn till Skatteverket. Man kan alltså säga, att staten har hjälpt oss att ta hand om namngivningen och låter dopet vara dop.
Dopet har varken med namngivning eller ålder att göra. Inte heller kan gammal tradition, hur betydelsefull den än kan vara, få vara det avgörande för att någon skall döpas.
I församlingar har man nu observerat hur bestämda föräldrar, som anmält sitt barn till dop, är att få det genomfört. Och vilken glädje och nya aspekter det kan bli i församlingen, när det är ett lite ”äldre” barn som står där självt vid dopfunten.
Dopet – en gåva att ta emot! Jag med mitt namn och person har döpts i Faderns, Sonens och den helige Andens namn. Det betyder: Jag ”signerades” i den treenige Gudens namn som en hans tillhörighet. Jag togs in i Gud Faders barnaskara – och ”tryggare kan ingen vara”. Jag togs upp i Jesu Kristi gemenskap, kyrka och församling. Jag ämnades och invigdes till en boning för Guds helige och gode Ande. Dopet är en Guds gåva till oss och en Guds gärning med oss. Det händer något, när någon döps enligt Jesu ord och befallning ... gör alla folk till lärjungar: döp dem ... och lär dem, och det lovas något jag är med er alla dagar. Inte på grund av förtjänst eller värdighet utan gratis (ordet är latin och betyder ”av nåd”) – som vi sjunger i en doppsalm:
In i kyrkans hägn du för oss,
förrän själva dit vi gå.
Dold din milda hand berör oss,
innan vi ditt ord förstå.
Nya släkten du välsignar:
över späda huvun spänns
nådens himmel utan gräns.
(Sv. ps. 378:3).
Kristendomens grundbudskap är Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom (Joh. 3: 16-17).
Det är denna kärlek vi får del av i dopet, som döpta får tro på, komma och på nytt ta emot av, leva i och söka ge vidare av till andra. Inte vill man låta sitt barn missa denna fantastiska gåva – då rakt inte om man själv fått leva i och av den i sitt liv!
